På konferensen om Europas förenta stater talade Greklands Kommunistiska Partis (KKE) generalsekreterare om den nuvarande situationen och vikten av korrekta och seriösa analyser. Dessa vägleder sedan de kommunistiska partierna i respektive land, samtidigt som man bidrar till den gemensamma förståelsen genom exempelvis seminarier som det i Aten.
Koutsoumpas tal tar avstamp i de förhållanden som råder och beskriver kort motsättningarna mellan de stora imperialistiska blocken. Den tyska imperialismen är på uppgång, vilket manifesterats i de skandaler som kantat stora tyska företag, exempelvis Volkswagen. Det är ingen slump att Volkswagens fusk uppdagas just nu, utan avslöjandet är ett slag mot den tyska imperialismen och de tyska monopolkapitalisterna. Inte minst med Ryssland ökar motsättningarna och i några fall har det tagit sig uttryck i ett fåtal, begränsade krig. Det är dock viktigt för kommunistpartierna att vara beredda, eftersom risken för ett allmänt, imperialistiskt krig ökar dag för dag.
Skapandet av en enad revolutionär strategi i Europa och över hela världen är nödvändig för det slutliga störtandet av den kapitalistiska barbarin, för fred och folkligt välstånd, samt för socialism och kommunism.
I sitt välkomsttal på det internationella seminariet påpekade Dimitris Koutsoumpas, generalsekreterare i KKEs centralkommitté följande:
Kära kamrater,
På KKEs centralkommittés vägnar vill jag rikta ett varmt välkomnande till det internationella seminariet i Aten, som organiserats av KKEs delegation till Europaparlamentet. Seminariet anordnas med anledning av 100-årsdagen av publiceringen av Lenins arbete ”Om parollen om Europas förenta stater.”
Lenins positioner i den situation som rådde i början av 1900-talet är lika relevanta idag som de var för 100 år sedan. Det är ett arbete som borde studeras av kommunister, radikaler och välmenande människor inte bara på i Europa, utan världen över. Detta bör självfallet göras i en kreativ anda och med vetskap om de förändringar som ägt rum i världen; förändringar som likväl inte har förändrat kärnan, den kapitalistiska ekonomins grundläggande lagar, produktionen, vars sporre är mervärdet, profiten, konkurrensen och ojämlikheten, anarkin i produktionen och orättvisan i distributionen.
Varken de mellanstatliga avtalen eller de imperialistiska allianserna som försöker ”införa ordning” i den internationella handeln, kapitalexporten, sätter kapitalismens lagar ur spel. Tvärtom bidrar dessa mellanstatliga avtal och imperialistiska allianser till att konsekvenserna blir ännu smärtsammare och mer långsiktiga för folket, samtidigt som det ökar behovet av en revolutionär klasskamp som kan fortgå tills dess att kapitalismen störtats och uppbyggnaden av socialismen och kommunismen kan börja byggas.
Kamrater,
I kölvattnet av den internationella krisen 2008-2009 blev det tydligt att EU och eurozonen inte är en enhetlig och stabil ekonomisk politisk mellanstatlig allians. Under de följande åren förändrades maktbalansen inom EUs ledande kärna till favör för Tyskland. Gabet vidgades på Italiens och Frankrikes bekostnad.
Det senaste årtiondet har eurozonens genomsnittliga och årliga tillväxttakt av dess BNP nästintill stagnerat med Tyskland i ledande position.
Skärpningen av eurozonens ojämlikhet reflekteras i den växande klyftan mellan å ena sidan Tysklands och Nederländernas handelsöverskott och å andra sidan de andra medlemsländernas handelsunderskott.
På det politiska planet manifesteras den skärpta konkurrensen inom EU i den brittiska folkomröstningens resultat och framväxten av en borgerlig eurospekticism i Frankrike, Italien och andra EU-stater. Det nära förestående presidentvalet i Frankrike, såväl som valen i andra länder, i Tyskland självt, kan komma manifestera ytterligare skärpningar av motsättningarna inom EU.
Resultatet av Brexit reflekterar i viss mån den alltmer allmänt negativa hållningen hos den brittiska borgarklassen gentemot fördjupandet av samarbetet i EU och EMU. Den brittiska borgarklassen strålar alltmer samman med USA i konkurrens med Tyskland och Brexit visar också att det inom det brittiska och amerikanska kapitalet finns sektioner som ville hålla Storbritannien utanför EU och som aktivt ville fånga folkets missnöje i den borgerliga euroskepticismen.
På detta område de dilemman som den borgerliga politiska linjen i Tyskland och de övriga EU-länderna upplever alltmer komplicerade. Regeringarna i Frankrike och Italien kräver en mildring av skatte- och finanspolitiken så att de kan förstärka sina monopolgrupper och kräver också ett djupare enande av eurozonen, så att Tyskland i praktiken kan inta rollen som garant för de skuldsatta staterna och EUs problematiska storbanker.
Medlemsstater som upprätthåller nära relationer med USA, såsom Visegradgruppen (Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien), såväl som Sverige och Danmark, söker upprätthållandet av den mellanstatliga karaktären och förstärkandet av den nationella självständigheten rörande vissa frågor (exempelvis immigratons- och flyktingfrågan).
Den dominerande linjen hos den tyska borgarklassen manövrerar mellan bevarandet av den mellanstatliga karaktären hos EUs beslut och införandet av ett effektivare EU, som innebär en snävare och mer sammanhållen kärna, manifesterad i den gemensamma valutan.
Den tyska socialdemokratin strålar dock i stor utsträckning samman med kraven från Frankrike och Italien angående en fördjupning av EU. Det finns också motsättningar vad gäller Tysklands relation med USA och Ryssland, medan relationer mellan EU och Kina håller på att utvecklas.
USA stödjer Italien och Frankrike när det gäller en avslappning av skatte- och finanspolitiken såväl som Visegradgruppen och de skandinaviska länderna när det gäller att förhindra att EU-samarbetet fördjupas.
Även G20 gjorde ett ställningstagande till förmån för en avslappning av unionens skatte- och finanspolitik, samtidigt som man tog ställning för en ökning av de sociala utgifterna.
Målet att få med Ukraina i EU, i motsättning till de ryska planerna att integrera landet i den Eurasiatiska Ekonomiska Unionen (EEU) skärpte motsättningarna mellan EU och Ryssland, där den senare stödjer politiska krafter inom EU som försöker motverka fördjupningen av det kapitalistiska enandet inom ramen för EU.
Den dominerande borgerliga politiska linjen i Grekland ser det som givet att landet stannar kvar inom eurozonen, medan det grekiska redarkapitalet bibehåller starka relationer med både USA och Storbritannien men även utvecklar de ekonomiska relationerna med Kina.
Kamrater,
I vilket fall bestäms inte EU, eurozonens eller den internationella kapitalismens framtid enbart av imperialisternas planer, eftersom motsättningarna har sin egen dynamik. Inget av de borgerliga alternativen kan utradera konkurrensen och motsättningarna mellan de kapitalistiska ekonomierna, eftersom de hamnar i konflikt med arbetarnas och folkens intresse i alla EUs medlemsländer.
Krisen belyste ännu mer intensivt det kapitalistiska systemets historiska gränser, och i allmänhet svårigheten i att gå från en gammal cykel till en ny, som innebär ett utökande av reproduktionen av samhällskapital. Den utdragna ekonomiska krisen i Grekland är ett uttryck för alla de ovannämnda faktorerna, i ett land som självklart inte befinner sig i toppen av den globala kapitalismen eller EU. Även om Greklands borgarklass gynnades av landets anslutning till EU så visade det sig samtidigt att den skatte- och finanspolitiska hanteringen av krisen vara svårare att hantera inom EU och de mellanstatliga skatte- och finanspolitiska ramverken.
Den grekiska borgarklassen gynnades initialt av det kontrarevolutionärande störtandet av socialismen i grannländerna på Balkan, EU-inträdet och man lyckades uppnå en betydande kapitalackumulation och kapitalexport i form av direktinvesteringar. Detta bidrog till att stärka de grekiska företags- och monopolgrupperna. Kapitalexporten spred sig även till andra länder. Den grekiska borgarklassen deltog aktivt i alla de imperialistiska interventionerna och krigen, såsom de mot Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen och så vidare och man fungerade som en aktiv medlem i NATO.
Efter krisens utbrott försämrades den grekiska kapitalistiska ekonomin kraftigt inom ramen för eurozonen, EU och mer allmänt inom det internationella kapitalistiska systemet. Detta faktum motsäger inte det faktum att Greklands inträde i EEC-EU var till nytta för de mest dynamiska delarna av det inhemska monopolkapitalet och bidrog till att stödja dess politiska makt.
Kamrater,
KKEs förslag är riktat till folket och har inget att göra med en förändring av valutan eller att koppla drachman till dollarn, pundet, yenen eller till någon annan valuta. Vi väljer inte mellan Skylla och Karybdis [att välja mellan pest eller kolera].
För ett borgerligt parti är det inga problem att inta en position som innebär ett tillbakadragande från eurozonen om det bedömer att borgarklassens grundläggande sektorer kan tjäna på en nationell valuta och att en återhämtning kan underlättas av en devalvering. Sådana tendenser uttrycktes i Storbritanniens folkomröstning och av partier som bildats i Tyskland, såväl som av de EU-fientliga positionerna som intagits Le Pens parti och av andra högerextrema populistiska partier i Europa. Den politiska vågen av protektionism förstärks alltmer, i EU som helhet, men även i USA i och med valet av Trump. Detta är ett vapen mot den dynamiska kinesiska ekonomin och i Europa är det ett vapen mot den dynamiska tyska ekonomin.
Dessa politiska positioner samexisterar med den borgerliga kosmopolitanismen, som är dekorerad med en vänsterretorik. De borgerliga och opportunistiska krafterna i Grekland betonar att det ”grekiska problemet” är ett ”paneuropeiskt problem” som innebär att inga förändringar till förmån för folket kan genomföras på den nationella nivån, förutom kosmetiska förändringar i form av utbyte av regeringar eller företrädare. De betonar att de inte finns några alternativ som kan påverka ägandet av produktionsmedlet, vilket är kärnan i de ekonomisk-politiska relationerna. De vill hindra folket från att kämpa för ett annat samhälle, det socialistiska samhället. De påstår att saker och ting antingen kommer att förändras på samma gång över hela jorden eller att de inte kommer att förändras alls, vilket är vilseledande. Sanningen är den att förändringar sker i varje land och att resultaten av dessa sedaninverkar på en regional, kontinental och global nivå.
Den borgerliga nationalstaten fortsätter att vara det grundläggande organ som säkerställer kapitalets ekonomiska dominans, som stödjer monopolen och underlättar koncentrationen och centralisationen av kapital i konkurrens med de motsvarande processerna i andra länder. Nationalstaten fortsätter därför att vara en viktig arena för den oförsonliga klasskampen mellan arbete och kapital och av denna anledning är den också den grundläggande arenan för utvecklingen av klasskampen. Detta motsäger inte alls behovet av en koordinerad klasskamp på en regional, europeisk och global nivå.
Kamrater,
Avslutningsvis skulle jag återigen vilja framhålla att de mellanimperialistiska motsättningarna som i det förgångna har lett till dussintals lokala och regionala krig, samt till två världskrig, fortsätter att leda till allvarliga ekonomiska, politiska och militära konfrontationer, oberoende av förändringarna i strukturen och ramverken vad gäller målen för de imperialistiska allianserna, såväl gamla som nya.
Hur som helst är ”krig politikens fortsättning med andra medel”. Detta gäller i synnerhet under förhållanden som idag, när en djup, kapitalistisk överproduktionskris äger rum, samtidigt som viktiga förändringar i styrkeförhållandena inom det internationella imperialistiska systemet sker. Inom det systemet sker återuppdelninven av marknaderna sällan utan blodspillan.
Utifrån denna ståndpunkt måste våra partier vara i ett tillstånd av beredskap. Folket och ungdomen ska inte spilla sitt blod för kapitalisternas intressen.
I och med att farorna för ett mer allmänt imperialistiskt krig och konflikter ökar i vårt närområde, från Balkan till Mellanöstern, kallar KKE folket att kämpa för att det inga förändringar av gränserna ska äga rum, för försvaret av landets självbestämmanderätt utifrån arbetarnas och folkets perspektiv. Detta kan aldrig skiljas från kampen att störta kapitalets makt och har inget att göra med försvaret av den ena eller andra imperialistiska maktens planer eller lönsamheten för den ena eller andra monopolgruppen.
Av denna anledning måste folkens gemensamma kamp, det nära samarbetet mellan våra partier och utarbetandet av en enad revolutionär strategi i Europa och över hela världen stärkas inför det slutliga störtandet av det kapitalistiska barbariet, för fred och folkligt välstånd, samt socialismen och kommunismen.
