Ingen är väl ovetande om att det pågår våldsamma kravaller, bilbränder och slagsmål i invandrarförorterna i Malmö och i Rinkeby. Det är skrämmande, det är sorgligt och det är något man inte bara kan blunda för. Men när det föranleder människor som kallar sig kommunister och socialister att ropa efter fler poliser, då är det riktigt, riktigt illa. Då är det dags att reda ut begreppen.
Så vi kan ju börja med att konstatera att polisen i ett borgerligt, kapitalistiskt samhälle har två funktioner. Den ena är uppenbar: de ska bekämpa brott och skydda vanligt folk. Den andra är mindre uppenbar: de står alltid på stand-by och aktiveras ibland för att fungera som en del av statens våldsapparat. Skulle det någon gång bli skarpt läge är det den andra funktionen som blir allenarådande.
Den här dubbla funktionen kan förvirra folk (även om en skapligt tänkande vänstermänniska borde ha en hyfsad potential för att av-förvirra sig själv). För visst, om jag ser ett gäng som ger sig på grannens dörr med yxaeller om en kvinna skriker på hjälp i tunnelbanan, så ringer jag ju polisen. Och jag vill såklart verkligen att de ska komma och rädda den som är utsatt. Jag står ju inte och sliter mig i håret och undrar om det är korrekt av mig som är socialist att kalla på statens våldsapparat…
Jaha, så har vi då kravaller i eftersatta, segregerade områden. Det är ju naturligtvis ett brott att kravallera och nej, det är inte det minsta progressivt och revolutionärt – det finns ju en och annan socialist/kommunist/anarkist som går fel åt andra hållet också och hejar på det hela. Det är inget som blir bättre av att bränna grannarnas bilar, slå ner andra ungdomar i fel gäng, krossa närbutikens fönster och kasta sten på ambulanser. Så om jag är på promenad och ser såna saker hända, så ringer jag förstås polisen och hoppas att de kommer och stoppar det hela innan nån ligger död på gatan.
Men det gäller att skilja på vad man gör i en akut situation och vad man gör för att förhindra upplopp och våld på längre sikt. I den akuta situationen har man inget val – det finns ju liksom inga organiserade arbetarbrigader att ropa fram och de rasande människorna är förmodligen inte mottagliga för vädjanden till solidaritet, klass och humanitet, om jag nu skulle plocka fram megafonerna och de röda fanornaoch störta iväg till oroshärden.
Om vi nu först stannar i den akuta situationen en stund, kan vi börja med att ställa oss en fråga. Blir den akuta situationen verkligen lättare att hantera om vi skriker efter fler poliser? Om vi får fler poliser, kommer dessa poliser då att eliminera kravaller och gängbråk eller kommer de att göra helt andra saker? Den kritik polisen har fått har ju faktiskt handlat om att de inte har ingripit med kraft mot kravallerna, de har varit tämligen ineffektiva istället. Å andra sidan har de mycket folk att använda när en flyktingpojke ska hämtas från den bondgård där han levt som barn i huset i flera år – då kan sju man komma uppkörande mitt i natten och släpa iväg pojken på bästa Gestaposätt, fastän varken pojken eller familjen är särskilt troliga bråkmakare. Undrar du vad det här kan bero på? Kan man tänka sig att staten och kapitalet inte är så värst intresserade av rättvisa och ett värdigt liv för flyktingar, invandrare och vanliga svenska människor, utan att de tvärtom ser med likgiltighet och ibland ett visst förakt på dem – och låter polisen verkställa likgiltigheten och föraktet? Att ropa efter fler poliser som tittar på när folk slå ihjäl varann och att ropa efter fler poliser så att femton man istället för sju kan hämta en flykting till förvaret, det är ju inte en lösning på nånting alls. Det är snarare ett förvärrande av den akuta situationen.
Nu måste en annan självklarhet sägas: poliser kan vara bra människor. Inte alla har kontakter till högerextrema rörelser. Inte alla står likgiltiga för det elände som drabbar människor i samhällets utkant. Och jodå, just i dagarna nystades en pedofilhärva upp, säkert av duktiga poliser som vill skydda barnen. Men polisens ena funktion – och det är dess avgörande, viktiga funktion för den kapitalistiska staten – är inte bra för det arbetande folket, vare sig invandrare eller svenskar.
Om vi lyfter blicken mot framtiden är det också ganska lätt att se att fler poliser inte gör till eller från för invandrarförorterna. Människor utan utbildning, utan möjlighet att få jobb, nedvärderade och diskriminerade, utan tro på framtiden – de blir ju inte lyckligare av fler poliser. Det här borde ju vilken hyfsat smart socialist som helst kunna se.
Samma hyfsat smarta socialist borde också kunna se att ju fler poliser vi ropar på, desto fler står på stand-by i väntan på det skarpa läget. Då kommer dom inte att vara ineffektiva längre – nä, då kommer dom att krossa demonstrationer, avhysa arbetare som ockuperat fabriken, kasta ut folk som tagit över dyra lägenheter där ändå ingen har råd att bo och förstöra miljövänliga odlingslotter på kommunal mark. Så är det med den saken.
Då kommer vi sent omsider till pudelns kärna. Vad ska man göra då? Ja, ska man ropa på något så kan man ju börja med att ropa på bättre infrastruktur i förorterna, bättre skolor med fler lärare, fritidsaktiviteter och annat mer. Ungdomar med grundläggande utbildning – och grundläggande kritiskt tänkande – har en mycket bättre chans att klara av det här samhället och inte hamna utslagna i marginalen. Vuxna som får lära sig användbar svenska har större möjligheter att förstå vad som händer runt omkring och klara av komplicerade krav. Bra barnomsorg ger föräldrar åtminstone en chans att komma in på arbetsmarknaden och meningsfulla fritidsaktiviteter utvecklar fantasin och glädjen för alla människor. Dessutom är det en extra bonus att dagisfröknar och svenskalärare inte hör till kapitalets våldsapparat och inte kommer att fungerasom stöttrupp mot folket den dag det blir lite mer upprorsaktig stämning…
Utöver det går det såklart mycket lätt att komma med standardsvar: man ska solidariskt organisera invandrade arbetare och svenskar i fackföreningar, i partiet (valfritt vilket) och så vidare. Det där känns lite jobbigt, eller hur? Hur ska man bära sig åt? Vem kommer att bry sig? Hur konstig kommer inte jag att verka när jag går ut och letar efter nya medlemmar till partiet eller facket i förorterna? Och hur ska det bli, tänk om det lyckas och de förväntar sig nåt alldeles väldigt, socialismen rentav – det fixar vi ju inte… Om det inte vore så tragiskt skulle man liksom kunna le åt de bilder som jag gissar tar form i somliga förvirrade hjärnor. Man förstår nästan att det är så väldigt mycket enklare att ropa på fler poliser. För då visar man i alla fall att man tänker på eländet och har en idé (ja, alltså, det är en snäll tolkning – men alternativen är värre).
Kanske man ska ta och bryta ner det hela lite, göra det mer hanterligt. Organisera är förstås ett nyckelord. Människor som gör något tillsammans upplever kraft, förmåga, får tillbaka tron på sig själva. Men organisera kanske inte behöver betyda att man kommer dragande med de röda fanorna och revolutionen i ena handen och manifestet i den andra i allra första vändan–om man verkligen vill göra något konkret, hands on, så kanskeman istället kan se om det finns möjlighet att organisera en grupp som ställer upp med läxhjälp och fixar sagostund på icke-svenska språk? Kanske man kan låna en lokal och ha en förutsättningslös föräldradiskussion om hur man hanterar ungdomar som tappat framtidstron? Och kanske finns det här redan, för andra kan ha kommit på samma tanke alldeles utan att vara politiskt bevandrade, och man kan gå dit och försiktigt putta diskussionen från det lilla, lokala till det större, samhällsomdanande?De flesta stora saker börjar som bekant med små steg och lite ödmjukhet skulle inte skada polisroparna det minsta.
Och nej, jag menar inte att du som inte kan det här och inte orkar börja såhär och driva något sådant framåt är en misslyckad person. Jag tror att du gör något annat bra istället, och alla måste inte göra allt och vara överallt.
Men ett kräver jag ändå av varje människa som kallar sig socialist, kommunist eller anarkist, och det är att tänka efter innan man häver ur sig det mest reaktionära och mest ohjälpsamma i en bedrövlig situation. OM DIN POLITIK LEDER DIG TILL ATT ROPA PÅ FLER POLISER I DAGSLÄGET HAR DU INGEN RÄTT ATT KALLA DIG KOMMUNIST OCH SKA KNIPA KÄFT.
Marina Weilguni
