I mitten av februari skrev styrelsen för Upplands Byggförening i UNT att den enda lösningen för bostadskrisen var samarbetet. Anledningen är att avtalsrörelsen är nära förestående och då blir plötsligt samarbetet viktigt för kapitalisterna. Att dessa skulle kunna lösa bostadsbristen är däremot löjligt, vilket en snabb titt på verkligheten visar.
Den svenska byggmarknaden är i praktiken koncentrerad i händerna på fyra stora monopol: Skanska, PEAB, NCC och JM Bygg. I dessa fyra monopolföretag har även de fyra största bankerna omfattande ägarandelar, ofta uppemot 10 procent. För bankerna, vars vinst till stor del utgörs av bolån (vi snackar om tiotals miljarder kronor årligen), är det uppenbart att det inte finns intresse att bygga bort bostadskrisen. Bygger man bort den, så sjunker priserna. Sjunker priserna, så sjunker bankernas (och i förlängningen, byggmonopolens) profit.
Hyresmarknaden är inte mycket bättre. För några år sedan förändrades riktlinjerna för de kommunala bostadsbolagen, vilka nu måste vara vinstdrivande. Detta öppnade upp för en ny hyresmarknad, där företag som Rikshem och Stena Fastigheter kan göra storvinster på att renovera sina lägenheter och tvinga hyresgästerna att acceptera upp till 90% höjda hyror. Detta kan de göra för att det finns en bostadsbrist. Det finns människor som är desperata nog att betala dubbelt så hög hyra för en lägenhet som någon annan nyss körts ut ur. Utan bostadsbrist, ingen möjlighet för chockhöjda hyror.
Den stora motsättningen i det här läget, och anledningen till att det fortfarande byggs bostäder, är motsättningen mellan monopolen som grupp och monopolen som enskilda företag. Bankerna som grupp har ett intresse i att hålla bostadskrisen igång, medan varje enskild bank har ett intresse i att kapa åt sig så stora marknadsandelar som möjligt innan de andra. Denna motsättning existerar också hos byggföretagen. Ju mer man bygger, desto mindre tryck på marknaden, vilket byggföretagen som grupp inte tjänar på. Varje byggföretag måste dock bygga så mycket som möjligt, för att kunna ligga före sina konkurrenter. Lösningen, om än tillfällig? Truster, överenskommelser och karteller. Man måste fråga sig varför det bara byggs några tiotusentals lägenheter om året, när det egentligen skulle behövas flera hundratusentals.
Bostadskrisen är inget nödvändigt ont eller något som vi kan samarbeta bort – det är ett resultat av att bankerna, byggherrarna och hyresföretagen fört en politik som skapat en brist på bostäder. I somras rapporterade DN om just hur detta går till. Byggherrarna sitter ofta på mark utan att bygga på den, just för att pressa upp priserna och istället för att bygga efter behov bygger man i etapper, vilket drar ut på tiden och pressar upp priserna. Genom dessa strategier kan de ta maximalt betalt för nya lägenheter. Det handlar helt enkelt om att några få byggherrar och banker tar ut monopolvinster. Monopolen brandskattar helt enkelt folket, för att låna Karl Marx ord.
Det finns ingen lösning på bostadskrisen i det samarbete som monopolen pratar om, det är bara spel för gallerierna. Det krävs istället en kamp mot monopolen – bara genom att bekämpa dem och i slutändan avskaffa dem kan vi lösa de problem de skapat. Istället för att samarbeta och förlänga bostadskrisen är det enda rimliga att ta de vinster bankerna gjort på folkets rygg och bygga bostäder av dem, att ta den profit byggherrarna gjort genom att neka folk bostäder och se till att varenda människa som bor i Sverige har en bra, billig och fräsch bostad och att ta den vinst som hyresföretagen gör på chockhöjnignarna av hyrorna i arbetarområden och lyxrenovera varenda lägenhet som finns utan extra kostnad!
Detta låter sig enkelt sägas. Istället för att fortsätta lyssna på monopolens snack om ansvar, samförstånd och samarbete måste facken vara det som de egentligen ska vara: kamporganisationer för arbetarklassen. Att snacka om samförstånd när folk inte har någonstans att bo är en förolämpning. Den enda lösningen på bostadskrisen är en kamp mot monopolen och mot den samförståndsanda som låter dem suga märgen ur vanligt folk. Låt alltså avtalsrörelsen präglas av kampvilja, organisering och offensiv mot de som brandskattar folket!
