Man diskuterar idag i olika kommuner i Sverige vad man ska göra med det ökande tiggeriet utanför butiker och på våra gator och torg. Göra med borde väl egentligen heta ”göra mot”, för det som avhandlas är hur man ska bli kvitt tiggarna som sitter och förstör den trevliga stämningen genom att vara fattiga och behövande. Det är inte så kul för turisterna att se dem, menar kommunpampar både här och där och får det att verka jätteenkelt – vi ska endera förbjuda tiggeriet eller låta tiggarna söka tillstånd (så att vi kan säga nej till dem, förstås). Situationen är så besvärande och förnedrande.
Nu är det förstås oklart vem situationen är förnedrande för. Om den är förnedrande för tiggarna så är det ju lysande att man förbjuder dem att tigga, så att de kan sitta i sina kyffen i Rumänien, som de flesta romska tiggare kommer ifrån, och vara utstötta och hungriga, men oförnedrade. Att ansöka om tillstånd och få nej kan också vara en sedelärande sak, och sen resulterar det ju helt praktiskt i samma oförnedring och brist på pengar till det allra nödvändigaste.
Man kan också tänka sig att det är vi andra som förnedras när vi stöter på en tiggare utanför affären. Här gör många tyckare ett tankefel och menar att förnedring är detsamma som jobbighet. Det är ju jobbigt att se människor som saknar allt vi tycker hör till livets nödtorft. Man kan bli ledsen. Det är jobbigt att avstå lite pengar, särskilt om man hade tänkt att nu för en gångs skull så har jag råd med ekologiska fläskkotletter och en rolig leksak till lillen. Man kan bli ledsen av det med. Märkligt nog tycks det vara jobbigare och man blir ledsnare ju högre upp i samhället man befinner sig. De som oftast stannar till utanför butiken där jag handlar verkar vara pensionärer, invandrare och trötta föräldrar med småbarn. Deras inkomst är antagligen mycket lägre än tyckarnas och kommunpamparnas, men deras förnedringströskel och förmåga att hantera ledsenheten är mycket större. De har nog fått öva mer.
Men om man tänker efter en smula så handlar det om något helt annat. Det handlar om att man kan se en massa olämpliga samband om man flera gånger i veckan konfronteras med de människor som kapitalismen har spottat ut som odugliga. Man kan få för sig att det alltid kommer att finnas utspottade människor så som samhället ser ut, och att det kanske inte är så stor skillnad på att vara utspottad i Rumänien och i Sverige. Man kan förundras över att kapitalismen är så himla internationell, och plötsligt inse att hoppsan, de arbetslösa och ratade är ju också internationella. Om de ska tigga eller få socialbidrag, det handlar bara om vad den kapitalistiska staten har råd med – riskerar man ett jättebråk med en stark arbetarrörelse, så blir det socialbidrag. Och vilka det är som hamnar längst ner på hjälp- och bidragslistan, det handlar om vilka fördomar och om vilket utanförskap vi har odlat i samhället och som kapitalismen helt skoningslöst använder sig av. Uppenbarligen är den rumänska kapitalismen inte det minsta rädd för att få nån som helst rörelse (arbetardito eller annan) på sig om romer fryser, tigger och inte får gå i skolan. Och då kan man tänka sig att det kan komma en dag när ingen höjer på ögonbrynen om nån annan grupp kastas på soptippen. Lite judar eller muslimer kanske. Eller rent av vanliga svenskfödda lagom-människor som plötsligt förlorat sina jobb och inte platsar riktigt längre.
Och när man har ältat det här en stund kan man också dra en annan slutsats. Om nu kapitalisterna och de sid-steppade är internationella, så kanske att de arbetande människorna också… ja, ni vet. Därmed har man såklart slutligen passerat gränsen för vad man kan få lov att upptäcka på grund av tiggeriet.
Att upptäcka såna samband är förstås att upptäcka sintilldelade roll i samhället, nämligen att arbeta och hålla käften och vara jätteglad för att man inte är utspottad. Det är att upptäcka sin egen förnedring över att ha gått på det.
För ett halvår sen sa statsministern att han skulle sätta press på sina s-kamrater i Rumänien, så att romerna fick det bättre och jämlikare hemmavid och inte behövde åka hit till oss och tigga. Och jag ska inte vara så elak jämt och samt – kanske gjorde han det rentav, men det funkade inget vidare. Det gjorde väl inte så stor skillnad, för de rumänska s-kamraterna satte inte det arbetande folkets intresse före kapitalets och dessutom redde de nog inte heller ut sina egna fördomsfulla dimmor. I så fall skulle vi ju ha märkt nån skillnad inte sant? Hela tiggeriproblemet skulle ju ha varit löst nu lagom till sommaren. Inte skulle väl välfriserade kommunpolitiker behöva sucka och stöna nu fortfarande? För ingen människa tigger om det finns jobb. Eller om det i värsta fall finns a-kassa och i sista hand nån sorts socialhjälp.
Så i det stora hela – skåpa ut de besvärade och förnedrade politikerna. Och i det lilla personliga – gör det politiskt. Ge en slant, men tänk igenom vad det betyder att en människa sitter och tigger. Ta ställning mot ett samhälle som gör det nödvändigt.
Nu ville jag avsluta med att jag blir nöjd först när kommunpolitikerna som värnar om en idyllisk miljö för turister sitter med tiggarskålarna utanför matbutiken. Det hade suttit fint och tillfredsställt mina litterära ambitioner. Men jag gör inte det, för jag tycker vi ska vara bättre än så och inte förnedra oss och bli besvärade mer än absolut nödvändigt. Lite a-kassa kan dom få tycker jag, för jag tror inte dom orkar jobba med nåt vanligt.
Marina Weilguni
