Tankar runt debatten efter en nazist-demonstration

Lördagen den 30 september demonstrerade mellan 500 och 700 nazister från NMR (den så kallade Nordiska motståndsrörelsen) i Göteborg – och mellan tio- och tjugotusen antinazister samlades till en fredlig motdemonstration på Heden. Nazistdemonstrationen kan nog betecknas som ett fiasko. Till att börja med dök inte de mängder av deltagare som nassarna hade hoppats på upp.

Vi börjar med fakta (och mer kan läsas här: Övermod ledde till nederlag för nazister i Göteborg [Expo idag]):

Marschvägen NMR fått tillstånd att gå var rejält förkortad och skulle gå från hockeyarenan Scandinavium, förbi Heden och avsluta vid Gamla Ullevi. Nassarna samlades på en parkeringsplats i Mölndal längre söderut och skulle därifrån gå till avmarschplatsen vid Scandinavium. En bit på väg tänkte sig NMR istället att ta en egen väg förbi Svenska mässan. Det var den plats de ursprungligen hade tänkt avmarschera från för att visa upp sig för Bokmässans alla deltagare, något som de blivit förbjudna att göra. Miltanta NMR-are försökte bryta genom polisens linjer, samtidigt som våldsamma anti-nazister kastade sten på dem, vilket ledde till att det hela gick i stå och nassarna fick tillbringa timmar omringade vid pendeltågstationen Liseberg. NMR:s ledare Simon Lindberg greps, demonstrationstiden gick ut kl. 15 medan alla stod omringade, och sedermera återvände de stukade nazisterna till parkeringsplatsen där det hela börjande. Vi 15-tiden gjorde våldsamma motdemonstranter också utfall mot polisen och kastade sten vid Lisebergs entré (alldeles invid de omringade nassarna på tunnelbanestationen). De fredliga motdemonstranterna på Heden fick aldrig se något av nazistdemonstrationen.

Så långt vad som hände. Sedan följde en regelrätt mediastorm, där polisens ingripande höjdes till skyarna, bland annat av Stefan Löfven, och demokratins lovord sjöngs i alla tänkbara tonarter.  De fredliga motdemonstranterna fick beröm för att ha stannat kvar på sin plats ett kvarter eller så från händelsernas centrum.

Och nu rasar förstås en debatt på Internet där de militanta anti-nazisterna ömsom skälls för provokatörer och ömsom hyllas som handlingskraftiga hjältar, och där våldet och icke-våldet har var sina, tämligen verbala, förespråkare. Oftast handlar det om moral här – är det rätt att kasta sten på människor, vad de än har för åsikter?

Jag tänker att man kan lämna den moraliska aspekten en stund och titta på strategi och taktik istället. Vad åstadkom de våldsamma motståndarna med sitt stenkastande egentligen? När NMR försökte gå sin egen väg var stenkastningen och risken för våldsamma konfrontationer en av orsakerna till att polisen omringade och stoppade demonstrationen. Det är faktiskt en positiv effekt. Vad bråket och stenkastningen vid demons upplösning hade för funktioner är svårt att säga, men kanske hindrade det nassarna från att fortsätta efter slutklockslaget. Vi listar det på plussidan så länge.

Bild från Göteborg. Foto: Victor Pressfeldt

Men man åstadkom också en negativ effekt – mängder av människor som är antinazister tycker nu att de våldsamma motståndarna hör hemma i samma skåp som NMR, de är demokratifientliga, våldsbejakande extremister, fast till vänster istället för till höger. Polisen ses som en god kraft som gjorde en insats för frihet och demokrati och nätet flödar över av lovord. För i de breda lagren av folket, kalla det arbetarklassen och andra arbetande människor, kalla det vanligt folk eller vad man vill, finns det ju faktiskt ingen medvetenhet om att den borgerliga demokratin egentligen är kapitlets diktatur och att polisen är en del av dess våldsapparat. Inte heller är det många som förstår att nazismen, både den historiska och den nya, är sprungen ut ur kapitalismen och är en ideologi för tider när den borgerliga demokratin inte längre är till nytta för kapitalets utsugning och makt. Och om den medvetenheten faktiskt skulle ha börjat spira hos en och annan som var på Heden, så var stenkastningen ett bra sätt att kväva detta spirande i sin linda.  Och det är ju en rejäl post att lista på minussidan. Stenkastning mot nazister och poliser må vara aldrig så anti-nazistiskt och anti-kapitalistiskt avsedda, de har helt enkelt inte en medvetandehöjande effekt i dagsläget.

Utvärderingen lutar alltså tungt mot det negativa ur taktisk synvinkel. Taktisk synvinkel är dock inte nog för alla som vill diskutera detta… Därför kan vi ju föreställa oss en annan situation, där en medveten folkmassa inte står fridsamt på Heden utan där tiotusentalstals intar gatorna med anti-nazistisk kampberedskap. Vore det moraliskt rätt att kasta sten på poliser och nassar då kanske? Svaret måste bli att moraliskt rätt alltid är beroende av situationen – det finns inget moraliskt rätt som alltid gäller oavsett vad som sker runt omkring. Om en samlad antinazistisk kampberedd manifestation genom sin blotta existens skickar hem vettskrämda nazister och får poliserna att obekvämt stå stilla, då är det fullständigt moraliskt fel att kasta sten och förvandla en mänsklig varelse till en skrikande hög av smärta. Om ett par välkastade stenar mot sköldar och hjälmar behövs för att få den effekten, så är det rätt att kasta de stenarna, men inga fler. Och om nazisterna och polisen inte backar ner trots detta, då är mer våld moraliskt rätt.  Och för att försvara liv och lem är det moraliskt rätt med vad man än behöver göra.

Det är antagligen inte vad vissa totalt kampberedda anti-nazister vill höra. Det är säkert inte heller vad fridsamma vänstermänniskor som är rädda för konfrontationer och hoppas att förståndet ska segra på fredlig väg vill höra heller.

Den amerikanska författaren Ursula LeGuin säger det nog bäst: Döda inte när det räcker att lemlästa. Lemlästa inte när det räcker att skada. Skada inte när det räcker att skrämma.

Nu finns det ju människor som förstår både taktik, strategi och moral alldeles av sig själva förstås. På nätet kan vi läsa om småbarnsföräldrarna som tillverkade en egen anti-nazistisk banderoll på plats på parkeringen i Mölndal och höll upp den mot nazisterna medan mamman hade sin baby på magen. De gjorde exakt rätt. De konfronterade utan våld, på plats och med oerhört mod. De höjde de förbipasserandes medvetenhet och fick (förhoppningsvis) en och annan nassepositiv lördagshandlare att gå hem utan solidaritetsyttringar. Media lyfter också fram den medelålders kvinnan som var beredd att använda ett minimum av våld och ramma nassar med sin kundvagn. Hon gjorde också alldeles rätt. Hon var beredd att tillfoga lite skada för att skrämma, men redan det blev för mycket för NMR:arna som flyttade sig ur vägen.

Marina Weilguni

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.