Varje revolutionärs plikt är att göra revolution

LEDARE (3/2018). Det har i början av året pågått diskussioner inom vissa delar av vänstern om vilken taktik som vi bör följa. Diskussionerna har främst förts på olika bloggar där framför allt två positioner utkristalliserats. Å ena sidan återfinner vi Jan Myrdal och hans anhängare som genom att argumentera för en så bred folkfront som möjligt söker allianser med högernationalister och identitärer. Tanken är att med alla till buds stående medel bekämpa det krig man bedömer vara akut.

Å andra sidan återfinner vi framför allt Clarté, som förespråker en mer klassisk folkfrontsrörelse till stöd för Sveriges alliansfrihet och till stöd för freden. Genom att alliera sig med reaktionärer stöter man bort i övrigt progressiva människor som är genuint intresserade av freden och neutraliteten, menar man. Här bedömer man inte krigsfaran som lika akut.

Det är i praktiken en diskussion om hur enhets- och folkfronten ska utformas och hur långt den ska sträckas. Det är på så sätt en problematisk och lite snäv diskussion som inte går utanför de traditionella ramarna, inom vilka vänstern diskuterar taktik (förutom då att Myrdal & Co öppet flörtar med reaktionärer).

Enhets- och folkfronten har en tämligen kontroversiell historia och tyvärr har den blivit politiskt allmängods bland den lite mer revolutionära vänstern. Ofta innebär dessa fronter att den revolutionära politiken göms undan lite snyggt – målet blir intet och rörelsen allt, för att låna Eduard Bernsteins ord.

Strävan efter enhet med alla som är progressiva (eller reaktionära, i Myrdals fall) är en kvarleva av en annan tid, då kampen stod mellan den imperialistiska kapitalismen och socialismen. Kampen mellan de båda samhällssystemen ägde rum på liv och död och i en sådan kontext är det förståeligt att man tillgriper liknande defensiva åtgärder för att försvara sig. Det praktiska resultatet är dock att socialismen skjuts på framtiden och att de omedelbara kraven överskuggar allt annat; den röda tråden mellan nuläget och revolutionen och socialismen blir alltmer avlägsen.

Den motsättning som för snart trettio år sedan radikalt förändrades i och med realsocialismens fall har inte lett till motsvarande förändring i de kommunistiska partiernas taktik. En taktik som formulerades till försvar för de socialistiska länderna fortsätter att okritiskt appliceras i en tid då knappt något socialistiskt land finns kvar. Motsättningarna står idag inte mellan två olika samhällssystem, utan mellan olika imperialistiska centra, men vi uppför oss som om motsättningarna är desamma som för fyrtio år sedan.

Kampen för freden var dåförtiden ett reellt och riktigt försvar av realsocialismen, men världen är på många sätt en helt annan än dåförtiden. För att bygga upp en verklig fredsrörelse igen är det nödvändigt att den förenas med socialismen. Utan analyser och verklighetsbeskrivningar som grundar sig i en korrekt utgångspunkt blir det omöjligt att rikta slagen rätt. En socialistisk fredsrörelse, som behövs mer än någonsin, är den enda sortens fredsrörelse som kan bli en folkets fredsrörelse.

Vi är tillbaka i en situation som karaktäriseras av allt större och kraftigare motsättningar mellan de imperialistiska makterna. Det ställer höga krav på oss och på arbetarklassen världen över att hålla fram de riktiga anledningarna till krig, att bekämpa den riktiga orsaken till krigen: kapitalismen i sitt imperialistiska stadium. För kommunister kan det i första hand inte handla om att alliera sig med redan politiserade människor, som redan är övertygade om sin sak, vare sig det handlar om reaktionärer eller socialdemokrater – det måste hela tiden handla om att aktivera bredare lager hos arbetarna och att organisera dem i kamp mot kapitalismen. Det låter sig enkelt sägas. Hur kan vi då gå tillväga?

På vårt partis senaste kongress, den trettiosjunde i ordningen, antogs motioner som betonade partiets roll i stärkandet av enheten mellan arbetarklassen och andra utsugna klasser. För att kunna göra detta måste partiet hela tiden närma sig folket och arbetarna och aktivt arbeta för att organisera dem revolutionärt.

På ett konkret plan innebär det att vi ställer oss kritiska till både enhets- och folkfronten, såsom fronter mellan politiska organisationer och partier. I sådana allianser försvinner revolutionen och socialismen, vilket är det enda hoppet för folket.

För kommunisterna måste det innebära ett förstärkt jobb bland människorna, bland folket. Det måste innebära att vi identifierar de behov som folket och arbetarna har, men som kapitalismen av en eller annan anledning inte uppfyller. Här är det för oss möjligt att visa kapitalismens riktiga ansikte, eftersom folkets ouppfyllda behov också är sprickorna i den kapitalistiska fasaden. Här blir motsättningarna tydliga; här blir det tydligt att kapitalismen inte är ett alternativ.

När sprickorna väl är identifierade måste kommunisterna engagera sig för att täppa till dessa sprickor, men inte med kapitalistiskt innehåll, utan med socialistiskt innehåll. Där kapitalismen spricker måste vi organisera folkliga alternativ. Vi måste visa folket vilken makt de egentligen besitter och vilken potential deras egen kraft och förmåga faktiskt har; att de själva kan sköta och ta hand om sina angelägenheter. Vi får samtidigt inte bli någon sorts välgörenhetsinrättning – det handlar inte om att tillgodose behov enbart för deras egen skull, de måste även fyllas med politiskt, revolutionärt innehåll.

Det här är en taktik för att bygga upp folkets egna organisationer. Det är en taktik för att stärka partiets relation med folket. Det är en taktik för att stärka partiet. De folkets organisationer som vi hjälper till att bygga upp får dock inte vara enbart organisationer för administration inom kapitalismen, utan måste syfta framåt. De måste hela tiden växa för att omfatta allt större delar av samhället och allt större delar av folket och arbetarklassen. Slutmålet måste vara upprättandet av den proletära staten på grundval av folkets egna organisationer. På så sätt skapar vi en röd tråd mellan den nuvarande situationen och revolutionen. Socialismen blir konkret, den slutar vara en avlägsen dröm eller nåt man bara pratar om. Den blir någonting vi alla bygger i vår kamp.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.