Sveriges Kommunistiska Parti ställer upp i kommunvalet i Uppsala för första gången, och första namn på listan är läraren Henrik Gustavsson. Jag intervjuade honom för Riktpunkts räkning för att få veta lite mer om hur han ser på kommunalpolitik och sin egen roll som representant för SKP.
Jag började med att fråga hur Henriks egen personliga relation till staden ser ut – vad det är han tycker om med Uppsala och vad han tänker på som stadens kännetecken.
”Jag tycker att Uppsala är precis lagom stort”, säger Henrik. ”Det har allt en storstad har, och det uppskattar jag som har växt upp i ett väldigt litet samhälle; men samtidigt är det nära till naturen, både om man tänker på stadskärnan och förorterna. Det är klart att Uppsala har en särskild plats i mitt hjärta, här finns ju min familj och mina vänner, så det är svårt att vara objektiv. Men jag tycker att det är en vacker stad, jag tycker att domkyrkan är en imponerande byggnad, och det finns en mängd vackra hus i stadskärnan. Det jag tycker är tråkigt och som stör mig är att det verkar finnas två städer, vars invånare lever i skilda världar. Vi har ”student-Uppsala” med mängder av ungdomar som bor här under en period i sitt liv och pluggar, bor i sina egna områden och umgås med andra studenter – och så har vi de vanliga människornas Uppsala, arbetarnas Uppsala. Beröringspunkterna är alldeles för få mellan de båda delarna.”
Henrik tycker om sin stad, det märks. Men det är förstås inte särskilt troligt att SKP ska göra ett jordskredsval och få in en representant i kommunfullmäktige, så att Henrik får en plattform för sina visioner för Uppsala där… Men hur skulle han egentligen agera om det hände? undrar jag. Hur kan man föra en kommunistisk kommunalpolitik?
Henrik börjar med att betona att han i så fall inte kommer att sitta där helt frikopplad från sitt parti. Han kommer att ha stöd av sina partikamrater i att alltid ställa sig på arbetarnas sida i varje fråga som kommer upp. Sen förtydligar han:
”Jag vill göra det tydligt att de problem som vi har i Uppsala inte är unika för vår stad. De finns överallt, och de beror på det kapitalistiska systemet. Det finns grundläggande ekonomiska orsaker bakom besparingar, dåliga löner och arbetslöshet för att bara ta några exempel. Pengarna i samhället koncentreras som vinst i företagens händer, och så länge vi lever i ett sådant samhälle kan de arbetande människorna inte själva bestämma över hur resurserna ska fördelas, och vi blir inte av med problemen. Om jag kom in i kommunfullmäktige skulle en del av mitt uppdrag vara att tydliggöra det sambandet för människor. Men det är självklart, att så fort det gäller att ta beslut i en enskild kommunal fråga skulle jag alltid välja det alternativ som är bra för de arbetande människorna.”
Jag bestämmer mig för att krångla till det och frågar vad han gör om valet står mellan två olika saker som är bra för vanliga människor – men pengarna i kommunen räcker bara till det ena. Det, säger Henrik, skulle han inte acceptera. Han skulle istället gå ut med hur kapitalismen fungerar: här sitter vi och får en viss summa pengar att administrera och ska träffa avgörande val om vad invånarna ska få och inte ska få, medan profiten hopar sig hos banker och storföretag. Det har vi inget att säga till om, vi ska bara gilla läget. Det är viktigt att folk får upp ögonen för att en kommuns otillräckliga budget bara är en funktion av hur det ekonomiska systemet är uppbyggt. Nog finns det pengar, men de finns inte hos arbetarna i Uppsala eller nån annanstans.
Men egna förslag då? frågar jag. Kommer du att lägga fram sådana? Jodå, det tänker Henrik göra, men det är inte vilka förslag som helst, menar han.
”Det är ju inte mina egna personliga förslag, utan SKP:s förslag. Det är förslag om kraftiga förbättringar av t.ex. skolan eller äldreomsorgen, förslag som inte ryms inom kapitalismen. När man ställer såna förslag blir det tydligt för människor hur det här ekonomiska systemet begränsar vår verklighet – man förstår hur vi skulle kunna leva, och man ser vad som står i vägen. Jag kommer inte precis att engagera mig i cykelbanor och övergångsställen. Istället skulle jag kunna ställa förslaget att det ska vara max 20 elever i en skolklass till exempel, eller att tiden som en vårdare inom hemtjänsten tillbringar med en vårdtagare tredubblas, att bemanningen på äldreboenden och stödboende utökas – det är fullt rimliga förslag som dessutom skulle minska arbetslösheten drastiskt. Att de inte går att genomföra i det här samhället eller den här kommunen hoppas jag ska öppna ögonen på folk.”
Att Henrik skulle driva en annan kommunalpolitik än den gamla vanliga står klart. Kanske kan man säga att hans kommunalpolitik skulle koppla Uppsala till Sverige och Sverige till världen, eftersom det kapitalistiska systemet skapar orättvisor och förtryck överallt. Det är en stor vision han vill förmedla till Uppsalaborna, en vision där de lokala problemen sätts in i ett större sammanhang.
Jag vill ändå tala om vissa specifika problem som finns i Uppsala, som till exempel stadsdelarna Gottsunda och Stenhagen, där ett parallellsamhälle mer eller mindre växer fram. Här finns också människor som på ett eller annat sätt hamnat vid sidan samhällets huvudfåra – arbetslösa, invandrare som aldrig lyckats komma in på arbetsmarknaden, utslagna människor. Hur ska vi kunna hjälpa dessa stadsdelar till en bättre tillvaro?
”Det finns egentligen ingen lösning inom det här systemet”, menar Henrik. ”Den dag vi har ett annat samhälle kan sådana stadsdelar göras till pilotprojekt, där man satsar på skola, meningsfull fritid och omsorg, och framför allt ser till att komma tillrätta med arbetslösheten. För är det något som gör människor desperata, anti-sociala och kriminella, så är det väl att de står utanför samhället och har förlorat allt framtidshopp. Skolan är också en nyckelfaktor. Det gäller ju hela Uppsala där det idag finns en ganska dålig skolmiljö med eftersatt datorisering och billig skolmat, men särskilt de områden där det behövs extra insatser. SKP vill bygga upp en polyteknisk skola där en meningsfull och produktiv fritid kopplas till skolarbetet.”
Men hur ska vägen till det nya samhället se ut – det kommer ju inte att skapa sig självt, så vad kan vi göra fast vi lever i den kapitalistiska staten?
”På vägen mot socialismen heter lösningen organisera”, klargör Henrik. Organisera människor i kamp för ett bättre samhälle och ett bättre liv, i kamp för socialismen. Och om man organiserar människor i kamp får de också självrespekt och resning, de ser att de kan åstadkomma förändringar genom kampen. Men det finns inga genvägar.”
Det skulle egentligen kunna utgöra slutklämmen på min intervju, men jag vill inte avsluta utan att ha frågat lite om en annan viktig aspekt av Uppsala, nämligen universitetet och studenterna – och Henrik inledde ju med att tala om stadens uppdelning i skilda världar. Såhär svarar han:
”Studier och bildning är viktigt, och ett sätt att komma åt uppdelningen är att göra det lättare för ungdomar ur arbetarklassen att studera vid universitetet. Studielön istället för studielån är en betydelsefull sak – då har man råd att skaffa sig kunskaper utan att vara rädd för att misslyckas och stå där skuldsatt. Och det gäller inte alls bara yrkesutbildningar… I vår tid har vi redan så mycket teknisk specialkunskap att vi skulle kunna skapa en bra värld åt alla – men bildning har vi alldeles för lite av. Nu försöker man ta bort teoretiska ämnen från gymnasieskolans yrkesinriktade linjer också,det räcker om arbetare kan sitt jobb verkar man tycka. Studielönen ska vara till för att alla ska kunna skaffa sig den kunskap de vill ha inom historia eller filosofi till exempel.”
Ja, nu har vi avhandlat Uppsalas arbetande befolkning och dess studenter; men vad ska akademiker och tjänstemän se hos SKP, frågar jag till sist, för såna finns det också en hel del av i staden – och jag är ganska beredd på att Henrik ska säga att det inte är särskilt viktigt vad de kan tycka. Men då säger han istället något som imponerar på mig och som jag tycker står för en mycket positiv, socialistisk människosyn:
”Självklart är det så att arbetarklassen och andra delar av den arbetande befolkningen kommer främst för SKP – de förtrycks direkt av kapitalismen och de har rätt att skapa sig ett annat samhälle. Men det som vi har pratat om är frågor som faktiskt gäller hela samhället. Det handlar om folkflertalets bästa. Jag tror att en människa som idag kanske är privilegierad, med bra lön och utbildning och allt som följer med detta ändå i sitt innersta hjärta vill ha ett annat, rättvisare system och vill få ett slut på förtrycket.”
Jag låter Henrik avsluta med en uppmaning:
”Lägg din röst på SKP! Varje röst ger oss kraft och mod att fortsätta kampen! Och glöm inte att det viktigaste valet inte är det som sker i september. Det viktigaste valet du kan göra är att organisera dig!
Marina Weilguni
