Barbara Brädefors är en veteran inom den kommunistiska rörelsen, med massor av kunskaper, och därför som sig bör ett av toppnamnen på SKP:s lista till riksdagsvalet. Hennes erfarenheter av det svenska samhället spänner över många områden och får ett extra djup av att hon faktiskt kom hit från DDR (Tyska demokratiska republiken eller ”Östtyskland”) år 1969. Mitt samtal med henne handlar mest om dagens samhälle och SKP:s politik, men hon börjar med att berätta hur hon upplevde Sverige för mer än fyrtio år sedan.
”Jag hade pluggat svenska och studerat det svenska samhället”, berättar hon, ”och jag var ung och full av nyfikenhet, ivrig att börja mitt arbete som tolk och med att främja de kulturella förbindelserna mellan Sverige och DDR. Det är klart att det fanns en mängd fördomar och förbehåll mot de socialistiska länderna då också, men många människor var ändå intresserade och nyfikna, och det gällde också en vänsterflygel inom socialdemokratin. Det de främst ville veta mera om var skolsystemet och kulturpolitiken. Jag tror vanliga människor var mer positiva då, eftersom de socialistiska länderna faktiskt fanns som ett exempel.”
Idag tycker hon det finns ett negativt fokus, att man har tagit till sig kapitalets bild av de socialistiska länder som en gång fanns. Kunskapen om dem är dålig, och vanföreställningar av olika slag gör det svårt för SKP när vi säger att det inte finns någon inomkapitalistisk lösning på de allvarliga samhällsproblemen.
”Indoktrineringen är väldigt stark,” menar hon. ”Man bara öser negativa exempel över oss i TV-serier, tidningar, film – överallt helt enkelt. Det är inte enkelt för människor att tänka själva och ta reda på objektiva fakta i ett sådant klimat. Ta till exempel Forum för levande historia, där man lägger tyngdpunkten på Gulag och fokuserar på detta enda.”
Barbara är inte naiv och vet förstås att allt inte var perfekt i de socialistiska länderna, och ibland ganska långt ifrån – men hon efterlyser objektiv forskning och balans i debatten. Fram tills i lördags befann hon sig dagligen i SKP:s valstuga i Skärholmen i Stockholm (nu har den flyttat vidare till förorten Bagarmossen) och här fick hon ta emot en del mindre genomtänkta tillrop och konfronterades med tämligen illa underbyggda åsikter. Det skrämmer inte henne: hon letade fram en artikel som handlade om ny forskning från dagens Ryssland och drog upp kopior att ge de högröstade anti-kommunisterna. Jag kan inte låta bli att le vid tanken på de förbluffade högertyperna som plötsligt blir tagna på allvar och försedda med diskussionsunderlag – jag gissar att det är en seriös reaktion de sällan möter och som redan i sig själv är en utmärkt propaganda för SKP och en kommunistisk människosyn.
Så ställer jag förstås frågan om ”varför socialism?” som jag brukar göra i mina intervjuer med valkandidaterna. Barbara tycker det är fullständigt självklart att arbetarklassen måste ta den ekonomiska och politiska makten för att utveckla och ’modernisera livet på alla viktiga områden’, som hon uttrycker sig. Jag muttrar lite tveksamt om överdriven och miljöfarlig teknologisering, och Barbara säger: ”Det är väl inte tekniken det är fel på, det är i vems händer makten över den ligger och hur den används.” Och jo, det kan hon ju ha rätt i, och det är ju förstås därför vi behöver en planekonomi.
Vad tycker du är mänsklighetens ödesfråga, undrar jag sedan, och Barbara tvekar inte en sekund. Det är överlevnad helt enkelt, säger hon, som så många andra – men hon tänker inte främst på miljön och slutet för vår planet, utan på ett imperialistiskt världskrig.
”Krigsrisken ökar hela tiden, och konfrontationerna mellan imperialistiska länder kan leda till ett storkrig i en nära framtid. Då riskerar vi att mänskligheten utplånas, eller i vart fall kastas tillbaka till ett hårt och brutalt liv för att klara livhanken.”
Därför ligger fokus i hennes politiska engagemang i att bekämpa NATO och Sveriges anpassning till denna militärallians.
”Efter andra världskriget var Sverige ett alliansfritt land, men den tiden är förbi. Anpassningen till USA och NATO pågår hela tiden och helt ofattbart utan någon som helst demokratisk insyn. Avtal sluts i hemlighet, som ”Partnerskap för fred” och ”Värdlandsavtalet”. Sen har vi ju också PESCO, försvarssamarbetet inom EU, som också sker helt över våra huvuden – allt för att gynna vapenindustrin. Vad det hela handlar om är den globala imperialistiska kampen för att roffa åt sig resurser och marknader, och här går Sveriges politiker i NATO:s, USA:s och EU:s ledband.”
Barbara påpekar att för NATO är det tänkbart att använda kärnvapen i krig, och att Sveriges utrikesminister har valt att inte ställa FN-konventionen mot kärnvapen till debatt i riksdagen. Det är ett skrämmande tecken på hur livsfarliga militära beslut tas under största möjliga tystnad och här gäller det för oss att rikta ett skarpt sökarljus mot kapitalet och dess politiker.
Man kan ju osökt fråga sig var Barbaras optimism och kampvilja kommer ifrån när världen ser ut som den gör, och svaret finns nog i hur hon beskriver stämningen vid valstugan i Skärholmen och mötena med människor där.
”Det här är ett annorlunda Stockholm än inne i centrum”, berättar hon. ”Här finns massor av invandrare, och det ger ett helt annat debattklimat: vi pratar om människoöden i Sverige, om utbildning, språk och människans möjligheter. De har kommit hit med egna politiska erfarenheter i bagaget, och det blir positiva och berikande möten för oss alla. Igår kom till exempel en SFI-klass (SFI= Svenska för invandrare) hit och stannade kvar och lyssnade på en kamrat som höll tal. Och väldigt många ställer konkreta frågor om politik, det handlar om a-kassa, pensioner, bostäder och jobb. Det är jättebra att vi har flygblad på olika invandrarspråk till dem, när språkkunskaperna inte räcker till.”
Barbara säger att V hade sin valstuga till högerom SKP, sett ifrån där våra kamrater stod på Skärholmstorget, och att det gav extra skjuts till diskussionerna, något som jag tänker mig måste ha varit betydligt roligare för Barbara än för V-politiker som ska försvara sin undfallenhet för kapitalet… och jodå, vi skrattar lite åt att V befinner sig till höger om SKP också i valstugeplaceringen.
Jag känner mig glad efter samtalet – i Barbara har kvinnor i alla åldrar en ”role model” för ett aktivt, spännande och politiskt medvetet liv. Det är bara att sätta igång och leva det här livet, och det börjar med en röst på SKP i valet. Sen vet man aldrig var det slutar. Det kan rentav vara med att ta ledningen och makten…
Marina Weilguni
