Om vårt partis taktik i valrörelsen

LEDARE (7/2018). I riksdagsvalet 2018 har vi skiljt ut oss. Vi har drivit en valkampanj som varit offensiv och vi har inte kompromissat på något sätt. Vi har inte uppmanat till en röst på något annat parti än på vårt eget. Vi har inte rört oss med resonemang om det ”minst onda”.

I vårt valmaterial har vi betonat den grundläggande likhet som alla partier i riksdagen har: de stödjer alla det kapitalistiska systemet och de har alla funktioner att fylla inom den kapitalistiska demokratin. Visserligen finns det skillnader mellan partierna, men dessa skillnader är inte på långa vägar lika grundläggande som det som enar dem. Med Vänsterpartiet får vi en kapitalism med ett rödaktigt skimmer, medan vi får en något brunare kapitalism med Sverigedemokraterna.

På grund av denna grundläggande likhet har vi varit tydliga med att en röst på ett av dessa partier (och andra partier som inte för en revolutionärt anti-kapitalistisk politik) är en bortkastad röst, eftersom det återskapar och reproducerar illusioner om kapitalismen och de kapitalistiska partierna. En röst på ett kapitalistiskt parti, oavsett vilket, är en röst för fortsatta krig, kriser och fattigdom runt om i världen.

Vårt parti var det enda parti som bedrev en valkampanj på detta sätt och över det ska vi vara stolta.

Fokuset för vår valkampanj har aldrig varit att komma in i de valda församlingarna – vi hyser inga illusioner om vårt partis storlek – utan det har varit att stärka partiet. Det har vi verkligen lyckats med. Våra avdelningar har skaffat sig en mängd nya erfarenheter, mängder med nya kontakter och har blivit stärkta både ideologiskt och organisatoriskt. Vi har etablerat vårt parti som ett seriöst och revolutionärt alternativ i medvetandet hos hundratusentals människor, helt oavsett om de håller med oss eller inte.

I våra lokala valkampanjer har vi aldrig låtit de dagsaktuella frågorna överskugga den grundläggande ideologiska analysen av vårt samhälle. Vi har aldrig isolerat lokala frågor och sett dem i något sorts kommunalt vakuum, utan alltid kopplat ihop dem med de större, systemkritiska frågorna.

Allt det här har gjort att vi stuckit ut, inte bara gentemot de kapitalistiska partierna i riksdagen, utan även gentemot övriga partier som återfinns på vänsterkanten. Dessa kör på i gamla uppkörda spår.

Det trotskistiska Socialistiska Partiet ställde inte upp i valet för att inte splittra vänstern och uppmanade istället sina väljare att stödja Vänsterpartiet. Resonemanget var att Vänsterpartiet är den enda parlamentariska kraft som kan dämpa högerutvecklingen.

Kommunistiska Partiet gör en liknande analys. I en debattartikel i Göteborgs-Posten uppmanade man sina väljare att visserligen välja det egna partiet i kommunvalet, men att rösta på Vänsterpartiet i landstings- och riksdagsvalet. Från att tidigare, lite diffust, ha uppmanat sina väljare att rösta bort högern, går man ännu lite längre och uppmanar till en direkt röst på Vänsterpartiet, som man menar har tagit flera steg i rätt riktning under sin valrörelse.

Även andra grupper intar liknande positioner. Arbetarmakt uppmanar också till en röst på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet och man håller fram rörelsen kring Corbyn som ett föredöme för den svenska vänstern. Rättvisepartiet Socialisterna ser också rörelsen kring Corbyn och andra, liknande socialdemokratiska ledare, som ett sätt att förändra dagens politiska situation.

Alla dessa partier, i den mån man alls bedrivit valrörelse, har gjort det på i princip samma grund: man har knutit sig allt starkare till antingen Vänsterpartiet eller till något mer eller mindre diffust vänsterprojekt, utan tydligare politik än att man vill vrida det politiska landskapet vänsterut.

I Vänsterpartiet ser man den kraft som kan skydda oss mot nedskärningar, högern och rasismen. Man ser partiet som det minst onda partiet som sitter i riksdagen och som en möjlighet att bromsa upp den takt i vilken kapitalet angriper oss. Man antar att Vänsterpartiet kan påverka politiken i parlamenten, som om progressiv politik någonsin förts i parlamenten, utan tryck utifrån. Samtidigt inbillar man sig att man kan utöva en press på Vänsterpartiet att leva upp till sina vallöften – om de får tillräckligt många vänsterröster, så kanske de inte backar på sin politik.

Alla dessa illusioner som man gör sig om Vänsterpartiet, gör att man intar samma position som ”förnyarna” i den kommunistiska rörelsen gjorde efter andra världskriget. Om man dåförtiden reducerade sig till att bli ”vänliga pådrivare” gentemot Socialdemokraterna, reducerar sig nutidens vänsterpartier till att bli ”vänliga pådrivare” gentemot Vänsterpartiet. I precis denna anda resonerar Kommunistiska Partiets avdelning i Göteborg, när ett av vallöftena man ger är att om man kommer in, så kan man minsann se till att Vänsterpartiet inte bryter sina löften.

Istället för att avslöja Vänsterpartiet som det kapitalistiska parti det är, bygger man upp illusioner kring partiet och kring möjligheterna att åstadkomma förändringar inom ramen för kapitalismen.

Vi har hela tiden påpekat den systembevarande roll som Vänsterpartiet har. De har en delvis radikal retorik och kritiserar öppet Socialdemokraterna, men de skulle aldrig i praktiken bli ett oppositionsparti. I praktiken innebär det här att deras radikalare framtoning lockar till sig missnöjda arbetare och väljare från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Dessas stöd kan sen kanaliseras tillbaka till ett stöd för Socialdemokraterna.

Att föra en konsekvent och relevant revolutionär politik innebär bland annat att avslöja allt det här, inte att rätta in sig i ledet på samma sätt som Vänsterpartiet har rättat in sig i ledet. Det finns ingen framtid för partier som kallar sig revolutionära men som i praktiken för en reformpolitik – den position de försöker inta är redan upptagen.

Vår valrörelse har befäst vårt parti som kommunistiskt och revolutionärt. Vi driver inte något annat parti, utan utgör ett revolutionärt parti – i motsättning till hela det kapitalistiska systemet!

En tanke på “Om vårt partis taktik i valrörelsen

  1. Kommer SKP att ställa upp i EU-valet framöver? Jag tycker det vore synd att inte utnyttja den potentiella plattformen även om man är motståndare till EU (KKE deltar tex i EU-parlamentet och är EU-motståndare).

    Dessutom är folk mer benägna att rösta på uppstickarpartier i EU-valet, så det vore en bra möjlighet att komma åt t ex inbitna V-röstare som egentligen är kommunister.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.