LEDARE (8/2018). Tittar man på de undersökningar som släppts sedan valet för lite mer än en månad sen kan man se att de svenska arbetarna återfinns på framför allt två ställen: Vänsterpartiet/Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna/Moderaterna. Detta öppnar upp för intressanta diskussioner kring vår taktik och vart vi måste rikta våra angrepp.
För att vi ska kunna föra en diskussion som den här är det viktigt att vi börjar i rätt ände: vilka är egentligen arbetarna som vi pratar om?
Sverigedemokraterna har ett större stöd bland arbetarna som helhet än vad de har inom LO-förbunden. Det här säger oss att det är bland de arbetare som ser en vits med att vara organiserade inom ett fackförbund inte är lika attraktivt att stödja Sverigedemokraterna, jämfört med arbetare som valt att stå utanför fackförbunden. De mer klassmedvetna arbetarna (i den mån ett medlemskap i ett fackförbund säger något om klassmedvetenhet) stödjer alltså i mindre utsträckning Sverigedemokraterna och i större utsträckning arbetarrörelsens traditionella partier.
Dessa två grupper, de mer och de mindre klassmedvetna arbetarna måste vi hålla åtskilda. Det är hos de mindre klassmedvetna arbetarna som Sverigedemokraterna har sitt huvudsakliga stöd inom arbetarklassen.
Tittar vi på organisationsgraden hos fackföreningarna ser vi att den minskar: det är allt färre som ser en vits med att vara fackligt organiserad. Sammanlagt har den fackliga organisationsgraden minskat från 81 till 69 procent mellan 2000 och 2017. Inom hotell- och restaurangbranschen var den så låg som 27 procent, vilket är en halvering sedan 2006. Andra branscher dras inte med lika drastiska siffror, men tendensen är tydlig: organisationsgraden minskar.
Vi har alltså två tydliga trender: Sverigedemokraternas stöd bland arbetarklassen ökar, mest hos de oorganiserade, och samtidigt minskar den fackliga organisationsgraden. Det är tydligt att klassmedvetenheten minskar längs hela linjen.
För en revolutionär vänster är detta, för att använda en klyscha, en ödesfråga. Hur vänder vi trenden?
Åter på tapeten, fastän ingen verkar vilja diskutera i dessa termer, är den traditionella enhets- och folkfronten, som från och med 1935 var de kommunistiska partiernas taktik runt om i världen. I första hand enades kommunisterna med reformisterna för en gemensam arbetarfront mot fascismen – detta var enhetsfronten. I nästa steg enades man med i princip alla icke-monopolistiska skikt för mer eller mindre diffusa mål. I vissa fall var det besegrandet av fascismen, i andra fall handlade det om upprättandet av stat frikopplad från sin ekonomiska bas: en borgerlig stat utan borgare (i Italien kallade man detta för en ”progressiv demokrati”; i Portugal för en ”avancerad demokrati” och i Tyskland för en ”anti-monopolistisk demokrati” – kärt barn har många namn!).
Det gemensamma för dessa taktiker är att de inte inbegriper kampen för socialismen. Istället är målen för dessa fronter hela tiden största möjliga enhet och för att skapa denna enhet är och har det varit viktigt att sopa de mer radikala idéerna under mattan. Kritiken mot reformisterna och de övriga borgerliga partierna uteblir – istället riktas fokus om.
När man pratar om en enhet mot Sverigedemokraterna är det just i dessa fotspår man går. Istället för att kritisera Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, där fortfarande exakt 50 procent av de svenska LO-arbetarna återfinns, flyger dessa under radarn och hittills har ingen försökt analysera vilken roll dessa två partier fyller i svensk politik – allt fokus riktas högerut under olika paroller.
Om allt vårt fokus läggs på sådana enhetsfronter, där vi inte vågar rikta en revolutionär kritik mot hela systemet och alla partier som verkar inom det, kommer vi aldrig lyckas med att bygga upp en effektiv och stark rörelse som kan motverka både Sverigedemokraterna och hela det system som skapar dem och deras motsvarigheter runtom i världen.
Ska vi hela tiden enas med det minst onda mot det mest onda, så kommer även vi för alltid att hållas kvar inom ramen för kapitalismen och vad den finner acceptabelt.
Vi måste avslöja för arbetarna vilken sorts parti Sverigedemokraterna är, men vi måste också avslöja för arbetarna vilka sorts partier Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är. Annars kommer hela tiden de två senare partierna att framstå som alternativ till Sverigedemokraterna.
Den huvudfunktion som både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna fyller är att hålla kvar det legitima missnöje arbetarklassen känner och kanalisera det tillbaka till ett stöd för systemet. Vänsterpartiet finns till för de lite mer radikala, medan Socialdemokraterna finns för de lite mindre radikala.
Frågan vi i slutändan måste ställa oss är denna: är det mer effektivt att bryta de mest klassmedvetnas förtroende för de reformistiska partierna och tillsammans med dessa arbetare bekämpa både kapitalismen och fascismen – eller är det mest effektivt att låta dessa arbetare behålla sina illusioner kring Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i kampen mot högern och rasismen?
Det är också denna fråga som enhetsfronterna hittills har stupat på: man har godkänt de reformistiska partierna och legitimerat dem. Man har fasat ut sin revolutionära kritik av kapitalismen, opportunismen och reformismen – istället har man förlikat sig med kapitalismen, fokuserat på dess värsta avarter, försökt sätta plåster på såren och lindra de värsta symptomen, alltmedan sjukdomen fortsatt att utvecklas.
Det enda rimliga svaret på den allt mer aggressiva utveckling vi ser är: bryt de mest klassmedvetna arbetarnas illusioner om systemet och om kapitalismens vänsterpartier – dessa binder fast arbetarna inom de ramar kapitalismen satt upp. Istället för illusionerna måste vi skapa ett förtroende för socialismen, för den enda samhällsform som garanterar människan en värdig tillvaro: socialismen.
