En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Brev från Chile

Medlemmar av Chiles militärjunta på 1970-talet. Foto: Biblioteca del Congreso Nacional (CC BY 3.0 CL)

Det kom ett brev från Chile, en nära vän till RP reser just nu runt i Chile och har skickat denna reseberättelse till oss om hur han ser på sakerna, som ett inlägg i debatten:

(Redaktionen publicerar inte skribentens identitet av säkerhetsskäl.)

Min hälsning från varma Chile 2019-12-08

Jag har deltagit i flera rådsmöten med konstnärer, i arbetarkvarteren och diskuterar frågan om vad som måste göras, men har kommit fram till, att jo man kan prata om att rörelsen är ute på gatan för att kräva rättvisa, men det finns ingen kampplattform – till exempel kan det på samma dag kallas till storstrejk, feministerna kallar till massmöte om jämställdhet i genusfrågan, och ekologerna kallar till skydd av skogarna, medan en annan grupp slåss för ursprungsbefolkningens rätt till marken.

Så länge det inte finns en samlad plan för vad måste göras, är det som att söka efter vatten i universum. Alla, utan undantag, pratar om politikerna och de politiska partierna, som om de vore det värsta och inom vänstern finns det ingen ledare, så vi får se hur det kommer utvecklas.

Att tro att det är ett revolutionärt läge är brist på kunskap, de kämpande människorna i Chile ger intrycket att revolutionen står utanför porten, men det är inte sant, Upproret kan aldrig bli effektivt utan en gemensam plan, och de borde sluta prata om att de politiska partierna inte borde finnas eftersom det flyttar fokus från kampen.

Denna situation påminner mig om Pinochettiden, när man utomlands pratade om att det fanns stora rörelser och att Pinochet skulle falla. När vi var i Chile, såg vi att det inte var korrekt. Så är det också nu: mycket folk på gatan i centrum, men varje grupp för sin egen sak. I arbetarkvarteren är det också manifestationer, men med lokal utgångspunkt.

Manifestationerna fortsätter, men alltid blir resultatet detsamma – bråk, förolämpningar och den ena sidansmisshandel. Sedan på det andra sidan feministgrupperna, som sannolikt har någon form av stöd från höger, eftersom de splittrar kampen även om deras krav är logiska.

Därefter ställs de unga i fronten för en kamprörelse utan plattform, som trots sin storlek är lätt att dominera, eftersom den bara består av förolämpande rop som för med sig irritation. Tyvärr öppnar det möjligheten för att fatta beslut om ännu strängare lagar, och gör det möjligt att provocera än mer från polisens sida, där man skapar falska attacker mot polisen, och dikterar nya förtryckande lagar. Nu senast kom förbud mot att hålla manifestationer, ett förbud som antags med bara 7 röster emot.

Dessutom så är det en sanning med modifikationer att de unga är i ledningen, eftersom kampen hela tiden har varit på gatan och hölls igång av kvinnorna, framför allt i kampen för de försvunna anhörig, Det är en sak de vill glömma genom att säga att det var igår, och det är bara idag som gäller. De glömmer att kampen för sanningen om de försvunna anhöriga kommer aldrig sluta.

Den sorgliga sanningen är att så länge det inte finns ett tydligt program kommer det fortsatt vara anarki i kampen, där varje grupp, varje arbetarkvarter och varje region har sitt eget tema.

Kraven är bland annat: förbättringar på riktigt för pensionärer, höjning av minimilönen, gratis utbildning, fördöma polisens agerande och respekt för mänskliga rättigheter. Jag har precis läst att kravet om lagstiftande församling har ändrats till ”grundlagsstiftande process” (idag är det fortfarande grundlagen från Pinochet, som gäller). Tidigare har kraven varit en ny grundlag utan spår av Pinochet och folkets deltagande i utformningen av den nya grundlagen.

Facket hör man ingenting från. De hjälper säkert till, men de är inte organisatören, folket springer var och en år sitt eget håll, med sin privata färg. De unga pratar om”politikerklassen”, de menar att alla politiker bara sköter sina egna intressen och glömmer varför de blev valda, och de menar ALLA utan undantag.

Jag vill säga att så länge det inte finns något gemensamt handlingsprogram faller regeringen inte.

Översättning: Winnie Svendsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.