En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Intervju med ung chilenare som befinner sig i gatukampens frontlinje

Han har precis avslutat gymnasiet, tycker om att läsa böcker om landets nutida historia. Snart ska han göra antagningsprov till universitetet, han vill studera socialvetenskap och tycker om att dansa hip-hop. Idag går han ut på gatan med sin svarta mössa, för att slåss mot social orättvisa, för att kräva värdighet och bättre möjligheter för alla. Han är inte rädd och drömmer om att förändra detta orättvisa samhälle, som han råkade födas i.

Han är del av frontlinjen och säger: ”Vi vill inte att flera människor ska förlora sina ögon. Polisen utraderar folk, de dödar oss.”

Det stämmer att utan denna frontlinje skulle militärpolisen gå hårt fram mot vanligt folk som deltar i manifestationer. Han är del av frontlinjen, som konfronterar förtryckarna och skyddar fredliga demonstranter mot polisen som anfaller hans kompisar. I själva verket är det självförsvar, de är emot att använda vapen, ”de som har vapen är militären”. Dessa unga är de som står upp mot polisen, dessa unga använder sköld.

Andra linjen kastar stenar, så gör också tredje linjen, och de ser till att polisen inte stänger in demonstranterna. Det finns upp till fjärde linjen.

”Vi kan vara ute i kamp i upp till fem timmar, utan att äta eller dricka, men det finns kvinnor som ger oss mat gratis. Om vi blir trötta går vi längre bak, och nya kommer fram, så turas vi om,” berättar den unge mannen.

”Bikarbonat med vatten” fortsätter han, ”det hjälper inte längre som botemedel, eftersom de har tillsatt gifter till vattenkanonerna. Jag har inte andningsmask, för de är jättedyra, men jag har glasögon för att skydda ögonen mot gummikulorna”.

Dessa unga kämpar har förlorad rädslan för länge sedan, de skriver historia. ”Det som våra föräldrar gjorde mot diktaturen, det var då, det funkade inte. Därför är det svårt för dem att tala om för oss vad vi ska göra. Nu är det vi, vi unga som manifesterar, som har huvudrollen”.

Sanningen är att utan denna frontlinje skulle militärpolisen utradera vanligt folk som manifesterar. Dessa unga som sätter livet på spel, de känner inte varandra, allt är rent och skärt broderskap för dem – här har det individuella blivit sekundärt. Det mest effektiva vapen för denna nya generation unga är mobiltelefonens kamera: med den dokumenterar de verkligheten, avslöjar manipulerade bilder och kriminaliseringen av rörelsen. Med sina telefoner spelar dessa unga in allt som händer och sprider det på de sociala medierna.

Men vad driver hans inspiration till att bli ”Capucha”, att gå i frontlinjen?

”Det är att vara en symbol för upproret”, fastslår tonåringen, ”att gå emot hela detta system, det räcker nu med att bli misshandlad och trampad på som skräp. Det är slut med att svälja ilskan över orättvisan, det är tid att spotta ut hatet.

”Jag föddes 29 mars, och att bli född på vad vi kallar ”den unge stridsmannens dag” har format mig, därför att jag har en anledning till ilska över ojämlikhet. Sedan jag var barn har poliser och militär plågat mig. De är också är en del av folket, men ändå förtrycker de och dödar sina egna bröder. Jag gillar inte heller den politiska klassen, som fixar sina mustascher,” säger pojken. ”Den nya konstitutionen kommer att skrivas av folket. Min fars generation var förlamad av rädsla för diktaturen – DET ÄR INTE MIN.”

En arbetare på minimilön tjänar idag 107 000 pesos, ungefär 1311 svenska kronor i månaden. Kampen handlar om värdighet och mot utanförskap. Folk är trötta, de har vaknat upp och säger att det räcker nu.

”Det är dags att folket ska styra vad som händer i deras land, vi vill inte ha någon politisk färg bakom oss. Staten måste ta hand om dem som har mindre och det är dags att företagare börjar släppa pengarna”, säger den unge mannen i frontlinjen.

Allt tyder på att denna sociala revolt inte kommer att ta slut, förrän den dagen då det sker strukturella förändringar av denna samhällsmodell. Förändringar som dessa ungdomars barn och barnbarn helt säkert kommer att få njuta av. Varje dag sedan den 18 oktober när protesterna började har denna ungdomsledda rörelse återvänt för att träffa varandra, de har upphört att sitta hemma i var sitt hus och glo in i en tv-ruta med hörlurar och kameror så som myndigheterna vill.

Chile har vaknat, fastslår dessa unga försvarare av jämlikhet, värdighet, integritet och det heligaste av allt: folkets rättigheter.

Denna unga frontlinjekämpe vill studera sociologi, trots att han tycker att antagningsprovet inte är bra, ”det är ett standardiserat, avhumaniserat test som inte förhåller sig till varken mänskliga värden eller principer.” Hans största önskan är att arbeta med barn med sociala problem, barn som fick sin barndom stulen och har blivit misshandlade av systemet sedan de var små. Många av dessa tonåringar prostituerar sig för att ha råd med droger, för att ha lite mer pengar.

”Vi vet alla att drogerna infördes i arbetarkvarteren av diktaturen för att bedöva folket medan de rika fortsätter att leva i sin bubbla.  Det är som när vi manifesterar i galleriorna,” fortsätter den unge mannen, ”rika pappas gossar som säger att nu har ”de obildade” kommit. Men jag är stolt över att tillhöra arbetarklassen, det känns inte som en förolämpning, det är äkta klassidentitet.”

”Manifestationerna äger inte lägre bara rum på Plaza Italia – som nu har blivit döpt av folk som manifesterar till Plaza de Dignidad (värdighetstorget). De har också flyttat in i de finare kvarteren, och det är bra”, säger pojken. ” Innan var det inte så, och vi måste komma så långt att de känner smärtan, hela vägen till Piñeras eget hus.”

Mitt i denna kamp studerar dessa ungdomar inte bara, utan de ger sig tid att andra läsa böcker också. För vår unga intervjuade man är boken ”Los Fusileros” (gevärsmännen) av Cristóbal Peña en inspirationskälla. Den handlar om Den Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez och dess väpnade kamp mot diktaturen. ”Många hävdar att denna kamp inte hjälpte”, säger den unge mannen, ”men det var ett sätt att svara på dödligt förtryck av befolkningen. Om de vid den tiden sköt på dig, tänkte du inte svara dem med stenar.”

”Jag är intresserad av historia”, säger han, ”men inte av vad de undervisar i skolan. Den verkliga utbildningen är vad du lär dig i familjen, och där du lär dig mest är på gatan. I kontakt med den sociala verkligheten. Det är folket som verkligen skriver historia, i strejker och demonstrationer.”

Idag pågår det en ny våg av kolonialisering på den amerikanska kontinenten, och i detta sammanhang måste vi belysa Mapuche-folkets kamp, motstånd och krav. De är ett folk som fram till idag lever med folkmord, många har mördats man har förtalat folkets förfäder –  det räcker att tänka på Camilo Catrilanca som blev mördad nyligen (läs Riktpunkt nr 9 och 10 2018, där vi skrivit om det). ”De är krigare”, säger den unge mannen, ”vi borde lära av dem, detta har jag inte hört om i skolan, men jag har hört det i sånger, i berättelser och i annat jag läst.”

”Idag sparkar vi inte längre stenar” fortsätter pojken, ”nu kastar vi dem, huven döljer oss för ”yuta”(deras ord for polis), och det är inte ett jävla mode, det är språket för sabotage så att polisen inte kommer förbi, det är uppror mot staten”.

Yanarca Antigal dec. 2019
Översättning Winnie Svendsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.