Lianna Kanelli, journalist och tidigare krigskorrespondent, i Rizospastis (20-02-08).
Från början av förra seklet fram till 1914 fanns det i världen 1083 organisationer (hjälp- eller påtryckningsorganisationer, idag t.ex. av typen Amnesty eller Human Rights Watch, red. anm.) som inte kontrollerades av regeringar. De mest kända av dessa kämpade för avskaffandet av slaveri och för kvinnors rösträtt.
I FN-stadgan från 1945 (artikel 71, kapitel 10) erkändes dessa organisationers rådgivande funktion oberoende av om dessa organisationer faktiskt existerade som oberoende organisationer eller inte.
Sedan dess har mycket hänt vad gäller de icke-statliga internationella hjälporganisationernas aktivitet, vilken alltid stått i relation till kapitalets behov av ”hållbar” utveckling, så att det är svårt att överblicka och kontrollera hela det nätverk som organisationerna tillsammans utgör. Idag är de internationella hjälporganisationerna tiotusentals till antalet, och i länder som t.ex. Indien överstiger antalet miljonen.
Många nya hjälporganisationer har inrättats för att bemöta allt från försurning och global uppvärmning till fattigdom och socialt utanförskap. Dessa har alltid marknadsförts och drivits i imperialistisk anda. Vissa döljer sig, på ett utstuderat sätt, bakom en paternalistisk fernissa av politisk korrekthet som påminner om missionärernas roll under kolonialismen.
Miljontals människor har blivit föremål för exploatering under skenet av dessa hjälporganisationers vetenskapliga, sociala och politiska ”välvilja”. Hjälporganisationerna driver på tvivelaktigt sponsrade ändamål genom volontärarbete, där människor arbetar i spindelvävsliknande nätverk med tveksam effektivitet och utan någon regeringskontroll – än mindre folklig kontroll.
Trots att det bland de icke-statliga hjälporganisationerna förstås finns de som är omedvetna om sin roll och har goda avsikter, har de alltid fram till idag fungerat som ett instrument för den internationella kapitalismens intresse genom att manipulera massornas krav, och genom att begränsa och åsidosätta kollektiva kamper. En del av finansieringen kommer givetvis från människor som vill bidra till välgörenhet och en del från dem som skänker pengar på grund av skatteskäl. Men just beträffande finansieringen av dessa organisationer är det värt att tänka på att 80 % av intäkterna som de internationella hjälporganisationerna får från Europa kommer direkt från EU:s medlemsstater.
Detta ”sociala nätverk” av hjälporganisationer, som under internetåldern spårat ur ännu mer, är den lömskaste av fälla då det söker neutralisera alla typer av äkta folkrörelse. Det är en giftig och osynlig motståndare i kampen för folklig makt. Mina personliga erfarenheter i denna fråga skapar en upprördhet som går bortom ideologiska, politiska och filosofiska invändningar.
När jag levde i Rwanda på 90-talet såg jag ungdomar från hjälporganisationer från norra Europa dela ut 50 ton norskt dricksvatten. Frakten av vattnet skedde med militära transportplan och kostade miljoner dollar. Man delade ut vattnet genom att hälla det från avloppsrörstjocka slangar i de utmärglade händerna på kvinnor som led av svält och kolera. Några av kvinnorna hade 5-litersdunkar med 3 cm öppningar… Och sedan stod flyktingmassorna förstummade under den tjocka slangen med öppna munnar för att få i sig några droppar innan vattnet runnit ner i den torra jorden.
Jag såg två 65-åriga kvinnor, amerikanska pensionärer, som kom till Afrika för att, som de trodde, hjälpa. De sov i tält och letade efter den organisationen som fört dem dit. Desperata och utmattade efter tre veckors letande, bad de mig skicka meddelande till deras familjer för att hjälpa dem komma ifrån detta helvete där de kände sig som värdelösa änglar.
Jag såg grundaren av ”Läkare utan gränser”, Bernard Kushner, ta över som Natos ”premiärminister” i blodbefläckade Kosovo, efter att ha hållit hjälpinsamlingar på TV för finansieringen av sin egen karriär.
Först efter år 2000 fick den upprördhet jag kände en struktur som kunde formas till politisk kamp, tack vare KKE (Greklands kommunistiska parti). Då kunde jag upplysa alla ”ädla” och välgörenhetsvilliga medborgare om att det inte är möjligt att tro på att sådant som minröjning kan vara en uppgift för internationella hjälporganisationer och för bemedlade pensionärer med åldrade prinsessors uppsyn.
Internationella hjälporganisationer, ni lurar oss!
Text: Lianna Kanelli
Översättning: Anton Makarenko
