En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Krisen visar världen såsom den är

Illustration.

LEDARE (4/2020) Sen världen gick in i coronakrisen har en rad förhållanden blivit både tydliga och övertydliga. Världen är inte som den ger sken av att vara och alla kan tydligt se vilka som drabbas värst.

För några dagar sedan stod det att läsa i tidningarna att kravallpoliser var redo att rycka ut om det av en händelse skulle uppstå oroligheter vid sjukhusen. Det är en anmärkningsvärd nyhet, samtidigt som den säger oss en hel del om vår samtid och det samhälle som vi lever i.

När intensivvårdsplatserna tar slut – och det håller de på att göra, trots att man lyckats skrapa fram några ytterligare – kommer sjukvården att vara tvungna att börja följa sina etiska riktlinjer för prioritering och det är när detta händer som man räknar med bråk och stök vid sjukvården. Det är cynism i kvadrat: bristen på adekvat vård åtgärdar man inte med adekvat vård, utan med våld.

I början på 90-talet fanns det tusentals intensivvårdsplatser i Sverige. Landet var redo i händelse av krig eller katastrof. Anledningen? Sovjetunionen. Det var omöjligt att inte ha en väl utbyggd sjukvård när det fanns ett alternativt samhällssystem på andra sidan Östersjön som hade det. Sedan 90-talet har dock dessa platser i princip försvunnit. Kvar fanns vid epidemins början lite fler än 500. Största delen av de platser som finns just nu är redan fyllda med enbart coronapatienter. Det stora antalet platser som behövs för coronapatienter ger inte en alltför god marginal, speciellt inte för människor som av annan anledning behöver intensivvård.

Att det ser ut som det gör är ingen slump. Resurser är inget naturfenomen utan en fråga om politiska prioriteringar. Det är resultatet av åratal av nedskärningar och besparingar i syfte att minska utgifterna för välfärden för att istället kunna öka de privata vinsterna i samhället. För det hela hänger ihop: i varje givet samhälle finns en viss mängd resurser och ju mer som används till välfärden, desto mindre kan användas för annat.

När nu kapaciteten inte längre räcker till räknar man med ilska – det gör man helt rätt i, och ilskan är mer än befogad – och svaret stavas våld. Det är kall cynism från politikernas och etablissemangets sida, för vilka är ansvariga för att det ser ut som det gör? Det är knappast folket som avskaffat sin egen sjukvård.

Krisen ställer situationen i samhället på sin spets. Den visar klart och tydligt att samhället inte är ett, utan att det är uppdelat. Det är en gammal sanning som dessvärre upprepas gång efter annan. Är det en slump att arbetarförorterna i Stockholm, där trångboddhet är vanligt och där man inte kan arbeta hemifrån, är överrepresenterade vad gäller dödsfall på grund av coronaviruset?

Det finns en stor massa här nere, vars arbete och slit gör den lilla gruppen där uppe rikare. De många arbetar för de få. Med poeten Bertold Brechts ord: ”hela detta system är en gungbräda med två ändar, som är beroende av varandra och de där ovan sitter enbart där ovan för att de där nedan sitter där och bara så länge de där nere sitter kvar och inte sätter sig där ovan.”

Krisen visar också det totala föraktet för den stora massan som finns hos dem där uppe. Sjukvården börjar snart prioritera vem som ska leva eller dö, men de där uppe förmår inte oroa sig för annat än sina uteblivna vinster. För vad innebär det egentligen att samhället fortsätter att vara öppet? Att den stora massan fortsätter att gå till jobbet? Att produktionen hålls igång och tillväxten kan fortsätta.

De som har makten i ett samhälle har också staten på sin sida. Staten försvarar deras intressen. Därför ser vi också att långt över tusen miljarder av statens kronor spenderats på olika åtgärder för att stärka de allra största företagen och bankerna: staten ger i princip räntefria lån, köper företagsobligationer, kompenserar uteblivna vinster, tar över löneutbetalningarna och skapar en rad andra förmåner till de som redan har. Vad ger man till den stora massan? Varsel och lönesänkningar. Man öppnar för att fler ska få a-kassa och regeringen ser ingen anledning att ens lätta på hyreskostnaderna. Inte ens slopandet av karensavdraget vid sjukdom var på riktigt.

När det kommer till den stora massan, det arbetande folket, finns det inga pengar alls. Försvann alla pengar när storföretagen fick sitt stöd? Är statskassan tömd nu? Inte om man ska tro Riksbanken, som försäkrar att det finns ännu mer pengar till företagen om det skulle behövas.

Vi helt vanliga människor. Vi som arbetar i produktionen, i skolorna och i vården. Vi som arbetar i serviceyrken eller på universiteten. Vi som studerar. Alla vi har sett hur välfärden urholkats, hur det blivit allt svårare att få vård och service, hur skolorna har blivit sämre och många upplever in på bara skinnet hur allting försämras. Var fanns dessa tusentals miljarder kronor när kommunerna behövde skära ner på välfärden? Var fanns de när man sa att man var tvungen att stänga gränserna för människor i nöd eftersom det inte fanns pengar? Var fanns de när sjuka människor utförsäkrades för att de inte skulle vara en börda för samhället?

Resurser är inget naturfenomen, det är politiska prioriteringar.

Politiska prioriteringar är medvetna val. Att våra intensivvårdsavdelningar har försvunnit är ingen olyckshändelse. Att vården och hemtjänsten saknar personal, säkra anställningar och nu också skyddsmaterial är inte ett missöde. Att hela landet fortsätter trängas på arbetsplatser och sprider smittan vidare är ingen olycklig slump. Allt detta – och mycket mer – är resultatet av politiska prioriteringar.

Krisen visar för vilka samhället är ordnat. Det är inte för den vanliga människan, den arbetande människan, utan för de rika, de som lever på det arbete vi alla dagligen utför. Krisen uppenbarar också en väldigt grundläggande sanning: det är bara folket som kan rädda folket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.