En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Varför bara nyliberalism?

LEDARE (6/2020) I vart och vartannat politiskt uttalande, analys, rapport eller artikel kan man läsa om hur både det ena och det andra är nyliberalismens fel. Avregleringarna är nyliberalismens fel, likaså kriserna och krigen. Allt som oftast får nyliberalismen till och med inta kapitalismens plats; de båda begreppen görs utbytbara.

Men går det verkligen att förklara allt med nyliberalismen? Vad händer när vi använder nyliberalismen som förklaringsmodell och vad händer när vi använder nyliberalismen som synonym till kapitalismen?

För det första måste vi konstatera att de som använder nyliberalismen som synonym till kapitalism och som roten till allt ont har fel. De byter ut ett helt ekonomiskt system mot ett av de uttryck som systemet kan ta sig. Kapitalismen kan organiseras enligt ett flertal linjer, en avreglerad kapitalistisk ekonomi är lika tänkbar som en reglerad kapitalistisk ekonomi.

Det här leder oss vidare till den kanske viktigaste aspekten av oppositionen mot nyliberalismen: en opposition mot nyliberalismen blir en opposition mot en form av kapitalism och förutsätter knappast socialismen eller ett annat samhällssystem som motpol, utan snarare en annan sorts kapitalism.

När nyliberalismen avlöste keynesianismen som ekonomisk modell innebar det ett skifte i hur kapitalismen administrerades och organiserades, men det innebar inte en strukturförändring. Det innebar ingen revolution eller införandet av ett nytt samhällssystem, utan det innebar att den reglerade ekonomin, alltså keynesianismen, inte längre motsvarade kapitalets behov.

Det är denna sorts ekonomi som blir nyliberalismens motpol. Mot den avreglerade kapitalismen ställs den reglerade kapitalismen. Mot den fria marknaden ställs det statliga monopolet och ägarskapet. Utan att tänka på det är man nu fången inom två kapitalistiska alternativ och slåss för det som man uppfattar som det minst onda: det statliga ägarskapet och den reglerade ekonomin.

Nästa steg är snubblande enkelt att ta. Staten blir något positivt. Den blir för många av nyliberalismens motståndare garantin för ett visst mått av välfärd, en viss ordning och en viss stabilitet för det arbetande folket. Man tänker sig att staten sätter stopp för det ohejdade sökandet efter profit. Innebörden är ingen annan än att man berövat staten sin klasskaraktär, man har förklarat den vara ett redskap för arbetarklassen som kämpar för att försvara sin levnadsstandard.

I själva verket förhåller det sig naturligtvis annorlunda: den kapitalistiska staten är alltid kapitalets stat, både när den avreglerar och när den reglerar. De regleringar som den faktiskt utförde under uppbyggandet av folkhemmet kunde genomföras utan större protester eftersom de också motsvarade behov hos kapitalet. Folkhemmet var en förutsättning för den svenska kapitalismens utveckling.

Trots att nyliberalismens förespråkare säger sig vilja ha ett minimum av statlig inblandning och framställer sig som motståndare till staten kan vi enkelt se att det inte är så kapitalismen fungerar. De statliga ingreppen i ekonomin är enorma, i såväl hög- som lågkonjunktur. Framför allt under kriserna blir detta tydligt.

Man skulle visserligen kunna argumentera för att de statliga ingreppens karaktär har förändrats, från att skenbart ha garanterat det arbetande folket ett visst välstånd till att öppet stödja monopolen, men det går inte att argumentera för att staten dragit sig tillbaka. Det gör inte staten, det ligger inte i dess natur. Trots detta verkar många motståndare till nyliberalismen ta nyliberalerna på orden. De verkar tro att staten faktiskt dragit sig tillbaka och ofta grundas oppositionen mot nyliberalismen på vad nyliberalerna säger och inte på hur verkligheten ser ut.

Utifrån detta kan vi dra en enkel slutsats: den som riktar in sig på enbart nyliberalismen hamnar snabbt i en inom-kapitalistisk motsättning som går att lösa inom ramen för kapitalismen och som därför inte kan vara revolutionär.

Vi kan konstatera att det inte går att förklara allting med nyliberalismen, att det är den som är roten till avregleringarna, utan att det snarare är den nuvarande kapitalismens form och att de nedskärningar som görs, genomförs utifrån kapitalismens behov.

Vi kan också se att det verkliga problemet döljs när kapitalismen ersätts med nyliberalismen, eller när kapitalismen görs synonym med nyliberalismen. De verkliga ekonomiska drivkrafterna förblir dunkla medan politiker görs ansvariga för hela utvecklingen, som om de agerade efter eget huvud och inte som representanter för en klass. Som om vi kunde vända utvecklingen genom att välja politiker som är kritiska till nyliberalismen. Som om staten inte hade en klasskaraktär.

Det regnar som bekant inte från en klar himmel, utan oppositionen mot nyliberalismen kommer någonstans ifrån och har utan större svårigheter fogats in i stora delar av den kommunistiska rörelsen eftersom liknande tankegångar existerat även tidigare.

När fascismen utgjorde det överhängande hotet riktade kommunisterna in alla sina krafter på att bekämpa den. Istället för att rikta slagen mot kapitalismen, riktades dessa mot fascismen. Istället för att ställa socialismen mot kapitalismen ställde man den borgerliga demokratin mot den borgerliga diktaturen: fascismen ställes mot den borgerliga demokratin.

Efter fascismens krossande gick man inte tillbaka till den tidigare politiken, utan man utvecklade den inom-kapitalistiska politiken. Den borgerliga demokratin ställdes nu mot reaktionen med syftet att ena alla de man kallade progressiva mot den politiska reaktionen. I detta tankemönster, som tagit många olika former men som aldrig har kunnat vara revolutionärt passar också oppositionen mot nyliberalismen in. Även den kan teoretiskt ena kommunister, liberaler och socialdemokrater i kamp för en mer reglerad kapitalism. Där kommer den dock att stanna, eftersom ett sådant tankemönster aldrig kan vara revolutionärt och alltid ryms inom kapitalismen.

Missförstå oss dock inte: vi är naturligtvis motståndare till nyliberalismen. Vi motsätter oss nyliberalismen precis som vi motsätter oss alla kapitalistiska styrelseskick, administrationsmodeller och behov. Vi är lika stora motståndare till en reglerad som till en oreglerad kapitalism. Vi är motståndare till kapitalismen och mot den ställer vi socialismen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.