En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

“Bojor eller vapen”– Zachariadis motstånd mot folkfronterna

Nikos Zachariadis, Greklands Kommunistiska Partis (KKEs) generalsekreterare 1931-1956.

OPINION/INSÄNT När den kommunistiska rörelsen i Europa efter Andra världskrigets slut unisont bakband sin revolutionära potential genom en strategi av ”demokratiska fronter”, ”fredlig väg till socialism”, och de socialdemokratiska krafternas reforminriktade administration av det kapitalistiska återuppbyggandet, fanns det få kritiker till den utstakade riktningen. Anledningarna till att en sådan linje kunde etableras utan större motstånd är viktiga att undersöka även om denna artikel inte har någon sådan ambition; säkerligen var krigströtthet en viktig faktor, liksom den ideologiska utvecklingen i de kommunistiska partierna i och med de antifascistiska fronterna som bildats för att bemöta det reaktionära hotet.

Ett av få undantag till den opportunistiska utvecklingen i ledningen för den internationella kommunistiska rörelsen utgjordes av Nikos Zachariadis, Greklands Kommunistiska Partis (KKE) legendariska generalsekreterare under perioden 1931 till 1956. Tvärtemot tidsandan och riktlinjerna, gick Zachariadis emot uppgörelsen med kapitalismen och ledde Greklands kommunister när de tog till vapen mot borgarklassen för en socialistisk revolution i sitt land. Han gav aldrig vika på uppfattningen om att det andra världskriget var ett imperialistiskt krig och han insisterade in i det sista på att ett kommunistiskt parti aldrig ska upplösa sina egna organisationer till förmån för breda ”demokratiska” sammanslutningar. Hela hans liv präglades av en hängiven kamp för kommunism under svåra förhållanden där krig, diktaturer, fängelser, tortyr och annan repression mot kommunisterna dominerade.

Zachariadis föddes 1903 i Andrianopel (nuvarande Edirne) i Turkiet av grekiska föräldrar. År 1923, strax efter det Grekisk-turkiska kriget, blev han medlem i Turkiets Kommunistiska Parti. Mellan 1923 och 1924 studerade han politik och kommunism i Moskva och flyttade därefter med sin familj till Grekland och aktiverade sig i Greklands Kommunistiska Ungdomsförbund. Han fängslades på grund av detta 1926 av militärjuntan som styrde Grekland men lyckades fly kort därefter. Han arresterades igen 1929 och lyckades åter fly, denna gång till Sovjetunionen. Där gick han med i Bolsjevikpartiet. Under den här tiden var KKE splittrat i flera fraktioner. Pressen mot kommunisterna var enorm. Efter Kominterns beslut 1931 tillsattes Zachariadis i posten som generalsekreterare för KKE. Partiet blev starkare och mer disciplinerat under hans ledning.

1936 upplöstes parlamentet i Grekland genom en militärkupp ledd av fascisten Metaxas och en av de mest grymma diktaturerna i Greklands historia kom till makten. Att eliminera kommunisterna var förstås diktaturens främsta mål. Många kommunister mördades, fängslades eller tvingades i exil. Falska kommunistpartier och “kommunistiska” tidningar fabricerades av säkerhetspolisen för att förvirra partimedlemmarna. Zachariadis själv arresterades och satt i fängelse mellan 1936 och 1941. Från fängelset manade han till motstånd mot det fascistiska Italiens invasion av Grekland 1940. Efter att Nazityskland ockuperat Grekland överlämnades han till den tyska ockupationsmakten. Nazisterna flyttade honom från grekiskt fängelse till koncentrationslägret Dachau där han satt fram till maj 1945.

Zachariadis menade att Andra världskriget var ett imperialistiskt krig och att Greklands heroiska motståndsrörelse, med kommunisterna som ledare och främsta blodgivare, efter befrielsen från ockupationsmakten borde övergå till en revolutionär rörelse med siktet inställt på att ta över den politiska makten och bygga socialismen i Grekland. Detta gick stick i stäv med de rådande antifascistiska fronternas taktik och accepterades därmed inte av dåtidens internationella kommunistiska rörelse med Sovjetunionens partiledning och Stalin i spetsen. Inte heller de gamla KKE-ledarna som hade lett den segerrika och ärofyllda motståndsrörelsen genom de antifascistiska fronterna ställde upp på Zachariadis linje, även om en stor del av partiets medlemmar fortfarande var revolutionärt sinnade (den opportunistiska linjen tvingades senare igenom under stort motstånd, öppna konfrontationer även i fängelserna och regelrätta repressalier mot partimedlemmar).

I Grekland var argumenten emot Zachariadis linje att man önskade fred och avspänning och trodde på en möjlighet till ett demokratiskt återuppbyggande av Grekland. KKE skrev under ett avtal i Varkiza där man överlämna sina vapen efter ett försök att stå emot den engelska invasionsmakten i december 1944 i Aten. Överenskommelsen med borgarna om fred och rättvisa höll aldrig, men de kommunistiska ledarna fortsatte att hoppas på att överenskommelsen skulle bära frukt. Zachariadis konfronterade dessa åsikter men visade en tveksamhet över att gå till verket. Det tog hela 15 månader efter överenskommelsen i Varkiza för övriga i partiet att förstå att borgarna använde alla medel för att eliminera de kommunistiska kämparna. Borgarna ville bli av med risken för ett kommunistiskt uppror en gång för alla. Följden var tusentals mord, förföljelser, fängelse och exil: en enorm våg av repression som följde denna överenskommelse om fred. Efter den inledande perioden av tveksamhet togs slutligen beslutet och vid slutet av 1946 fanns åter beväpnade gerillasoldater i Greklands berg. Den ”Demokratiska Armén” hade bildats med mottot: ”ditt val är bojor eller vapen” och därmed hade revolutionen inletts.

Revolutionsförsöket varade under nästan 3 år. Den inhemska reaktionen med hjälp av först England och sedan USA lyckades till slut segra. Napalmbomben, som decennier senare visades upp i stor skala under Vietnamkriget, provades för första gången mot grekiska gerillasoldater. Som följd fick cirka sjuttio tusen politiska flyktingar fly till de dåvarande socialistiska länderna i Östeuropa och Centralasien. I Grekland startade militärdomstolar sitt mordiska och hämndfyllda uppdrag mot dem som blev kvar. Minst fjorton tusen kommunister hamnade i fängelse och minst fem tusen kommunister avrättades genom arkebusering.

Under perioden 1946 till 1950 tvingades cirka hundra tusen misstänkta kommunister i exil. Många av dem blev torterade och mördade där när de vägrade avsäga sig och fördöma sin ideologi. Det som inte är allmänt känt, men som på senare år framkommit ur KKE:s arkiv, är att Zachariadis gång på gång uppmanades av Sovjetunionen och de andra socialistiska länderna först att inte starta och därefter att avbryta den väpnade kampen och istället försöka kompromissa med borgarklassen. Detta hjälper till att förklara den obeslutsamhet som Zachariadis och KKE:s övriga ledare visade under den kritiska tiden efter besegrandet av de fascistiska ockupanterna.

Schismen mellan Stalin och Tito 1948 förvärrade KKE:s och den Demokratiska Arméns chanser att segra då Jugoslavien stängde sina gränser för Greklands kommunister som inte längre kunde använda majoriteten av sina vapenförråd, fältsjukhus, taktiskt manöverutrymme och annat som den väpnade kampen krävt och som var förlagt på jugoslavisk mark. Zachariadis och KKE tog ändå öppet ställning för Stalin och Sovjetunionen i schismen med Tito och fortsatte striderna trots bakslaget.

KKE hedrar Nikos Zachariadis vid hans grav.

Efter nederlaget flydde Zachariadis till Tasjkent i Sovjetunionen (idag Uzbekistan) och fortsatte att förespråka den socialistiska revolutionen. Efter Stalins död och opportunisternas seger såg sex socialistiska länders kommunistiska partier med Sovjetunionen i spetsen till att bli av med “stalinisten” Zachariadis. KKE:s centralkommitté kallades 1956 till ett plenum där Zachariadis avsattes som generalsekreterare. Han själv fick inte delta under detta plenum, till skillnad från tidigare uteslutna medlemmar som av partiet uteslutits på grund av opportunism och partifientlig verksamhet, och som bodde i Västeuropa och aldrig deltagit i den grekiska kampen vare sig mot ockupationen eller under revolutionen.

Denna nya centralkommitté, som alltså tillsattes av ledare för andra länder, uteslöt 1957 Zachariadis från partiet på grund av “sekterism” och som “misstänkt agent” och han skickades i exil till Sukrut i Sibirien. Förespråkarna för en fredlig väg till socialismen hade därmed tagit över ledningen för KKE med Nikita Chrusjtjovs hjälp. De upplöste KKE:s partiorganisationer som av den grekiska regeringen stämplades som olagliga och bildade istället det så kallade ”Enad demokratisk vänster” (EDA) som i princip fungerade som ett opportunistiskt parti. Zachariadis hade alltid insisterat på att bevara de olagliga partiorganisationerna i Grekland och fortsätta kampen.

Från sin exil i Sibirien försökte Zachariadis under flera år få till stånd ett möte med Sovjetunionens partiledning utan resultat trots åtskilliga brev, hungerstrejker och protester med krav på att få försvara sig själv och få möjlighet att rentvås från anklagelserna. Trots detta tog han aldrig avstånd från partiet och försökte aldrig att undergräva den kommunistiska rörelsen genom kontakt med till exempel trotskister eller maoister. Den 1:a augusti 1973 dog Zachariadis, 70 år gammal, genom att begå självmord enligt den officiella utsagan. I sitt sista brev underströk han sin tillit till partiet och sin tro att socialismen och kommunismen ska segra.

2011, efter år av genomgång av arkiv, analyser och utredningar, befriade KKE Zachariadis från alla orättvisa anklagelser. Zachariadis fick postumt tillbaka sin plats i partiet och fick även rätt i sina politiska ställningstaganden under sin tid som generalsekreterare för partiet. Varje år den 1:a augusti håller representanter för KKE en minnesstund i Aten dit hans grav flyttades 1991 på KKE:s initiativ.”Ingen kan ta ifrån dig din ära. Bara du själv kan tappa den” var Zachariadis motto.

Nikos Zachariadis lever fortfarande vidare i det kämpande folkets minne som en ledare och som en legend som är älskad av vanligt folk och av revolutionärer, och hatad av borgarna och opportunisterna. Zachariadis kommer för alltid att bli ihågkommen som ledaren för det största och hårdaste ögonblicket i klasskampen i Greklands moderna historia. En beväpnad kamp för socialismen som alla kommunister bör dra lärdom av.

Anton Makarenko

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.