HISTORIA För 53 år sedan, i oktober 1967, tillfångatogs Che Guevara i Bolivia där han ledde en gerillakamp mot Rene Barrientos USA-stödda bolivianska militärregim. På beställning av CIA blev han mördad den 9 oktober av Mario Terán i La Higuera.
Vi återpublicerar här artikeln Kommunisten Che (från Riktpunkt, oktober 1997).
Kommunisten Che
En våg av begeistring går runt världen. Den har inte satts i gång av kapitalstinna manager, den gäller inte någon kommersialiserad sångare, ingen idrottsstjärna och inget musikband. Denna våg gäller ingen levande människa, utan en som är död. En man som har varit död i 30 år. Och han tillhörde den delen av mänskligheten som de ”fria och oberoende” massmedia i hela världen bekämpar, förtalar eller förtiger – kommunisterna.
Men överallt dyker affischerna med hans porträtt upp, överallt, i Sverige som i USA, vars makthavare beordrade att han skulle mördas. I Latinamerika som i Afrika och Asien bär unga människor tröjan med hans ansikte och demonstrerar för hela världen: Se här! Detta är min förebild, detta är människan som jag håller högt. Jag trotsar ert ruttna, förljugna samhälle som har upphöjt pengarna till makten över allt , kapitalet som dagligen offrar 40 000 barn som svälter ihjäl eller dör av sjukdomar därför att banker och storbolag roffar åt sig världens rikedomar. Och era medier som dygnet runt har de mänskliga rättigheterna på läpparna, som med rop om freedom och democracy talar för dem som ständigt förbryter sig mot frihet och demokrati.
Under Ernesto Che Guevaras namn och bild har i somras tiotusentals unga människor från hela världen träffats i Havanna till Världsungdomsfestivalen. Ingen storägare inom mediavärlden har annonserat och värvat för detta internationella möte, ingen har efteråt skrivit om händelsen. Inga ”pengar från Moskva” har finansierat ungdomarnas resa till Havanna. Det var begeistring och engagemang för en bättre framtid som drev de unga tjejerna och killarna över oceaner till Kuba, till Fidel Castros och Che Guevaras land. Engagemang och trots! Trots mot en värld som styrs av Che Guevaras mördare och som för hundratusentals unga människor endast erbjuder ett perspektiv: arbetslöshet, ovärdiga sociala villkor, narkotika, våld, kriminalitet och krig.
De känner det instinktivt, med instinkten hos ungdomen som ännu inte har förgiftats av budskapet som freedom- och demokracy-predikanterna sprider. De har inte studerat Karl Marx och säkert inte heller Lenin. De har upplevt hur det socialistiska världssystemet efter årtionden av obarmhärtig klasskamp har besegrats och krossats. För all tid och evighet, triumferar de som ökat sin makt, för all tid och evighet, bekräftar anpassliga massmedia och undfallande, modlösa ledare inom arbetarrörelsen. Men otaliga unga människor i Nord och Syd, Öst och Väst säger nej till samhället där pengar betyder allt.
Detta Nej flätas i historiska perspektiv samman med det Nej som de upproriska under Pariskommunen slungade mot sina rika herrar. Det är ett Nej som drev Rysslands arbetare och bönder att storma Vinterpalatset. Ett Nej som Sverige upplevt när skotten i Ådalen föll 1931, i stora Metallstrejken och i otaliga fackliga aktioner.
Detta Nej till kapitalets oinskränkta makt är ännu svagt, men instinktivt känner många människor: det måste bli annorlunda, helt annorlunda. Detta samhälle har ingen framtid. Och fler och fler slås av sitt samvete: Jag får inte stå passivt vid sidan när direktörer på finansbolag och storkoncerner låter barn svälta, gamla vanvårdas, livet för miljontals mödrar och färder förstöras – bara för ännu högre avkastning på aktier och andra ”investeringar”.
Människorna som vill säga nej till allt detta söker instinktivt en symbol. Och denna symbol, det känner de, är inte Lady Di eller någon Kennedy, ingen popstjärna eller Hillary. Denna symbol har de hittat själva, sökande efter verklig rättvisa: en människa som inte jagade pengar eller makt, en människa som var beredd att offra sitt liv för de förtryckta och utsugna och som har offrat sitt liv för dem – Che Guevara, kommunisten.
Kommunisten, det ska och måste vi säga när massmedia i dessa dagar försöker förklara ”Che-vågen” med allsköns ”romantik”, ”nostalgi”, ett vackert foto på Che…
Även kommersiella intressen har snabbt försökt haka på. Men deras geschäft kan inte dölja den verkliga anledningen till ”Che-vågen”: Ches revolutionära beredskap att ge sitt liv i kampen för bättre levnadsvillkor. Därför att han var kommunist. Eller omvänt: Han blev kommunist därför att han endast hos kommunisterna mötte viljan och beslutsamheten att inte bara nöja sig med fagra ord om folkets frihet, utan i handling kämpade mot förtrycket.
Che var kommunist, en av oss. Därför får vi inte tillåta att etablissemanget försöker framställa honom som en ensamvarg, en människa som är olik alla andra. Hans liv som hans död var en kommunists liv och död. Han delar det med många tusentals kommunister som gav sina liv i Oktoberrevolutionens Ryssland, i de Internationella brigaderna i Spanien, med dem som kämpade mot Hitlerfascismen i Frankrike, Italien, Grekland, Jugoslavien, med kommunister i Tyskland, i Chile…
Även svenska kommunister har deltagit i denna kamp. Insatserna har inte så ofta vägt mellan liv och död, men att stå upp som kommunist har också i vårt land krävt upprätta modiga människor, på 40-talet när den ”neutrala” statsmakten satte kommunistiska Hitlermotståndare i interneringsläger, när våra kommunistiska tidningar med sitt antifascistiska budskap belades med transportförbud. Många kommunister berövades sitt arbete, fackliga uppdrag till vilka de utsetts på demokratiskt sätt av sina arbetskamrater.
Det gäller inte livet, men vem vill bestrida att det kräver mod i detta samhälle att stå upp för socialistiska mål, att smälta samman ord och handling i kamp mot kapitalets överlägsna makt?
Nej, Che Guevara är inget specialfall. Han är en bland de otaliga kvinnor och män i världen som ända in i döden har kämpat för sina – våra – ideal. Och när vi i dag upplever hur denna Che´s exempel förmår att engagera unga människor för vår sak, då har vi all anledning att visa för dem att Che, kämpen för den kubanska revolutionen, har bundsförvanter som skrivit samma kamp för frihet och rättvisa på sina fanor – Sveriges Kommunistiska Parti.
Barbara Hagel