LEDARE (1/2021) I december presenterade den så kallade coronakommissionen sin första delrapport, vilken innehöll svidande kritik av regeringens agerande under pandemin, med fokus på smittspridningen inom vården och bland äldre. I sin delrapport pekade kommissionen ut samhällsspridningen som den ”enskilt viktigaste orsaken till spridningen inom äldreomsorgen.”
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Den samlade politiska oppositionen har vaknat och varje parti slår sig nu för bröstet och stämmer in i kören av kritik mot regeringen. Till och med regeringen kritiserar sig själv.
Regeringen förtjänar kritik, för att uttrycka det milt. Den har över 10 000 människors död på sitt samvete och det lär inte stanna där. Men vilka är då den opposition som kritiserar?
Kristdemokraterna och Ebba Busch-Thor menar att man borde ha satsat mer pengar på äldrevården för att på så sätt garantera ”personalkontinuiteten och anställningstryggheten”. Detta säger samma parti som också ”vill utöka företagens möjlighet till undantag från turordningsreglerna.” Är det genom sämre anställningstrygghet som anställningstryggheten blir bättre? Att Kristdemokraterna vill öka personalkontinuiteten tvivlar vi inte på: under deras tid vid makten som del i Alliansen försvann 10 000 äldreboendeplatser. Man kan ju naturligtvis tänka sig att personalkontinuiteten blir enklare att upprätthålla om de äldre sitter ensamma hemma.
Liberalerna och Nyamko Sabuni var tidigt ute och kritiserade regeringen på samma punkter: äldreomsorgen präglas av ”många timanställda, med låg utbildning och som kanske inte kan språket”. I Januariöverenskommelsen går att läsa om hur ”LAS ska reformeras på ett sätt som ska ge ökad flexibilitet” och att ”den anställdes omställningsförmåga stärks”. Det krävs rejäla politiska cirkuskonster för att förklara hur ökad flexibilitet och en stärkt omställningsförmåga inte innebär ännu fler otrygga anställningar.
Ungefär samma sak sa Annie Lööf i sitt jultal. Hon menade att Centerpartiet ”spelat en avgörande roll för att få på plats ekonomiska stödpaket” och att de drivit på för att ”ge bättre skydd till våra äldre.” De ekonomiska stödpaketen har spelat stor roll – framför allt för monopolkapitalet och bankerna, som på så sätt kunnat komma genom pandemin ännu större och rikare än förut. Hade dessa stödpaket istället riktats om till folket, genom hyresstopp, nedstängning av icke-nödvändiga verksamheter samtidigt som arbetarnas lön garanteras eller gratis kollektivtrafik med bättre turtäthet så hade det med största sannolikhet inneburit ett ”bättre skydd till våra äldre” – vi minns att samhällsspridningen var den största faktorn i smittspridningen på äldreboendena.
Borgarna sparar inte krokodiltårarna när de behövs. Precis som alla andra menar Moderaternas Ulf Kristersson att mer borde gjorts för de äldre. Ända sedan 1990-talet har problemen inom äldrevården varit uppenbara och flera regeringar bär ansvar, menar han. Men (det finns alltid ett ”men”) inte Moderaternas egen regering. Den tillsatte faktiskt en utredning. Den så kallade Äldreutredningen. Att man samtidigt under dessa åtta år vid makten såg till att 10 000 platser försvann är mindre viktigt. Det är utredningen som är viktig.
Sverigedemokraterna skiljer sig inte från mängden. De pratar högt och brett om de äldre och har gjort gruppen till en viktig målgrupp för partiet, ofta med udden riktad mot invandringen. Vi borde ”bråkat mer” säger en självkritisk Jimmie Åkesson i en intervju med Aftonbladet. Vi borde stått upp ännu mer för de svaga. Vi borde testat mer och spårat mer. Och så vidare. Och så vidare. Vid en granskning av hur det verkligen ligger till satsar Sverigedemokraterna inte mer än andra partier på äldrevården. Det vill säga, man gör så gott som ingenting.
Kanske mest intressant för vårt vidkommande är ändå Vänsterpartiet. De andra partierna är ju oftast öppna med sitt stöd till kapitalet medan Vänsterpartiet åtminstone anstränger sig för att dölja det.
I sina förslag kring åtgärder för att möta pandemin börjar man med att skriva att ”[s]tödpaket till företag är bra och nödvändigt för att rädda jobb” men menar att det finns brister och att mer pengar behöver satsas så att den ”enskilde inte ska drabbas orimligt hårt ekonomiskt”. Ska den enskilde bara drabbas ”rimligt”? Är det OK att drabbas lite?
Är det exempelvis när man skriver att gymnasielagen, som gett ensamkommande flyktingar ett andrum på några år innan de utvisas till krig och elände igen, ska pausas under pandemin ”för att återupptas när pandemin är över”? Eller är det när man beklagar sig över vården, men inte ställer ett enda krav på att tillfälliga och osäkra anställningar ska bli trygga tillsvidareanställningar utan istället önskar sig att de med just sådana anställningar kunde få lite mer a-kassa?
De kapitalistiska partiernas förslag och politik går inte ut på något annat än att dölja verkligheten. Parti efter parti lägger fram fantastiska förslag, sörjer de över tiotusen som fått sätta livet till för att pengarna ska fortsätta rulla och pratar bort sina tidigare angrepp på folket eller kommer med tandlösa förslag som knappast ens låter frasradikala eftersom man ju inte får skrämma de jobbskapande företagen!
Det är en sorglig samling partier, som, om man bara tittade till deras retorik, skulle framstå som folkets allra bästa vänner. Deras politik är egentligen inget annat än folkfientlig. Den är ett uttryck för den politik som kapitalet vill ha och den utmanar på intet sätt kapitalets corona-politik, som gått ut på att hålla arbetsplatser öppna, smittspridningen hög och nedskärningarna inom vården permanenta.
I motsats till allt detta har vi från början fört fram en folkets och arbetarnas corona-politik och arbetat för en nedstängning av icke-nödvändiga arbetsplatser, för motstånd mot alla varsel, för en upprustning av vården med bland annat trygga anställningar och mycket annat. Vår politik har varit för folket. Kapitalets politik har varit för kapitalet.
Vi drar nu därför igång en kampanj: vägra betala för krisen!
Med udden riktad mot kapitalismen och till stöd för en folkets och arbetarnas corona-politik kommer vi aktivt att jobba för att stärka det arbetande folkets motståndskraft och att avslöja de borgerliga partiernas, från vänster till höger, krokodiltårar och lögner. Kom med oss!
