Den kommunistiska rörelsen i Sverige är gammal. Den kan i år stoltsera med att ha funnits i över hundra år och vårt parti för med samma stolthet nu det hundraåriga namnet Sveriges Kommunistiska Parti vidare. Vår historia är dock inte enbart något att stoltsera med, utan också någonting att lära av.
När Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV) för 104 år sedan höll sin konstituerande kongress på Tunnelgatan 19 i Stockholm hade den revolutionära falangens kanske främsta ledare och teoretiker, Zäta Höglund, precis avtjänat sitt straff för landsförräderi och släppts ur Långholmens fängelse. Hans brott hade varit att organisera en fredskonferens.
Kongressen i Stockholm innebar att den första byggstenen var lagd för vad som senare skulle bli Sveriges Kommunistiska Parti och den revolutionära rörelsen uppträdde för första gången separat från och i motsättning till den dominerande reformistiska rörelsen. Samtidigt som detta var en första förutsättning för organiserandet av revolutionen kan vi se att den spirande rörelsen också led av en rad barnsjukdomar. När kongressen avhölls var inte mindre än tre olika politiska inriktningar representerade. Längst till vänster fanns Zäta Höglund och den revolutionära falangen; i mitten fanns den vänsterreformistiska med Ivar Vennerström i spetsen; längst till höger fanns den borgerligt humanistiska fraktionen, med Stockholms borgmästare Carl Lindhagen i ledningen. Alla dessa hade enats i sitt motstånd mot Hjalmar Brantings politik, som hade inneburit en anpassning till den svenska kapitalismen.
Vid bildandet av det nya partiet fanns dock inte längre den gemensamma motståndaren kvar och det blev tydligt att det mellan de olika inriktningarna fanns betydande skillnader. Perioden som följde skulle därför bli en period av interna stridigheter, som gjorde sitt för att dämpa motståndet mot reformismen.
Först vid kongressen 1921, då partiet antog den Kommunistiska Internationalens 21 teser och bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti, kunde vissa av dessa barnsjukdomar utrotas när vänsterreformisterna och de borgerliga humanisterna lämnade partiet. Samtidigt uppenbarade sig dock nya barnsjukdomar och det visade sig att de gamla revolutionärerna inte förmådde och förstod att lösgöra sig från tron på enheten mellan arbetarrörelsens olika politiska representanter eller från tanken på att stödja det som vi idag kallar ”det minst onda”.
Zäta Höglund hade tidigt beklagat att man lämnat det socialdemokratiska partiet och förmådde inte heller fullt ut ta avstånd från det; istället för att angripa och avslöja reformismen tolererades den när den tillsammans med liberalerna införde den allmänna rösträtten. Öppningen mot reformismen var gjord; eller rättare sagt, dörren till reformismen var aldrig helt stängd.
Denna process mot att bli ett bolsjevikiskt och revolutionärt parti fortskred under hela 20-talet och först 1929 kunde partiet ta steget fullt ut och på ett revolutionärt sätt bekämpa reformismen inom arbetarrörelsen och utmana dess inflytande över arbetarna. Först då var banden brutna, även om en senare utveckling skulle återanknyta dem.
Vi drar lärdom
De interna stridigheter som under en lång period på 10- och 20-talet förlamade partiet och gjorde det oförmöget att gripa in i klasskampen var resultatet av att man inte fullt ut tog de ideologiska och politiska striderna som var nödvändiga: man upprättade det kommunistiska partiet formellt men förmådde aldrig göra det till ett verkligt kommunistiskt parti. Rädslan inför den politiska splittringen gjorde delar av partiet inställsamt gentemot den reformistiska rörelsen – idén om ”det minst onda” eller om arbetarrörelsens politiska enhet hindrade partiet från att bryta alla band till det gamla partiet.
Vi i SKP uttalar oss alltid för det arbetande folkets enhet men vi gör det inte förbehållslöst. En enhet som inte är baserad på ideologisk klarhet är alltid ett steg tillbaka; arbetarklassen blir inte starkare genom enbart en kvantitativ tillväxt utan den måste också vara kvalitativ. För denna ideologiska klarhet och för denna kvalitativa enhet krävs också en ideologisk och politisk kamp mot de politiska strömningar som håller tillbaka arbetarna och binder dem vid illusioner.
Enheten med vänsterreformisterna och de borgerliga humanisterna bäddade därför för en fortsatt ideologisk och politisk kamp och som först efter fyra år av möda kunde avslutas. Den politiska striden mot dessa riktningar var oundviklig, men strävan efter enhet med dem gjorde att striden och avgörandet sköts upp.
Likaledes var tvekan inför att genomföra splittringen från det socialdemokratiska partiet en återhållande faktor i det kommunistiska partiets utveckling – när stämningen i Sverige blev alltmer revolutionär under 1917 fanns det inget revolutionärt parti som på ett beslutsamt sätt kunde ta ledningen över rörelsen; när arbetarna i allt högre utsträckning började tvivla på Branting återstod endast tafatta försök från revolutionärernas sida att organisera den revolutionära stämningen. Socialdemokratin kunde därför återta greppet om arbetarna.
Detta visar nödvändigheten av att det kommunistiska partiet står självständigt, utan band till borgerliga partier.
Allt detta visar också nödvändigheten av att det kommunistiska partiet tar upp kampen med reformismen och andra strömningar som på ett eller annat sätt håller fast arbetarna vid tron på kapitalismen. Detta är förutsättningen för att det kommunistiska partiet ska fylla sin funktion – vi kan inte, som de tidigare revolutionärerna gjorde, hålla fast vid tanken om den politiska enheten med socialdemokratin eller om toleransen gentemot reformismen under vissa förutsättningar.
I och med att denna process aldrig fullbordades av de som lade grunden för partiet 1917 eller av de som tog partiet in i den Kommunistiska Internationalen 1921, var heller aldrig banden mellan socialdemokratin och dessa personer helt kapade – det är därför inte konstigt att den ena efter den andra återvände till socialdemokratin i takt med att kommunistpartiet bolsjeviserades. ’
När vi därför tittar tillbaka, först på de politiska händelserna under himmelsfärdshelgen 1917, vilka lade grunden för den kommunistiska rörelsen, och sedan på inträdet i den världskommunistiska rörelsen 1921, vilket fördjupade partiets kommunistiska karaktär, gör vi det med en vilja att lära och förstå. För vi vill bygga vidare och bygga mer.
Vi firar inte jubileer för deras egen skull, utan för den roll de spelar i vår kamp och vår verksamhet. Vi kämpar för vår historia, men inte bara för att det är en stolt historia, utan också för att lära av den.
Vi är övertygade om att dessa politiska lärdomar är nödvändiga att dra och vi är lika övertygade om att de kommer att hjälpa oss att stärka Sveriges kommunistiska parti i organiserandet av arbetarrörelsen på revolutionär basis.
Antaget på Sveriges Kommunistiska Partis 38:e kongress
15 maj, 2021
