MARXISTISK TEORI Att försöka analysera begreppet trasproletariat är inte alls en så självklar sak som det först kan verka. Det är knappast ett entydigt begrepp och om det har blivit det idag, så var det knappast så hos Marx och Engels. Den som försöker hitta bara en definition av ordet hos dem letar förgäves, men samtidigt hittar man mycket annat.
I artikeln The ’dangerous class’ of Marx and Engels: The rise of the idea of the Lumpenproletariat gör Robert L. Bussard det något vågade påståendet att det hos Marx och Engels ”saknas en konsekvent och tydligt genomtänkt definition av begreppet trasproletariat” (Bussard: The ’dangerous class’ of Marx and Engels, s. 676). Det är svårt att ”karaktärisera Marx och Engels trasproletariat på ett definitivt sätt eftersom det finns flera versioner av trasproletariatet i deras skrifter” fortsätter han (Bussard, 677) Det är svårt att inte hålla med.
När vi läser Marx och Engels möter vi trasproletariatet på en rad olika sätt: vi möter det som en förolämpning kastad i ansiktet på politiska motståndare; som en ekonomisk kategori och som ett egentligt trasproletariat; som ett sorts snyltande bihang till varje klass; som en del av proletariatet och samtidigt en massa, tydligt avskild från proletariatet; som ett medvetet sätt att separera de positiva och negativa delarna av proletariatet från varandra. Allting beror på vad vi läser och framför allt: vad vi väljer att läsa.
Syftet med den här texten är inte främst att göra en uttömmande framställning av hur Marx och Engels använde begreppet, då hade vi närmat oss någon sorts idéhistorisk uppsats, utan att på ett så relevant sätt som möjligt presentera de viktigaste aspekterna av begreppet trasproletariat. Förhoppningsvis gör det att vi kan dra en någorlunda relevant slutsats.
Trasproletariatets förhistoria
För att kunna förstå vad vi har att göra med, måste vi först och främst titta på varifrån begreppet kommer och här ger den amerikanska marxisten Hal Draper oss en ingång. I sin artikel The Concept of the ’Lumpenproletariat’ in Marx and Engels gör han – såvitt jag har kunnat se – ett av de få försöken att spåra begreppets ursprung och betydelse.
Första gången som ordet trasproletariat användes i skrift av Marx och Engels var i boken Den tyska ideologin, som framför allt är en polemisk skrift riktad mot anarkisten Max Stirner, som dock aldrig använder ordet själv.
Men innan vi går vidare och tittar på vad Marx och Engels faktiskt skrev i Den tyska ideologin är det viktigt att förstå att ordet proletariat vid den här tiden inte alls hade samma innebörd som ordet har idag, eller snarare: ordet höll på att få den nuvarande innebörden lönearbetare. Draper skriver följande om detta:
[Ordet] började anta sin moderna mening (lönearbetare) inte bara efter att en identifierbar klass beståendes av lönearbetare uppstod men framför allt efter att denna klass började bli medveten om sin position, alltså efter 1830 års revolution. Sismondis bok från 1837 har pekats ut som den första att använda ordet med något som liknar dess moderna mening, men är dock fortfarande sammanbunden med den gamla betydelsen (Hal Draper: The Concept of the ’Lumpenproletariat’, s. 2286).
Han påpekar därefter att man måste komma ihåg att inga språkliga förändringar sker över en natt, utan att dessa två betydelser existerade samtidigt. Men vilken betydelse hade ordet proletariat tidigare haft?
Bussard skriver att ”[d]ess traditionella definition inkluderade massan av städernas fattiga, sedda som farliga och i allmänhet identifierade med tiggeri och fördärv” och konstaterar att de ”definierades i stort sett på samma sätt som Marx och Engels senare skulle beskriva trasproletariatet.” Precis innan han skriver detta, citerar han också en känd engelsk ordbok från 1755 där ordet proletariat definieras som ”elakt; fördömt; gement; vulgärt” (Bussard, 678).
Samtidigt som proletariat började få betydelsen lönearbetare genom att klassen lönearbetare uppstod och blev medveten om sin position fanns också den gamla, väldigt negativa betydelsen kvar. Det är inte svårt att dra slutsatsen att ett av syftena med att använda ordet trasproletariat, är att koppla bort de negativa associationerna som ordet proletariat hade och istället föra över dem till ett nytt begrepp.
Ytterligare en rent språklig aspekt i detta är betydelsen av ordet Lump, som Draper diskuterar. På svenska har det traditionellt översatts med trasa, närmast i betydelsen ett proletariat i trasor. En sådan översättning går dock miste om en ytterligare möjlig betydelse: Lump betyder även skojare eller kanalje. Det gör att vi har två möjliga betydelser, som det finns utrymme för i det tyska Lumpenproletariat men som inte alls förmedlas genom det svenska trasproletariat: vi kan välja att betona fattigdomen och använda begreppet som ett proletariat i trasor eller så kan vi använda det i betydelsen ett proletariat av skojare, eller den delen av proletariatet som saknar karaktär, moral eller medvetenhet.
Medan den svenska översättningen är relativt tydlig och inte lämnar några större möjligheter till tolkningar, problematiserar Draper översättningen till engelska. Här har man i den engelska översättningen av Kommunistiska Manifestet översatt Lumpenproletariat till the dangerous classes (det är nu inte bara en klass, utan flera) men även till social scum (Draper, 2286) Vi ska inte ge oss in i detta, eftersom det inte är strikt relevant för oss, utan de som vill undersöka just denna aspekt hänvisas till Drapers text.
Med detta har vi kunnat slå fast tre saker: översättningen av Lumpenproletariat till trasproletariat är inte självklar, ordets betydelse måste sättas i relation till den förändrade betydelsen av ordet proletariat, vilket i sin tur måste sättas i relation till bildandet av en lönearbetande klass.
Innan Klasstriderna i Frankrike
Efter Den tyska ideologin dyker begreppet trasproletariat upp igen i Kommunistiska Manifestet, där det förklaras som en passiv ”förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället” som ”genom en proletär revolution här och där [blir] indraget i rörelsen” men som på grund av sin ”levnadsställning” dock kommer ”att vara beredvilligare att låta köpa sig för reaktionära syften” (Kommunistiska Manifestet)
På många sätt är det en väldigt spännande beskrivning, samtidigt som den är väldigt förenklande. I satsen kan man utläsa framför allt två viktiga aspekter: det är på grund av sin levnadsställning, alltså deras materiella livssituation som deras beteendemönster skapas och det är ett skikt (att kalla det en klass är att ta i lite för mycket, tror jag) som velar, som inte har en tydlig lojalitet, just på grund av sin levnadsställning. Här rör vi alltså vid själva grunden i den materialistiska världsuppfattningen, att det inte är ”medvetandet som bestämmer livet, utan det är livet som bestämmer medvetandet” (Den tyska ideologin)
Utifrån detta drar vi en enkel slutsats: det är trasproletariatets livssituation som gör dem mer beredvilliga att ”låta köpa sig för reaktionära syften”.
Samtidigt är det en förenklad definition som inte tydliggör alla aspekter kring begreppet och tittar man på begreppet i ljuset av senare verk, så kommer det bli tydligt att det inte nödvändigtvis är så att Marx och Engels såg på trasproletariatet som de ”understa lagren” i meningen de fattigaste lagren, utan att det också finns en medvetande-dimension: de ”understa lagren” går också att förstå bildligt, som de minst medvetna lagren, de sämsta lagren och de ruttna lagren. Det är också nödvändigt att förstå att det inom enklass kan finnas många lager.
Vi håller detta i minnet när vi fortsätter och tittar på vad Marx och Engels skrev i Neue Rheinische Zeitung (NRZ) mellan 1848-1850, där de framför allt analyserar revolutionerna 1848, som ägde rum i en rad europeiska länder. Vi rör oss därmed från södra Italien till Berlin, via både Wien och Paris. Överallt besegras revolutionen och nästan överallt är det tack vare trasproletariatet.
I Neapel, där lazzaronerna hade sitt hem (ordet lazzarone kommer ursprungligen från det italienska ordet för tiggare och spetälsk och dess praktiska betydelser blir något i stil med lägst av de fattiga klasserna, alltså vad som ofta förstås med trasproletariat), användes dessa gång på gång för att slå ner olika republikanska revolutioner. I artikeln Huset Bourbons senaste hjältedåd beskriver Engels hur ”[s]chweizergardet, neapolitanska linjesoldater och lazzaronis tillsammans störtade över barrikadkämparna” och hur ”lazzaronerna visade sig vara girigast och schweizarna brutalast.” Han jämför också lazzaronerna med sanfedisterna, påvens stormtrupper som slog ner republikanerna 1815 (Huset Bourbons senaste hjältedåd).
De som alltid stod på reaktionens sida, mot vilka den än uppträdde, var lazzaronerna:
I Neapel,lazzaronidömet, förbundet med kungadömet, mot bourgeoisien.
I Paris, den största historiska kamp som någonsin ägt rum. Bourgeoisien, förbunden med lazzaronidömet, mot arbetarklassen (Kontrarevolutionen i Berlin)
I den längre artikeln Den tyska rikskonstitutionskampanjen inbegrep Engels också trasproletariatet i sin analys om kampen för en rikskonstitution:
Trasproletariatet var i slutändan som alltid från rörelsens andra dag till salu, krävde på morgonen vapen och pengar av säkerhetsutskottet och lät sig på eftermiddagen köpas av storbourgeoisien, för att försvara dess byggnader eller att på kvällen riva ner barrikaderna. På det stora hela stod det på bourgeoisiens sida, som betalade bäst och med vars pengar man under rörelsens existens kunde leva flott (Den tyska rikskonstitutionskampanjen)
På samma sätt stod det till i Frankrike, där den kanske största och viktigaste revolutionen ägde rum:
Mobilgardet, som till största delen rekryterats från det parisiska trasproletariatet, har tack vare bra betalning på kort tid förvandlat sig till ett pretorianskt garde [den kejserliga livvakten i det antika Rom] för den som råkar inneha makten (Den 25 juni)
Överallt ser situationen likartad ut: den ”passiva förruttnelsen” – om de ändå faktiskt varit passiva… – och de ”understa lagren” mobiliseras för att slå ner de progressiva, republikanerna och arbetarna. Det är den traditionella historien om trasproletariatet.
Men! Vad innebär det att Engels i artikeln Den 25 juni skriver att ”[d]et organiserade trasproletariatet angrep det icke-organiserade arbetande proletariatet” (Den 25 juni)? Och vad betyder det att Marx i artikeln Kontrarevolutionens seger i Wien skriver att ”[i] Paris mobilgardet, i Wien ”kroater”[1] – i båda lazzaroner, beväpnat och köpt trasproletariat mot det arbetande och tänkande proletariatet” (Kontrarevolutionens seger i Berlin, min kursivering)?
Den traditionella historien om trasproletariatet har fått ytterligare en dimension: indirekt presenteras trasproletariatet som en del av proletariatet. Det är den del som inte arbetar och som (därför?) inte tänker: det är proletariatets passivaförruttnelse; det är proletariatets understalager.
Utan att dra några ytterligare slutsatser här, ska vi ägna händelserna i Frankrike extra uppmärksamhet.
Klasstriderna i Frankrike 1848-1850 och Louis Bonapartes adertonde Brumaire
De två böckerna har blivit klassiker och utgör de första försöken av Marx själv att applicera den historiska materialismens teori på historien. Det som intresserar oss här är dock inte böckerna i sig, utan vad de har att säga om trasproletariatet. Precis som Marx, så börjar vi med Klasstriderna i Frankrike 1848-1850.
I februari 1848 ägde en revolution i Paris rum. Den gav makten till bourgeoisien, vilken Marx påpekar ensam inte kände sig ”vuxen att stå emot proletariatet”. För bourgeoisien fanns det ”bara en utväg: att ställa en del av proletariatet mot den andra” (Klasstriderna…)
Marx fortsätter:
För detta ändamål bildade den provisoriska regeringen ett mobilgarde på 24 bataljoner, var och en på 1 000 man, av ungdomar i 15-20-årsåldern. De tillhörde mestadels trasproletariatet, som i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa – en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd. Denna kategori människor varierar hos olika folk, beroende på den allmänna kulturnivån hos den nation de tillhör, men typen har alltid lazzaronkaraktär (Klasstriderna…)
Det är vid det här laget mer eller mindre tydligt att Marx ser trasproletariatet som en del av proletariatet i stort, även om han ser det som separat från industriproletariatet och även om man hade önskat sig lite större tydlighet från Marx sida. Redan i nästa stycke konstaterar han nämligen att nu stod ”framför parisproletariatet en här på 24 000 unga, kraftiga och oförvägna män, komna från proletärernas egen krets.”(Klasstriderna…) Vore de komna från proletärernas egen krets, så vore de väl ändå ingen ”tydligt avgränsad massa”?
Hur det nu är med den saken, ska vi titta lite närmare på detta trasproletära mobilgarde genom artikeln The Mobile Guard in the French Revolution of 1848, skriven av den amerikanska historikern Mark Traugott. Den – minst sagt – nyanserar bilden.
Traugotts artikel är kort och gott en analys av mobilgardets sociala sammansättning: vilka yrken hade och vilken social kategori tillhörde medlemmarna av det mobila gardet? Två väldigt relevanta slutsatser han drar är att
(1) Medlemmar av de mobila gardena liknade upprorsmännen vad gäller socialt ursprung, företrädesvis yrke, även om de typiskt sett hade mer komplicerade yrken, inte mindre; (2) medlemmarna av de mobila gardena var för det mesta parisare (dock nya sådana), läskunniga, och unga. Deras ungdom var faktiskt det som tydligast skiljde dem åt från upprorsmännen (Mark Traugott: The Mobile Guard in the French Revolution of 1848, s. 697)
Det finns en viss kritik att rikta mot Traugotts undersökning, framför allt hans urval, som bestod av två av det mobila gardets över 20 bataljoner. I viss utsträckning får man förstå honom, eftersom det var just om dessa två bataljoner som det fanns som mest information, å andra sidan blir resultatet mindre representativt.
Den största skillnaden mellan de två grupperna var att före detta militärer hade en något större representation i det mobila gardet, vilket kanske också är naturligt. Stämmer dock Traugotts undersökning ställs Marx egen analys inför följande problem: hade han fel?
Vi måste naturligtvis kunna inrymma att Marx hade fel, men vi ska utforska en annan möjlighet, utan att fastslå att det måste vara på det ena eller det andra sättet.
Först och främst kan Marx ha varit felinformerad: kommunikationerna var dåförtiden inte vad de är idag och det kan ha funnits ett pressande behov för Marx att snabbt göra en politisk analys av skeendena – boken skrevs trots allt innan händelseförloppet var helt slut! Det är en möjlighet, men absolut inte den enda.
Det kan också ha varit så att Marx drevs av ett behov av att politiskt skilja ut en del av proletariatet från en annan (vi minns att definitionen av proletariatet vid den här tiden knappast var otvetydig och vi minns också hur Marx menade att mobilgarderna ställde en del av proletariatet mot den andra): trasproletariatet var den ”icke-tänkande” delen av arbetarklassen. Om vi låter tanken löpa linan ut kan vi också anta att genom att aktivt försöka förknippa den ”icke-tänkande” delen av proletariatet med moraliskt förkastliga och degenererade kategorier och verksamheter försökte Marx bidra till att formera ett avgränsat proletariat.
Min egen åsikt är att det inte är osannolikt att han försökte göra detta. Vi måste komma ihåg att Klasstriderna… var en politisk bok som naturligtvis skrevs med ett syfte mitt under händelsernas gång. Det var inte främst en objektiv analys av alla tillgängliga fakta i efterhand. Bokens karaktär skiljer sig på så sätt från exempelvis Kapitalet, som vi också kommer till senare. Att Engels i en samtida artikel också skrev att ”[e]nbart de avdelningar av det mobila gardet som bestod av verkliga arbetare, gick över” till upprorsmännen stärker mig i min åsikt att det handlar om en i viss utsträckning godtycklig uppdelning, där de revolutionära arbetarna var de verkliga, oaktat deras faktiska klassposition (Den 25 juni).
Innan vi tittar på Louis Bonapartes adertonde Brumaire vill jag kort dröja lite vid en annan aspekt av Traugotts slutsatser, nämligen det faktum att det framför allt var yngre och nyblivna parisiska arbetare som anslöt sig till de mobila gardena. Dessvärre ägnar Traugott inte dessa kategorier alltför stor uppmärksamhet, i synnerhet inte den senare kategorin.
Om de yngre arbetarna menar Traugott att de i högre utsträckning var praktikanter eller gesäller på sina arbetsplatser och därför enklare förlorade sina anställningar. Detta betydde i sin tur att en anställning i de mobila garderna tedde sig mer lockande för dessa än för äldre arbetare, som inte i lika hög utsträckning förlorade sina yrken i krisens och arbetslöshetens Paris. Därtill menar Traugott att baracklivet i sig passade mer för yngre än för äldre, varför också familjefäderna i högre utsträckning valde bort de mobila gardena (Traugott, 707). Dessvärre kommenterar han aldrig hur stor arbetslösheten var bland upprorsmännen, vilket gör det hela till spekulation, om än trovärdig sådan.
Det faktum att de mobila gardena bestod av nyblivna parisare utvecklar han dessvärre inte alls, så vi får dra våra egna slutsatser av detta. Vi får anta att dessa nyblivna parisare i hög utsträckning är bönder som tagit sig in i städerna (Marx nämner i Louis Bonapartes adertonde Brumaire hur fem miljoner bönder ”antingen lever på själva landsbygden eller också ständigt nomadiserar med sina lumpor och sina barn från landsbygden till städerna och från städerna till landsbygden” (Louis Bonapartes adertonde Brumaire) för att söka arbete. Dessa tidigare bönder kommer utifrån, de har inte tidigare kommit i kontakt med vad man kan kalla proletariatets politiska kultur eller med dess organisationer, för den delen. Med en småborgerlig inställning blir de enkelt – inte nödvändigtvis –rekryterade till de mobila gardena. På samma sätt kan man nog anta att även de yngre arbetarna i högre utsträckning stod utanför denna politiska kultur och proletariatets organisationer.
När vi går nu går över till Louis Bonapartes adertonde Brumaire möter vi genast den mest klassiska framställningen hittills av trasproletariatet:
Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förkomna, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème.
Detta är alltså en beskrivning av den så kallade 10 decemberföreningen, på vilken Louis Bonaparte grundade sin makt. Jag har tyvärr inte hittat en likadan analys som den som Traugott gjorde av de mobila gardena, men det är inte otänkbart att en likadan situation föreligger här. Därför ska vi i den här boken titta på framför allt två saker: hur litteratörerna hamnade på listan och sen ska vi kort titta på la Bohéme.
Att förklara hur litteratörerna hamnade i en lista av andra mer eller mindre tvivelaktiga existenser torde ha en enkel förklaring som samtidigt kastar ljus över ytterligare en aspekt av hur Marx och Engels använde begreppet trasproletariat: som i viss utsträckning en enkel förolämpning. I en tidigare artikel av Marx skriver han om en viss redaktör ”Dumont och hans litterära trasproletariat” (Montesquieu LVI) och använder ordet som i första hand en nedvärderande term. Det rör sig uppenbarligen inte om vad Marx senare i Kapitalet kallar det ”verkliga trasproletariatet”, utan om en provokativ formulering. Detta öppnar i sin tur dörren för en vidare fråga: har vi verkligen att göra med en objektiv framställning av trasproletariatet här eller bör hans uppräkning snarare ses som ett polemiskt inlägg?
Den andra frågan handlar om la Bohéme. Anledningen till att jag vill ta upp det är för att det kastar ett visst ljus över andra formuleringar i Louis Bonapartes adertonde Brumaire och i andra verk. Hal Draper kommenterar detta och menar att det vi idag förstår som ”bohemiskt” inte var detsamma som på Marx tid:
Nuförtiden betyder bohemiskt snarare en litterär-artistiskt okonventionell livsstil innebärande vindsvåningar, billiga kaféer, behaglig oordning, carpe diem, Puccini’s opera, oigenkänt geni, Greenwich Village på 20-talet och så vidare. Båda betydelserna [bohemiskt i betydelsen trasproletariat] kommer från samma ursprungliga betydelse – zigenaren, som antogs komma från Böhmen; de representerar olika sidor av en vanlig uppfattning om zigenarnas liv (Draper, 2304).
När Marx inte bara vid den här tiden, utan nästan exakt 20 år senare skriver om ”de höga bonapartistiska och kapitalistiska bohemernas utvandring från Paris” (Marx om Pariskommunen, s. 45)[2] till följd av Pariskommunen och om det ”litterära tattarföljde” (Marx om Pariskommunen, s. 50) som flytt Paris för Versailles under kommunens dagar så ges det här sin förklaring: det ska ses som synonymt med trasproletariat. Därför kallar också Marx Louis Bonaparte för ”bohem” och ”furstlig lumpproletär” (Louis Bonapartes adertonde Brumaire) i en och samma mening, där han använder bohem som synonym för trasproletär.
Hur kan man dock vara en furstlig trasproletär? Frågan leder oss in på vad Engels vid ett tillfälle kallade Schmarotzenadel, alltså snyltaradel.
De produktiva och icke-produktiva skikten
Den som trodde att trasproletariatet var ett entydigt begrepp hos Marx och Engels torde vid det här laget vara besviken. För att spä på denna besvikelse ytterligare ska vi nu titta lite närmare på både det borgerliga och adliga trasproletariatet!
I Klasstriderna… skriver Marx följande:
Finansaristokratin är, både när det gäller att förvärva rikedom och att njuta av den, ingenting annat än ett återuppståndet trasproletariat på den borgerliga samhällstoppen.
Först ett litet klargörande: när Marx skriver finansaristokrati menar han inte någon sorts finanskapital i modern leninistisk mening, utan snarare den delen av borgerligheten som ”inte genom produktion utan genom att smussla undan andras redan hopbragta rikedomar” blivit rika. Marx fortsätter och konstaterar att ”den rikedom, som kommer från spelvinster, söker enligt sin natur sin tillfredsställelse i excesser, där pengar, smuts och blod flyter samman” (Klasstriderna…) Ur det samhälleliga varat kommer medvetandet: det är inte bara en icke-produktiv tillvaro, utan också en trasproletär tillvaro, fast på samhällets topp. För oss är dock det materiella av intresse: det är deras icke-produktivitet som intresserar.
I artikeln Montesquieu LVI, där Marx gick till angrepp mot redaktören Dumont och hans ”litterära trasproletariat” hittar vi också en konkretisering:
Dessutom finns det en del av bourgeoisien som, likgiltigt inför sin klass gemensamma intressen följer ett särskilt och till och med fientligt specialintresse.
Det är finansbaronernas, de som är trogna staten, bankirernas, investerarnas, vars rikedom växer i samma utsträckning som folkets fattigdom, och i slutändan människor, vars affärer hänger ihop med det gamla statstillståndet (Montesquieu LVI).
Det vi har här är alltså ett skikt av bourgeoisien som inte är produktivt – det har tjänat sin rikedom genom att utnyttja den rikedom andra har arbetat ihop, de lever på det andra skapat: de snyltar. Visserligen kan man förstå hela bourgeoisien som en sådan snyltande klass, då allt värde skapas genom arbetet, men här rör oss skillnaden mellan den del av bourgeoisien som på något sätt är engagerad i produktiv verksamhet och den del av bourgeoisien som inte är det.
Det är detta som är det borgerliga trasproletariatet, som är ett trasproletariat på samhällets topp – det bör inte förstås som det faktiska trasproletariatet eller egentligen på något sätt som ett proletariat: Marx diskuterar bildligt.
Går vi vidare till adeln, ser vi att Engels använde samma motsatsförhållanden. I texten Våldets roll i historien förklarar han hur junkerdömet (de preussiska storgodsägarna) var uppbyggt och därmed identifierade han vad han kallar en snyltaradel – ett adligt trasproletariat:
Vid den undre gränsen till detta adliga släkte utbildas helt naturligt en talrik snyltaradel, ett adligt trasproletariat, som lever på att skapa skulder, tvivelaktiga spel, snokande, tiggeri och politiskt spionage (Våldets roll i historien).
Även här har vi att göra med en uppdelning i ett produktivt och ett icke-produktivt skikt av adeln, där det icke-produktiva skiktet liknas vid ett trasproletariat. Deras inkomstkällor är desamma som det borgerliga trasproletariatets: de lever på de rikedomar andra har skapat.
Tittar vi nu på de kategorier som Marx räknade upp i Louis Bonapartes adertonde Brumaire kan vi ana att det ligger en liknande uppdelning och lurar även här: all kriminalitet och allt tiggeri (vi plockar fritt ur Marx egen lista: skojare, bedragare, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, bordellvärdar, positivhalare och tiggare) innebär att leva på det som andra har skapat.
Engels i Det tyska bondekriget
Även om Engels inte heller i Det tyska bondekriget erbjuder en ny eller uttömmande analys är det värt att här ta upp vissa aspekter av frågan, eftersom det ger lite mer substans till det vi tidigare har diskuterat.
Vi ska börja med det förord som Franz Mehring skrev till boken. Där står följande att läsa:
Det må lämnas därhän, om det är myntat på enskilda ledare hos lassalleanerna, när Engels hävdade att varje arbetarledare, som stöder sig på trasproletariatet, redan därigenom bevisat sig som förrädare mot rörelsen (Tyska bondekriget, Proletärkultur, s. 10).
Här ser vi återigen hur trasproletariatet används i ett förolämpande sammanhang där syftet är att skilja ut olika ledare och grupper från varandra, vilket också en gång för alla torde göra klart att det i begreppets historik också finns en förolämpande dimension.
I Engels egen inledning, som han skrev 1875, formulerade han sitt omdöme om trasproletariatet i hårda ordalag:
Trasproletariatet, detta avskrap av förkomna element från alla klasser, med högkvarter i de stora städerna, är av alla möjliga bundsförvanter den sämsta. Detta patrask är absolut köpbart och absolut efterhängset (Tyska bondekriget)
På de omkring 25 år som gått sedan trasproletariatet förekom i många av Marx och Engels skrifter så kan vi konstatera att det inte utvecklats alltför mycket. Beskrivningen som Engels ger i Tyska bondekriget liknar i hög utsträckning den som förekommer i Kommunistiska Manifestet, där de beskrivs som en ”förruttnelse av de understa lagren” och att de enkelt låter sig köpas. Det som dock ges i Tyska bondekriget är en historisk kommentar – Engels skriver att ”[t]rasproletariatet är en företeelse som, mer eller mindre utvecklad, förekommer på nästan alla hittillsvarande samhällsstadier” och under andra halvan av 1400-talet och början av 1500-talet hade ”[a]ntalet människor utan bestämd sysselsättning och fast bostad” ökat stort (Tyska bondekriget)
Mer än så utvecklas det inte, utan vi kan konstatera att Engels sträcker ut sin analys till att även omfatta tidigare epoker och inte begränsar sig till just kapitalismen, vilket ju skapar den intressanta situationen att medan trasproletariatet funnits i alla klassamhällen, så har proletariatet inte det, annat än som på sin höjd en randföreteelse.
Det som också är av intresse här är den karaktärisering av trasproletariatet som Engels gör: det är människor utan bestämd sysselsättning och fast bostad. Vi har nu närmat oss vad Marx i Kapitalet kallade det ”verkliga trasproletariatet” och därmed har vi också närmat oss en mer vetenskaplig analys av trasproletariatet som klass – vi har i och med detta hamnat bortom de rent politiska och polemiska aspekterna av frågan. Därför går vi nu vidare till Kapitalet.
Det ”verkliga trasproletariatet”
I den mån det finns en vetenskaplig definition av trasproletariatet som placerar in den i en samhällelig kontext där det utgör en del av en helhet, så finns den i Kapitalet. Det är viktigt att poängtera att vi nu rör oss bort från de direkt polemiska skrifterna och artiklarna och rör oss in i den vetenskapliga analysen – därför kommer vi se hur Marx använder begreppet annorlunda och hur begreppet som analysverktyg också i stora drag saknar värde.
Det är i diskussionen om den industriella reservarmén som Marx närmar sig trasproletariatet. Hans resonemang om den industriella reservarmén innebär en uppdelning av den i tre kategorier: den flytande, den latenta och den stagnerande.
Den flytande delen består i exempelvis avskedade arbetare eller arbetare som blivit för gamla. Den latenta delen består i exempelvis lantarbetarbefolkningen, en del av vilken alltid är “beredd att övergå till stads- eller manufakturproletariatet och avvaktar endast ett gynnsamt tillfälle att genomgå denna förvandling” (Kapitalet, alla citat från Kapitalet som följer är hämtade från detta kapitel). Den stagnerande delen består i en del av arbetarklassen som har “genomgående oregelbunden sysselsättning”.
Först här under kommer vi till vad Marx kallar “överbefolkningens bottenlager” som “befolkar pauperismens område”. Detta är separat från de tre “huvudformerna” för den industriella reservarmén. Detta skikt karaktäriseras av fattigdom (”pauperism” – att leva på allmosor och bidrag), som minskar och ökar i samband med kriserna och expansionen. Detta skikt befolkas av arbetsdugliga, föräldralösa och fattiga barn och “förkomna, utslitna” och “arbetsodugliga”. De föräldralösa och fattiga barnen är “rekryter för industrins reservarmé” medan de förkomna är invalider, “personer som överlever industriarbetarnas normalålder” eller som inte kan anpassa sig efter förändrade förhållanden.
Det är först nu, efter att ha tittat under ”överbefolkningens bottenlager” som vi hittar det ”verkliga trasproletariatet”, som består av “vagabonder, förbrytare och prostituerade.”
Marx separerar tydligt det lägsta skiktet i den industriella reservarmén – den stagnerande – från “överbefolkningens bottenlager” som han också kallar dess “Lazarusskikt” och skriver att “[j]u talrikare detta Lazarusskikt av arbetarklassen och industrins reservarmé är, desto större är också den officiella, av myndigheterna erkända fattigdomen.”
Detta skikt, som “befolkar pauperismens område” menar Marx utgör “den del av arbetarklassen, som förlorat det ekonomiska underlaget för sin existens, försäljning av arbetskraft, och drar sig fram på offentliga allmosor.”
I den analys av de arbetarklassens skikt som Marx hittar inom ramen för den industriella reservarmén spelar just trasproletariatet ingen roll alls – den blir först intressant när man tittar under reservarméns lägsta skikt och även här spelar den ingen roll, annat än i förbigående!
Det är tydligt att i den vetenskapliga analysen har begreppet trasproletariat en väldigt liten roll att spela, annat än som en sorts samlingsbegrepp för kriminella och människor som inte ens har en liten del av foten inne på arbetsmarknaden – det är också denna analys som Engels delvis måste utgå ifrån när han i Tyska bondekriget klassificerar trasproletariatet som de utan bestämd sysselsättning och utan fast bostad, även om det från Engels sida innebär en förenkling.
Kanhända är det också jag som läser in för mycket i det, men användandet av ”verkliga” antyder i alla fall för mig en insikt hos Marx om att det tidigare användandet av begreppet varit vagt och som sådant inte har haft en analytisk nytta – därför skriver han om ett ”verkligt” trasproletariat när det är den vetenskapliga analysen det gäller, men tillåter sig själv att ge ordet en mindre klar och mer polemisk innebörd när det skulle behövas.
Är det då möjligt att dra några slutsatser om trasproletariatet?
Ja, det är det.
Vi kan för det första se att trasproletariatet har en bestämd betydelse hos Marx och Engels, som dock ligger bortanför de vanliga ”definitionerna” som man hittar i de mer polemiska och politiska skrifterna – det är ett samlingsnamn för kriminella, som står utanför varje socialt sammanhang; som inte på något sätt tillför samhället något; som enbart lever på den rikedom andra producerat; som befinner sig under överbefolkningens nedersta lager. En sådan betydelse har det som analytiskt verktyg.
Vi kan för det andra se att trasproletariatet användes på en rad andra sätt: hur det användes för att politiskt utkristallisera den tidiga arbetarrörelsen och -klassen; hur det användes för att separera de tänkande arbetarna från de icke-tänkande (för att göra det ännu tydligare kan man nog byta ut tänkande/icke-tänkande mot klassmedvetna/icke-klassmedvetna); hur det (något klumpigt, kan jag tycka) användes för att karaktärisera alla icke-produktiva skikt i samhället och hur det användes som förolämpning.
Det är säkerligen också så att ordet förekommer och diskuteras på andra ställen än de jag tittat på – jag erkänner villigt att jag inte lusläst Marx-Engels-Werke för att hitta varje förekomst av begreppet, men jag tror jag att ändå kunnat ge en bra överblick över hur ordet användes av Marx och Engels.
Innan det är dags att avsluta vill jag dock lyfta en viktig fråga: vilken användning har vi för begreppet?
En given roll har begreppet naturligtvis i en klassanalys, såsom samlingsnamn för de som står utanför samhället, främst kriminella. Här spelar begreppet en sekundär roll. Att använda det som benämning för de olika ”snyltande” skikten i samhället framstår som onödigt komplicerat – det måste finnas bättre sätt att beskriva spekulanter än som ett ”borgerligt trasproletariat”.
Som förolämpning kan det säkert användas kreativt – även om jag knappast sett prov på mer kreativa förolämpningar än hos just Marx och Engels, kanske kunde även Lenin kvala in här.
Då återstår separeringen av de klassmedvetna från de icke-klassmedvetna arbetarna. Det innebär också att vi lämnar betydelsen ett proletariat i trasor och närmar oss betydelsen ett trasigt proletariat – alltså ett proletariat som saknar ens ett grundläggande klassmedvetande, som går reaktionens ärenden, som saknar moralisk kompass (eller i varje fall fått den rejält försvagad!). Kort sagt, den delen av arbetarklassen som inte är progressiv: de reaktionära arbetarna. I objektiv bemärkelse är de naturligtvis ett proletariat, men såtillvida vi också tillskriver proletariatet en samhällsomstörtande och progressiv bemärkelse är de trasiga.
Denna inställning är naturligtvis inte medfödd, utan vi minns att Marx och Engels tidigt slog fast att medvetandet inte bestämmer livet, utan livet bestämmer medvetandet. De manliga arbetarna i privat sektor befinner sig i en annan livssituation än de kvinnliga arbetarna i offentlig sektor – därför är de också mer benägna att rösta på högerpartierna medan de senare är mer benägna att rösta vänsterut. Kanske för att de tidigare är isolerade från sin klass och de senare ser klassens och människans lidande på daglig basis?
Anledningen till att jag betonar ordet benägna är för att vi inte rör oss med absoluta påståenden – att vara född i en viss situation innebär inte per automatik en viss uppsättning åsikter, men ditt liv gör dig benägen att ha en viss sorts åsikter. En grundläggande sanning, som dock förtjänar att upprepas.
I slutändan frågar jag mig dock: är trasproletariatet det bästa ordet för att beskriva det trasiga proletariatet?
Andreas Sörensen
Artikel från nummer 4, 2021
[1] Med ”kroater” avses lojala trupper som hämtades in från den kroatiska delen av Österrike-Ungern för att slå ner upproret – huruvida dessa var trasproletära till sin karaktär kan jag inte svara på här.
[2] I vissa översättningar har ordet boheme använts och i andra har ordet tattarband används, vilket också visar kopplingen dem emellan.
