Reformismens återvändsgränd

Vänstern har segrat i det peruanska presidentvalet. Det hälsas som en framgång av progressiva och kommunister. I vissa fall kallas den en ”socialistisk” framgång. I andra fall en ”socialistisk” framgång. Vissa går så långt som att kalla det en ”kommunistisk” framgång.

Vänsterns presidentkandidat Pedro Castillo seglade upp som en relativt oväntad vinnare. Han fick flest röster i den första omgången av valet och vann därefter den andra omgången med minsta möjliga marginal. Har vi nu att vänta en ny era av sociala framsteg i Peru? Med en rad olika löften lyckades Castillo vinna majoriteten, men kommer de vara möjliga att infria?

I Venezuela har den progressiva utvecklingen vänt. Reallönesänkningar och angrepp på reallönesänkningar har genomförts och repressionen mot de revolutionära har intensifierats.

I Mexiko har den vänsterpopulistiska presidenten Lopez Obrador gett militären ökade befogenheter, angripit fackföreningarna och sett fattigdomen i landet öka med runt tio procent.

I Bolivia deltog redan Evo Morales regering med trupper i olika imperialistiska interventioner, bland annat i Haiti, och den regering som nu ersatt kuppregeringen fortsätter den gamla politiken – påståenden om radikal politik samtidigt som man bevarar kapitalismen.

I Ecuador gjorde Rafael Correas efterträdare Lenin Moreno en politisk helomvändning och lämnade den progressiva banan inte bara i handling, utan även i ord.

Vilka faktorer är det som styr utvecklingen? Är det de olika regeringarnas uttalande politik och vallöften som styr?

Det vore lögn att säga att det är den politiska viljan hos den ena eller andra politikern som bestämmer riktningen. Istället måste vi säga att det är den ekonomiska utvecklingen i det kapitalistiska systemet som dikterar utvecklingen.

Skärpta motsättningar

Det kapitalistiska systemet karaktäriseras idag av allt skarpare motsättningar. Alla aktörer söker fördelar. De säkrar transportrutter, tillgång till råmaterial och avsättningsmarknader. Gamla allianser faller sönder och nya skapas. Klimatet hårdnar.

För att inte bara kunna navigera i denna situation, utan också kunna expandera och agera, behöver storföretagen hela tiden bli lönsammare. De kräver större profit, bättre avkastning och fler marknadsandelar. De kräver därför billigare arbetskraft, lägre sociala utgifter och starkare statligt stöd. Detta är en nödvändighet för varje kapitalistiskt land.

Ur detta skapas förutsättningarna för all politik. Ur detta begränsas också alltmer det som kapitalismen har att ge. Utrymmet för eftergifter och reformer blir allt mindre – kapitalismen har gett vad den har att ge.

Reformismens återvändsgränd

Sett ur detta perspektiv är det tydligt att reformismen är en återvändsgränd. Den kan inte genomföra sociala förändringar inom ramen för en allt hårdare kapitalism. Därför har också politiken svängt i alla latinamerikanska länder. Utsugningen måste öka även där. Så även i Peru.

Därför blir också den reformistiska politiken livsfarlig: att påstå sig utföra radikala förändringar utan att utmana den borgerliga staten kommer förr eller senare möta den hårda verkligheten.

Den enskilda viljan hos individer är irrelevant, ställda mot den ekonomiska verkligheten. Detta får vi aldrig glömma.

När väl verkligheten kommer ikapp, står dessutom reformismen och därmed också det arbetande folket passivt och utan ledarskap. Reformismen demobiliserar och passiviserar arbetarklassen med illusioner och vackra paroller som det inte finns utrymme att genomföra – vi har redan sett hur Castillo tonade ner sin radikalitet och tog avstånd från kommunismen, trots att han knappt ens vunnit valet!

När illusionerna spricker saknas ledarskap och alla erfarenheter måste göras den hårda vägen. Det banar väg för reaktionen och fascismen. Det gör deras uppgift enklare och mer friktionsfri.

Den kommunistiska vägen framåt

Utifrån detta kan vi inte hylla vänsterns framgångar i Peru. Vi kan inte stödja Castillo och hans parti. Vi kan inte stämma upp i den lovsång som kommer från den samlade vänstern, som sätter sitt hopp till reformismen.

Vi ser att kapitalismen nått vägs ände. Det finns inte utrymme för en mer vänligt sinnad kapitalism, som kan tillfredsställa behov och lyfta folket ur fattigdom. Det finns ingen möjlighet för en anti-nyliberal kapitalism med en stark stat som skyddar folket från marknaden, eftersom statens själva funktion är att skydda just marknaden.

Kommunisternas alternativ måste vara en stärkt kamp för socialismen.

Kommunisternas aktivitet måste stärka den folkliga mobiliseringen mot systemet, inte bara mot systemets värsta uttryck.

Kommunisternas verksamhet måste angripa och avslöja alla de partier, rörelser och organisationer som binder arbetarna till kapitalismen.

När kapitalismen nått sitt slut finns det bara en väg framåt – den socialistiska revolutionen.

Sveriges Kommunistiska Parti

2 tankar på “Reformismens återvändsgränd

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.