KULTUR Den kända författaren Isabel Allende var inbjuden att delta på 238-årsdagen av befriaren Simón Bolívars födelse, och var den enda utlänningen som talade på plats under firandet. Författarens tal till minne av Simón Bolívar fick stor uppskattning på grund av hennes hänvisningar till latinamerikanismen och hur hon redovisade arvet från Simon Bolivar och México, som snart ska fira sina 200 år som nation.
Artikeln publicerades först i El Siglo partiorgan för Chiles Kommunistiska Parti och återges med tillstånd i Riktpunkt.
FÖLJANDE ÄR UTDRAG UR TEXTEN TILL ISABEL ALLENDES TAL:
”Jag uppskattar den stora äran att ha blivit inbjuden att tillsammans med er att fira arvet från Simón Bolívar och republiken Méxicos 200 år.
1970 var jag en ung journalist som med fascination tittade på de politiska och sociala krafter som försökte förändra Latinamerika, och i synnerhet Chile.
Det året valdes Salvador Allende till president och för första gången kände det chilenska folket att de var huvudpersonerna i sitt eget öde. Att skapa djupa reformer för demokrati och frihet inom författningens ramar var ett revolutionärt experiment, som drog till sig världens uppmärksamhet och det gällde tyvärr också CIA och de reaktionära krafterna i landet.
1970 åkte jag söderut, till Universitetet i Concepción, för att för första gången se den väggmålning som Mexiko hade givit Chile. Väggmålningen är en av de vackraste i världen, målad av Jorge González Camarena 1965, det är ett monumentalt verk på 300 kvadratmeter med titeln ”Presence of Latin America”.
Temat är broderskapet mellan folken på vår kontinent. Denna målning berättar vår gemensamma historia av våld, erövring och exploatering; lyfter fram den enorma rikedomen i vårt land, våra olika kulturer och vår ”mestizaje”, den blandningen av raser och etniciteter som vi alla är.
På ett profetiskt sätt stakar det också ut en möjlig framtid. Tillsammans är vi många, tillsammans är vi starka, tillsammans är vi mäktiga. Latinamerika ska finnas i världens medvetenhet.
Den visar Simón Bolívars idé, drömmen om en enad kontinent, en sammanslutning av latinamerikanska länder och Karibien för att tillsammans konfrontera de europeiska makterna och USA: s växande makt.
Med det mytiska målet kämpade han obevekligt mot det spanska imperiet i 20 år. Han uppnådde oberoende i flera länder, men han dog besviken, utan att ha uppnått den förening han önskade så mycket. Ändå var han övertygad om att det inte går att styra Latinamerika. Hur mycket utnyttjande vi skulle ha kunnat undvika om vi hade förverkligat den drömmen!
Mexikos konstituerande kongress, inspirerad av detta ambitiösa projekt, beviljade medborgarskap till Simón Bolívar 1824.
Mexikos delar sin historia med hela Latinamerika, den är en väggmålning av det ”ljusa och mörka”, av förhoppningar och misslyckanden, av hjältar och skurkar, ideal och svek, brutala ledare och revolutionärer, stora tänkare och en mängd sabotörer; men framför allt är det en färgglad, lysande, magnifik väggmålning.
Mexiko har varit en ledstjärna i dimman. Fattiga människor från andra håll har kommit till landets stränder för att söka arbete, liksom de intellektuella och konstnärerna, som behöver luft och himmel för att breda ut sina vingar; flyktingar från den nazistiska förintelsen; de från den fascistiska hämnden, från diktaturerna på ”den södra konen”(Chile, Argentina och Uruguay kallas för ”conosur”, den södra konen) ; de förföljda och de besegrade som fortsätter att kämpa.
Jag vill utnyttja detta ögonblick till att tacka Mexiko från djupet av min själ för att ni välkomnade tusentals och åter tusentals chilenare som flydde diktaturen. Dagen efter militärkuppen, i september 1973, skickade den mexikanska regeringen ett plan till Chile för att rädda Salvador Allendes familj. Här fann hans änka och döttrar asyl; här hade de ett hemland, ett andra hem.
När jag minns Jorge González Camarenas väggmålning tänker jag också på Canto General, Pablo Nerudas ode till Latinamerika och verserna som han tillägnade Mexiko, där också han hittade ett andra hemland. I likhet med dem kan jag föreställa mig en framtid med solidaritet för vårt Latinamerika, den platsen som på kartan som är formad som ett långsträckt hjärta.
Vi upplever just nu i en extraordinär tid, ingen kan minnas en global kris av samma dimension som den pågående pandemin, och den är inte den enda krisen, det finns andra: fattigdom, droger, brottslighet, klimatförändringar, migration, terrorism och framför allt det könsvåld som påverkar hälften av mänskligheten och är en tragisk verklighet på vår kontinent, där machismen fortfarande styr.
För första gången lider vi alla av samma öde världen över, och idag kan vi tack vare tekniken dela med oss av vad vi upplever minut för minut, vi vet vad som händer i New York och i Amazonas mest avlägsna by, och vi vet att ingen är riktigt säker innan vi alla är det.
Kris betyder fara, men det betyder också möjlighet. Detta är ett unikt tillfälle för reflektion.
Vilken värld vill vi ha i framtiden? Vilken värld vill vi ha för våra barn? Det är vår tids viktigaste fråga, frågan som varje medveten kvinna och man måste ställa och framför allt den fråga som nationer måste svara på.
Mexiko, som den ledande nationen på kontinenten, har en grundläggande roll i den nya världen som vi föreställer oss den. Detta fantastiska land har det historiska uppdraget att göra befrielsesprojektet till verklighet.
Ingen behöver avstå från sin identitet, vår styrka ligger i mångfalden, som naturen visar oss i varje exempel. Livet på denna blå planet är ett komplext tyg, där varje fiber är olika och nödvändig för att alla ska överleva.
Vi är 20 olika nationer, men förenade av 500 års historia och av det gemensamma hoppet om välstånd för alla, om inkludering, rättvisa, jämlikhet och respekt för livet. Våra likheter som latinamerikaner är mycket större än våra skillnader. Vi kan och måste möta framtidens utmaningar som en enda makt, det är vårt bästa alternativ.
Latinamerikas medvetna närvaro, som Bolívars dröm, som González Camarenas väggmålning, som Nerudas verser, är en formidabel närvaro.
Under mitt långa liv har jag sett mycket och jag har bevittnat att kurvan för mänsklig utveckling går uppåt, vi rör oss framåt och bakåt, vacklande som krabbor, men kurvan leder oss framåt och uppåt. Trots de mycket allvarliga problemen som mänskligheten står inför har det aldrig funnits en bättre tid än nu, morgondagen blir bättre än dagen idag.
Grattis på årsdagen, Mexiko. Må du uppleva många fler i den bolivarianska andan av enhet och med engagemanget för rättvisa, social jämlikhet, brödraskap och den värdighet som förvärvades för 200 år sedan!”
Översättning och tolkning Winnie Svendsen
