LEDARE (9/2021) Oppositionen mot den nya överenskommelsen om arbetsrätten är svag. Stora delar av LO har accepterat den och sedan tidigare har också tjänstemännens förhandlingskartell PTK accepterat den. Några få förbund visar öppet sitt missnöje. Byggnads och SEKO har kritiserat överenskommelsen och bland annat Lärarnas Riksförbund har tidigare hoppat av förhandlingarna. Enskilda fackklubbar och distrikt har uttryckt sitt missnöje men detta har inte kanaliserats till något produktivt eller konkret. Hela arbetarrörelsen arbetar efter samma invanda mönster och inte ens de kritiska förmår göra något. Vad beror det på?
Sedan över hundra år tillbaka har den svenska fackföreningsrörelsen accepterat kapitalisternas rätt att leda och fördela arbetet. I utbyte mot ett visst erkännande gav man å andra sidan också erkännandet till kapitalisterna, att de hade rätt till sin ställning och sitt ägande, samt till de privilegier detta medförde. Detta var Decemberkompromissen 1906.
När Sverige var på väg ut ur det strejktätaste decennium som landet någonsin upplevt kröntes denna samarbets- och kompromissvilja med Saltsjöbadsavtalet. Sedan dess har samarbetsviljan hos de fackliga organisationerna legat som en våt filt över hela arbetarrörelsen och det arbetande folket. Endast i undantagsfall har arbetarna själva brutit igenom denna filt. När de lyckats med detta har man brännmärkt deras strejker som vilda och tvingat fackföreningarna att ta avstånd från dem.
Med få undantag har denna taktik också lyckats. Filten har åter lagt sig och hopplösheten har spridit sig.
Det är i denna anda som det fackliga arbetet bedrivs i Sverige. Den opposition som ibland gör sig gällande tar sig aldrig något konkret uttryck eftersom även den i slutändan inte är villig att utmana det rådande klimatet. Även den är inte villig att ta strid. Det bara verkar så.
När Byggnads ordförande riktar kritik mot det nya avtalet gör han det utifrån en viss position. Han själv sitter i Socialdemokraternas partistyrelse. Hans förbund är medlemmar i LO. Det parti han representerar driver med lagförslag fram en förändring i arbetsrätten och det förbund han representerar stödjer indirekt den nya överenskommelsen. Vad är då hans ord värda?
Detta är också essensen i den svenska fackföreningsrörelsen. Det finns inga andra kanaler och inga andra vägar än de vägar som leder till samarbete (när de förtryckta ska samarbeta med sina förtryckare vet vi alla vad det samarbetet är värt…) och som leder till passivitet. Vi kunde se fackklubbar och distrikt som representerade hundratusentals fackliga medlemmar skriva under en budkavle mot försämringarna. Vad kom ur detta?
Budkavlen ignorerades och ingenting konkret gjordes. De oppositionella är lika atomiserade nu som då. Kanske ännu mer nu, eftersom ytterligare ett initiativ inte ledde någonvart. Kvar är dock de oppositionella och missnöjda, fast inom en rörelse som kväver dem med sin tandlöshet.
Det saknas opposition i vårt land. Det saknas en vilja och en kraft som kan skapa alternativa strukturer, som kan utgöra en motpol till samarbetsviljans förkrossande övermakt inom de fackliga rörelserna. Bara en sådan rörelse, som står i uttalad opposition mot inte bara kapitalismen utan också mot reformismen, kan vinna mark och åstadkomma något.
En sådan rörelse kan erbjuda de oppositionella en motpol, ett alternativ kring vilket de kan samlas. En rörelse i opposition mot både kapitalismen och de ideologier som anpassar sig till dem kan rycka människor ur den hopplöshet och passivitet som behärskar dem, som får många av dem att vända sig till en alltmer extrem höger för svar. En sådan rörelse kan bryta det dödläge som existerar, där de enda två politiska polerna är kapitalism eller kapitalism.
Lättare sagt än gjort. Många har försökt och lika många har misslyckats. Det krävs mycket av de få aktiva och oppositionella, som måste lägga ner mycket tid och energi på många uppgifter.
Det krävs att vi formulerar en och upprätthåller en anti-kapitalistisk och anti-reformistisk kritik inom fackföreningsrörelsen, som kan utgöra ett alternativ till den samarbetsideologi som man hela tiden matas med.
Det krävs att vi arbetar för största möjliga enhet mellan alla arbetare, oavsett fackförening och oavsett medlemskap. Genom att arbetarna sluter sig samman kan de också åstadkomma något. Den svenska fackföreningsrörelsen är splittrad och det måste vi övervinna.
Det krävs att denna opposition samlas i en organisation, baserad på gemensamma värderingar, en gemensam opposition och en gemensam vilja att kämpa.
Det är ingenting som är omöjligt utan det är någonting som är nödvändigt. Det är en förutsättning för allt revolutionärt arbete inom den fackliga rörelsen och ute på arbetsplatserna. Utan en organisation finns ingenting alls och all opposition kan bekvämt hanteras inom de strukturer, vars syfte är att leda in hela rörelsen i ett samarbete med kapitalismen.
👍 !