UTRIKES En spansk fregatt är på väg till Svarta Havet för att ansluta sig till en NATO-styrka där. På fregatten finns 200 sjömän och regeringen överväger också att skicka stridsflygplan till Bulgarien. Officiellt ska man möta en ”rysk upptrappning”.
Spanien har varit med i NATO sedan 1992 och det är inte så konstigt att landet också bidrar till att stärka den imperialistiska alliansens militär. Det som gör just denna händelse intressant är att det spanska kommunistpartiet sitter i den regering som nu bidrar till en militär upptrappning och en skärpning av de imperialistiska motsättningarna.
Sedan 2020 har Yolanda Diaz varit minister för arbete och social ekonomi i den regering som leds av socialdemokraten Sanchez. Man har tidigare gjort en stor sak av hennes kamp för att höja minimilönen i landet med 50 euro till 950 euro per månad. Nu blir hon alltså även ansvarig för en regering som knyter starkare band till NATO och som bidrar till att stärka dess stridsberedskap i Svarta Havet.
Hård kritik från Greklands kommunister
Samtidigt som det spanska ”kommunistpartiet” bidrar till en militär upptrappning har man skickat ut ett uttalande där man pratar sig varm för freden, vilket fått Greklands kommunister att reagera starkt. I ett öppet brev publicerat på sidan Solidnet.org anklagar man det spanska partiet för ”en hycklande text som frikänner imperialismen, förvränger verkligheten och skapar illusioner hos folket.”
Hyckleriet består inte bara i hur man deltar i en krigsregering men förespråkar fred, utan också i hur man håller fram möjligheten till fred under imperialismen. Genom att dela upp imperialisterna i mer och mindre aggressiva så stärker man illusionen av att freden är möjlig under kapitalismen-imperialismen. Samtidigt döljer man EU-regeringarnas bidrag till upptrappningen. Dessa skapar förutsättningar för en expansion av NATO genom olika sorters avtal och baser och de bidrar också själv med truppstyrkor.
Det hela belyser också behovet hos de spanska ”kommunisterna” att dölja den verkliga karaktären på regeringen man sitter i – för hur kan man rättfärdiga att sitta i en imperialistisk krigsregering som kommunist?
Samtidigt visar det också faran av deltagande i borgerliga regeringar för vinnandet av eftergifter. Det är inte de fina orden som bestämmer politiken utan kapitalets behov och ett kommunistiskt parti vid makten i ett kapitalistiskt land kommer behöva föra kapitalistisk politik.
