Att kämpa i motvind

KRÖNIKA Kriget är ett faktum och en verklighet. Vad kan vi, folket, göra? Vad kan ett folk göra när man står inför ett krig under en period när den internationella och inhemska maktbalansen är så negativ för folken? Och denna fråga gäller verkligen inte bara folken i Ukraina och Ryssland, som direkt drabbas av krigets stora förstörelse. Det gäller alla folk i Europa och i världen, som på ett eller annat sätt är inblandade i det nya stora imperialistiska kriget, de folk som står inför konsekvenserna av den imperialistiska konflikten som redan har börjat bli synliga i våra liv.

Ska arbetarna och folket ställa sig på regeringens sida och fullständigt identifiera sig med NATO:s och EU:s planer? Ska man göra  ett orättvist krig till sitt eget, fastän det inte har något att göra med ens eget egentliga intresse? Att välja att drabbas av nya uppoffringar, att ge sig in i nya faror och äventyr i ”det nationella intressets” namn?

Folket kan inte ha något förtroende för bourgeoisien, dess regeringar och partier. De är alltid lika redo att köpslå om gränser, om staters suveräna rättigheter och på samma sätt är de redo att dra folket till slakt … eftersom deras verkliga hemland är affärsgruppernas och monopolens intresse.

Skräcken, rädslan som orsakas av tv-bilderna från kriget, känslan av att livet kan förändras i ett slag, att vardagens villkor plötsligt och snabbt kan vändas till det sämre, även om dessa villkor redan idag inte alls motsvarar folkets behov – det är är en känsla som kan leda till förlamning, till passivisering, kompromiss, fatalism. Hur bör arbetarna reagera inför denna situation?

Vad kan arbetarna och folket i vårt land göra?

Kampen mot Sveriges inblandning i kriget är en avgörande fråga. Borgarklassens val i alla olika versioner får inte legitimeras. Varje steg av djupare engagemang  i det imperialistiska kriget från Sveriges sida måste möta arbetarklassens och folkets fördömande och motstånd på alla sätt.

Ett steg i den utvecklingen är att fördöma NATO-samarbetet, att kräva stopp för militärt stöd till NATO-ledda projekt och övningar. Det innebär också ett stopp för den militära hjälpen till kriget, ett stopp för de militära uppdragen Sverige får från NATO och EU. Och det innebär till sist kamp mot Sveriges medlemskap i NATO. Det är under dessa svåra omständigheter som den internationella solidariteten måste stärkas. Det är så den gemensamma kampen med de folk som redan är direkt inblandade i det imperialistiska kriget, men också med alla folk i regionen, måste föras. Den bästa och mest effektiva internationella solidariteten är att kämpa för att stoppa Sveriges inblandning i kriget.

Solidaritet med flyktingarna som flyr kriget är också viktig, inte bara ukrainare men också alla andra nationaliteter som bodde i Ukraina. Alla ska ha rätt till en värdig mottagning.

I en tid då krigets effekter på arbetarnas liv börjar bli tydliga med ökade energipriser och dyra upprustningar får inte kapitalet påtvinga oss arbetsfred. De vinner på krigsengagemang, vi arbetare förlorar. Vi är inte på samma sida, vi gör inte alla samma uppoffringar, precis som vi inte har gjort samma uppoffringar eller varit på samma sida som borgarklassen någon gång tidigare – varken i krisen, i pandemin eller i högkonjunkturen.

Kapitalets vilja att intensifiera exploateringen får inte godtas. Det kan inte finnas någon annan väg än att stå emot försöket att folket ska betala för kriget på varje arbetsplats, i varje bransch, i varje grannskap. Arbetarnas solidariska kamp ska se till att flyktingarna inte blir en billig arbetskraft i kapitalets tjänst. Det enda stödet arbetarna och folket har är deras egen organisation, på arbetsplatserna, i fackföreningarna, i den sociala alliansen, i det fackliga nätverket.

Denna kamp är inte bara omedelbart nödvändig utan också en kamp för att förbereda sig för det värsta. I framtiden kan utvecklingen bli mer komplex, eftersom vi har gått in i en ny fas där kontraster och motsättningar intensifieras. Ingen kan förutsäga hur det kommer att gå.

Kommunisternas roll

SKP:s uttalanden och analyser som fördömer det imperialistiska kriget och Sveriges inblandning i det, som förklarar att man ska vägra delta i ett sådant orättvist krig som äger rum för att dela upp marknader och territorier, och som inte har något att göra med arbetarnas och folkets intressen, är viktiga. På sikt måste de leda till en omfattande våg av solidaritet och stöd från arbetarna och hela folket.

Situationen har inte varit gynnsam för folken på flera decennier. Men saker är aldrig statiska. Kriget i sig är en stor händelse, som innesluter fröet till omvälvningar och förändringar i maktfördelningen, liksom alla större kriser. Förstörelsen avslöjar mera tydligt systemets dödlägen.

Det som verkar dominera i dag, kan förändras snabbt. Krig, liksom kriser, är oundvikligt, det härrör från själva motsägelserna i det kapitalistiska systemet, det är ett uttryck för dess ekonomiska lagar som kräver konkurrens och strävan efter större vinst. Men krig är också en risk, eftersom ingen vet var man kommer att vara dagen efter kriget, om man kommer att vara i segrarnas eller förlorarnas läger. Kriget  är en övergång från en period av imperialistisk fred till en period då den dominerande faktorn är de imperialistiska konflikterna som skakar världen.

Kommunisterna bidrar beslutsamt till arbetarklassens organisering mot inblandningen i och konsekvenserna av kriget, så att arbetarna och folket står på sin egen sida, så att de inte väljer bourgeoisiens sida. Samtidigt bidrar de också till att  arbetarna och folket förbereder sig för en större strid för rättvisa, för sin egen kamp, för sitt eget ”krig” mot de orsaker som ger upphov till de imperialistiska krigen, det kapitalistiska utnyttjandet, detta barbari.

Det är den kampen som kommer att störta detta ruttna system, som kommer att öppna vägen för arbetarna att ta makten, att bygga den moderna, nya, nödvändiga socialismen-kommunismen.

Panos Alepliotis

Skriv ut