KULTUR Puya Yekerustas bok Invandrarens genealogi är utan tvekan en av de intressantaste böckerna på temat skola som kommit ut under de senaste åren. Utifrån ett marxistiskt perspektiv spårar han hur skolan har behandlat invandraren och det främmande. Samtidigt lider boken tyvärr av att vara alltför kompakt.
Boken tar sin början genom att Yekerusta placerar skolan i sin ideologiska och samhälleliga kontext. Han följer sedan genomgående denna teoretiska utgångspunkt i hela sin bok, vilket gör den röda tråden tydlig.
För att etablera sin teoretiska utgångspunkt är det första han gör att klargöra den funktion som skolan fyller genom att föra ett längre resonemang om skolan under kapitalismen. Något förenklat kan denna roll delas upp i två aspekter, den ena behandlar behovet av arbetskraft. De framtida arbetarna som går i skolan behöver ha vissa färdigheter. Den andra aspekten behandlar deras världsbild och deras normer, det vill säga hur man tänker i situationer som inte bara berör det direkta arbetet men även hur man uppför sig.
I relation till den kapitalistiska samhällsekonomin syftar skolan till att tillgodose ett flöde av arbetsdugliga individer som motsvarar samhällets, eller kapitalets, efterfrågan på teknikalitet, utbildning och differentiering.
Detta sammanfattar den första aspekten som Yekerusta tar upp. I skolan behöver eleverna lära sig en uppsättning färdigheter som förbereder dem för arbetslivet. Skolan har som funktion att producera arbetare som uppfyller arbetsmarknadens krav. De som inte klarar detta sorteras ut för att ta sin plats i den relativa överbefolkningen – bland de arbetslösa, som står till kapitalismens förfogande vid lågkonjunkturer och social instabilitet.
Den andra aspekten har å ena sidan att göra med formandet av elevernas sätt att tänka och här menar Yekerusta att ”[g]enom skolväsendets undervisning har föreställningar om det egna folkets historia och särdrag kunnat förmedlas till nationens befolkning”. Det är egentligen denna senare aspekt som ägnas störst fokus i boken, varför jag också direkt vill övergå till att diskutera den mer utförligt.
Varför är nationen viktig?
För att kunna gå vidare till att diskutera skolan och dess roll i nationsbyggandet måste vi först ställa oss en viktig fråga: varför är nationen så viktig under kapitalismen?
Spårar vi formerandet av de moderna nationerna, såsom vi känner dem idag, ser vi att deras uppkomst sammanfaller med kapitalismens utveckling. I takt med att nationella kapitalistiska klasser formerade sig blev det också viktigt för dem att säkra en egen hemmamarknad i motsättning till de härskande klasserna i andra nationer.
Här kan vi med fördel citera Stalin, som i sin på många sätt banbrytande bok Marxismen och den nationella frågan skriver följande:
[h]uvudfrågan för den unga bourgeoisien är marknaden. Att finna avsättning för sina varor och utgå som segrare ur konkurrensen med bourgeoisien tillhörande en annan nationalitet – det är dess mål. Härav dess önskan att säkra sig sin ”egen” marknad, sin” hemmamarknad.” Marknaden är den första skolan, i vilken bourgeoisien lär sig nationalism.
När vi nu kort etablerat relationen mellan nationen och kapitalismen, blir det också mer begripligt varför nationen också spelar en sådan stor roll inom skolans värld: ju effektfullare nationalism, desto säkrare hemmamarknad.
Nationen inom skolans värld
Med risk för att missa vissa detaljer och aspekter av Yekerustas argumentation tror jag man ändå kan sammanfatta den med en mening: Undervisningen i den svenska skolan har som syfte att särskilja det svenska från det främmande, att visa särarten hos de som ingår i den nationella gemenskapen i förhållande till dem som inte gör det.
Detta är åtminstone effekten av hur undervisningen är organiserad. Den delar upp eleverna efter nationstillhörighet, förklarar vilka som ingår och vilka som inte gör det. Den klargör också vad som förenar de som ingår i den nationella gemenskapen, exempelvis den svenska viljan till samarbete och de konstanta hänvisningarna till vår kultur eller vår demokrati.
Denna differentiering löper som en röd tråd genom Yekerustas bok, men han ägnar tyvärr inte tillräckligt stor uppmärksamhet åt den kanske viktigaste aspekten: de nationella värdena formuleras klassöverskridande. De blir det kitt som håller samman nationen över klassgränserna. De betonar de nationella likheterna och de klassmässiga skillnaderna skjuts i bakgrunden.
Därmed fyller produktionen och reproduktionen av nationen en central roll i att just säkra hemmamarknaden – de som kommer ur den svenska skolan ska identifiera sig med den svenska nationen, inte med något annat. Med Yekerustas egna ord: ”Den national-kulturella gemenskapen görs till den förgivettagna och dominerande referensramen för att förstå människan.”
Allt detta hindrar dock inte att Yekerustas argumentation ibland förs lite väl långt. Är det verkligen orimligt att eleverna i geografi lägger extra stor vikt vid Sverige? Eller att man i matematiken använder exempel med kronor och ören? Det är ju trots allt i en svensk kontext som de flesta elever kommer tillbringa sin mesta tid.
De något långt dragna exemplen förtar emellertid inte Yekerustas argumentation, som är väl underbyggd och som ger honom möjlighet att dra korrekta slutsatser.
Den kulturella förklaringsmodellen
Under sin resa genom det svenska skolväsendets 1900-tal når Yekerusta slutligen fram till vår egen tid, vilket jag vill dröja lite vid.
Vi har lämnat rasbiologin och andra liknande idéer bakom oss och har nått fram till vad Yekerusta kallar kulturkomparativismen – jämförandet av kulturer. Detta utgör på många sätt grunden i de moderna läroplanerna, från 1994 års läroplaner och framåt. Det handlar om förståelsen för andra kulturer och hur dessa har format människors sätt att tänka.
I ämnet historia ska eleverna exempelvis kunna beskriva ”hur individers och gruppers normer är beroende av kulturformer och traditioner.” Detta är i allra högsta grad centralt, för här görs kulturen till det primära och därmed till den enda förklaringsformen. Kulturen blir det, från vilket tänkandet utgår och från vilket normerna skapas. Men varifrån kommer kulturen? Har den uppstått ur intet? Naturligtvis påverkar kulturen människors sätt att tänka, men ensamt kan det inte utgöra en förklaring till varför människor tänker som de gör. Kulturen, precis som politiken eller religionen, är reflektioner på samhällets ekonomiska organisation, det är en del av vad marxister kallar den ideologiska överbyggnaden. Dessa påverkar i allra högsta grad tankarna hos de enskilda individerna, men de existerar inte i ett vakuum. Att skära bort de ekonomiska förklaringsmodellerna omöjliggör en verklig förståelse av varför människor är som de är och tänker som de tänker.
Med formuleringar som dessa träder också skolans ideologiska inriktning fram och läroplanerna får också karaktär av ideologiska dokument. Det är på detta sätt eleverna också lär sig att tänka och det visar också den viktiga roll som skolan har i formandet av elevernas världsåskådning – tänker man inte på ekonomin som det primära, så tänker man heller inte på kapitalismen; tänker man inte på kapitalismen kan man heller inte tänka anti-kapitalistiskt.
Jämförandet av kulturer är i allra högsta grad fruktbart och att utforska nya kulturer och språk är på många sätt fantastiskt, men med hjälp av kulturen kan inte världen förklaras eller förstås fullständigt. Människans förståelse blir därför halv, vilket också Yekerusta på ett förtjänstfullt sätt visar.
Några avslutande ord
Invandrarens genealogi är en spännande bok med en väl underbyggd teoretisk bas och med i stora drag relevanta slutsatser, som dock hade kunnat utvecklats eller riktats om lite grann. Den är väl värd att läsa – men den är samtidigt inte lätt att läsa.
Bokens stora nackdel är dess kompakthet. Med hundratals fotnoter och ett väldigt kompakt och akademiskt språk är den inte så tillgänglig som den skulle kunna vara. Riskerna med detta är att den blir ett akademiskt dokument, visserligen ideologiskt och teoretiskt intressant, men med begränsad räckvidd och därmed också begränsad möjlighet att påverka skolan och omvärlden.
Filosoferna har som sagt bara tolkat världen medan det egentligen gäller att förändra den, för att låna några ord från Marx själv.
Andreas Sörensen