DEBATT Riktpunkt publicerar här en artikel av en ung kamrat som diskuterar hur homosexuella behandlats i tre olika socialistiska jurisdiktioner: Sovjet, DDR och Kuba.
Sovjet
Homosexualitet avkriminaliserades i Sovjetunionen mellan 1922 och 1933. ”Sodomi” (med dåtidens terminologi den homosexuella aktiviteten) avkriminaliserades i den första ryska socialistiska federerade sovjetrepubliken strafflagen från 1922 under Lenin. Den sovjetiska avkriminaliseringen av homosexualitet innebar en specifik avkriminalisering av manliga samkönade aktiviteter, eftersom kvinnliga samkönade relationer aldrig hade kriminaliserats under tsarismen. Under tio år befriades sovjetiska hbtq+-personer på grundval av kollektiviserade egendomsformer. Detta var en existerande materiell social verklighet. Avkriminaliseringen av homosexualitet i Sovjetunionen var det andra tillfället i Europas historia när strafflagarna reformerades. Tidigare hade även homosexuella handlingar avkriminaliserats under den franska revolutionen i början av 1790-talet. Homosexualitet avkriminaliserades i praktiken i Frankrike när strafflagen från 1791 inte längre nämnde samkönade relationer i privatlivet.
DDR
”Homosexualitet representerar precis som heterosexualitet en variant av sexuellt beteende. Homosexuella personer står därför inte utanför det socialistiska samhället, och de medborgerliga rättigheterna är garanterade dem precis som alla andra medborgare.” (*1) Detta juridiska språk kommer från en dom av den 11 augusti 1987 från Östtysklands (DDR) högsta domstol som likställde åldern för samtycke till samlag mellan personer av samma kön med åldern för samtycke mellan personer av olika kön. Den 12 januari 1968 hade Östtyskland (DDR) avkriminaliserat homosexualitet. Dock fastställdes åldern för homosexuella till 18 år, trots att åldern för heterosexuella var 14 år. År 1987 kom alltså DDR:s högsta domstol fram till att situationen var orättvis och att åldern för samtycke borde vara lika hög oavsett om handlingen är samkönad eller inte. Den 14 december 1988 antogs en parlamentarisk motion som trädde i kraft den 1 juli 1989. Detta innebar att ”de sista resterna av diskriminering av homosexuella i [DDR:s] strafflag eliminerades” , enligt Greg Taylor, en historiker som forslat om lagstiftningen om hbtq-rättigheter i Östtyskland/DDR. När DDR avskaffades i oktober 1990 innebar Tysklands återförening att östtyska lagar, inklusive 1989 års reformer, också avskaffades. För östtyska hbtq+-personer ledde Berlinmurens fall till att deras juridiska rättigheter objektivt sett försvann, och att de underställdes EU:s lagar och föreskrifter.
Efter upplösningen av Sovjetunionen och östblocket mellan 1989 och 1991 förklarades ”historiens slut” och tron på att ett alternativ till kapitalismen var möjligt övergavs, inte bara bland hbtq+-personer, utan även inom vänstern i allmänhet under de kommande 20 åren. ”Historiens slut”-mantrat vederlades inte förrän efter den globala finanskraschen i oktober 2008, efter vilken en medvetenhet om att det finns alternativ till kapitalismen växte fram.
Kuba
Den nya kubanska konstitutionen från 2019 är ett intressant framsteg: 1) Den avkriminaliserar homosexualitet. 2) Den förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet. 3) Den definierar äktenskap som ”en förening av två personer” (den kopplar juridiskt bort kön från äktenskap). Även om det är sant att det kubanska rättsspråket är det mest progressiva när det gäller demokratiska rättigheter för hbtq+ i Latinamerika (de enda andra länderna i Latinamerika där hbtq-rättigheter erkänns är Argentina, Colombia och Ecuador) och går mycket längre än vad som beviljades gays och lesbiska i Östtyskland (DDR), där lagstiftningen inte omfattade transsexuellas rättigheter, så avskaffar denna lagstiftning i sig inte den ekonomiska nödvändigheten av familjesystemet. Att avskaffa detta skulle vara den materiella grunden för hbtq+-friheten. Avskaffandet av familjesystemet kan endast ske på grundval av en industriellt utvecklad socialism under arbetarklassens styre där de tjänster som familjen tillhandahåller socialiseras. Ändå garanterar den kubanska revolutionen rätten till tjänster för transsexuella inom ramen för det socialiserade hälsovårdssystemet. Detta är ett exempel på en konkret materialistisk lösning på transsexuellas behov.
På vad grundar sig sexuell läggning?
Marxismen förkastar den idealistiska filosofin att sexuell läggning liksom kön är kulturella konstruktioner, något som ständigt framförs i debatten. Det är ett materiellt, biologiskt faktum att könsorganen har utvecklats inom ramen för det naturliga urvalet för att fylla en reproduktiv funktion. Även om det är sant att det inte finns någon ”gay-gen” (forskare fastställde detta faktum 2019) är det så att homosexuell och bisexuell läggning påverkas av en mängd biologiska, miljömässiga och sociala faktorer.
Sexuell läggning är inte bara en idékonstruktion eller ett sinnestillstånd. Några marxister (inte alla) erkänner att det även finns identiteter som ligger mellan könen och sexuella läggningar utöver homosexuella och lesbiska: bisexuella, transsexuella, icke-binära, asexuella och pan-sexuella. De marxisterna säger att vi måste kämpa för dessa gruppers rättigheter eftersom de är förtryckta under kapitalismen, men vi måste göra det kollektivt som en klass. Att splittra arbetarklassen längs identitetslinjerna är reaktionärt och bidrar bara till kapitalets bevarande. Endast arbetarklassen har den sociala makten att göra slut på kapitalismen.
Familjen och förtrycket av homosexuella
Förtrycket av homosexuella hänger samman med upprätthållandet av familjesystemet under kapitalismen, vilket innefattar sådana inslag som obligatorisk heterosexualitet, obligatorisk reproduktion och privatiserat tillhandahållande av sociala tjänster. Avskaffandet av den kapitalistiska familjen är grunden för både kvinnors och hbtq-personers frigörelse. Nyckeln till att avskaffa den kapitalistiska familjen ligger i avskaffandet av nämnda familjesystem som en ekonomisk nödvändighet och socialiseringen av tjänster som tillhandahålls på privat basis av familjeenheten. Detta kräver att man uppnår verklig socialism (baserad på arbetarkontroll över produktionsmedlen och socialistisk demokrati). För att uppnå socialismen krävs en arbetarrevolution. Arbetarrevolution kräver marxism.
Manuel X
Referens:
(*1) Taylor, Greg. ”Det östtyska bidraget till lika rättigheter för homosexuella och lesbiska i Tyskland”. American Journal of Legal History, vol. 54, no. 3, 2014, s. 303-350.
