Kapitalistiska motsättningar

LEDARE (2/2022) Vi skriver ofta om hur motsättningarna inom det kapitalistiska systemet ökar och hur de för med sig inte bara fler konflikthärdar, utan också allt större krav på varje enskilt monopol att kunna konkurrera. Det leder i sin tur till en svårare situation för den relativa välfärd som de arbetande folken i de olika länderna kunnat kämpa sig till – allt större tillgångar behöver riktas om till förmån för monopolen och allt mindre behöver läggas på eftergifter.

Det är dock nödvändigt att vi också närmar oss de kapitalistiska motsättningarnas karaktär och försöker förstå dem. Om inte annat har de senaste två månadernas internationella händelser visat detta.

När Kazakstans arbetande befolkning tog kampen till en helt ny nivå behövdes ryska soldater för att återställa lugnet i landet. Detta händelseförlopp hejades ivrigt fram av delar av vänstern. Arbetarnas protester bedömdes vara en färgrevolution iscensatt av USA.

När motsättningarna skärps i och kring Ukraina hålls den västliga imperialismen fram som den aggressiva parten, som den som driver på motsättningarna. NATO pressar sig österut och alltför många visar en förståelse för det ryska behovet att försvara sig, att gripa in i utvecklingen och stärka sin egen position. För många verkar det vara ryggmärgsreaktion. Länge har de förstått USA som det högsta onda, man har sett imperialismen som liktydig med USA och om den enda imperialismen som existerar är USA, blir alla dess motståndare anti-imperialister.

Hur kan man hamna här? Att man tar ställning för repressionen av arbetarnas protester? Att man ställer sig på samma sida som en av världens starkaste imperialistmakter som kämpar mot den starkaste? Vi menar att man inte förstått hur kapitalismen fungerar eller hur den har förändrats.

För hundra år sedan när Lenin skrev sin banbrytande analys av imperialismen fanns den på en begränsad yta på jorden. Ett fåtal länder var industrialiserade och en majoritet av jorden var koloniserat eller hade karaktären av semi-kolonier. I många av dessa länder hade inte en nationell bourgeoisie ännu utvecklats.

De få högutvecklade kapitalistiska makterna kämpade å sin sida om herraväldet; de delade upp världen mellan sig och när det inte gick på fredlig väg längre, fortsatte man på våldets väg.

Sedan dess har utvecklingen tagit fart. Kapitalismen har spridit sig runt jorden. De forna kolonierna har blivit politiskt självständiga och i många av dem har kapitalismen utvecklats. Den nationella bourgeoisien har gripit makten i land efter land och från kolonier har de tagit steget över till kapitalism.

Denna utveckling har förändrat karaktären på motsättningarna. Det rör sig inte längre om ett fåtal länders dominans och undertryckande av hela nationer, av hela folk. Det rör sig istället om en kapitalistisk konkurrens, om inom-kapitalistiska motsättningar – motsättningar mellan kapitalister.

När vi då pratar om motsättningar kapitalister emellan så måste vi notera att drivkrafterna alltid är desamma – det rör sig om ett tvingande behov av ökad profit, av att säkra avsättningsmarknader, att tillskansa sig råvaror, att hitta allt effektivare transportrutter och att säkra geopolitiska fördelar. Allt detta i kamp mot kapitalisterna från alla andra länder. Alla länders kapital och monopol drivs av samma drivkrafter – mellan dem finns det inga kvalitativa skillnader, utan endast kvantitativa.

Det är inte länder med olika produktionssätt eller med olika ekonomiska system, utan länder med samma produktionssätt och samma ekonomiska system. Därför drivs de också av samma strävan.

Motsättningarna är på så sätt mer mångfacetterade än tidigare, de utspelar sig på fler arenor och på fler nivåer. Motsättningarna är lokala, regionala och internationella. I östra Medelhavet stegras motsättningarna mellan Greklands och Turkiets kapitalister när de strider om gasledningar. I Jemen möts de saudiska och iranska kapitalisternas intressen. Alla agerar de efter samma drivkrafter, mellan dem finns ingen skillnad. Det rör sig om inom-kapitalistiska motsättningar.

Så är också fallet i Ukraina. Den US-amerikanska och europeiska kapitalismen har trängt österut och tagit upp flertalet forna sovjetrepubliker och socialistiska länder i NATO och den ryska kapitalismen har trängts tillbaka. Först på senare år har den kunnat bita ifrån. Men den biter inte ifrån för att den skiljer sig åt från europeisk eller US-amerikansk kapitalism – den biter ifrån för att den söker försvara sina egna intressen, sina egna monopol och sin egen möjlighet att suga ut länder och folk.

I sin kamp kommer kapitalisterna att använda den propaganda de kan. Från US-amerikanskt håll betonar man det auktoritära styret i Ryssland och varje lands rätt att själva välja hur de vill ordna sin säkerhetspolitik (hyckleriet går att skära med kniv – gav man Afghanistans eller Iraks folk den möjligheten?) medan man från ryskt håll betonar sin rätt till säkerhet och spelar på den anti-amerikanism som finns hos vissa delar av befolkningen i västländerna.

Så fungerar de kapitalistiska motsättningarna – för den som vill staka ut en väg mot socialismen är det nödvändigt att lösgöra sig från försvaret av endera kapitalisten. Vägen mot socialismen kräver politisk självständighet, inte allians med ett lands kapital mot ett annat. Med sådana vänner behöver arbetarklassen inga fiender.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.