Riksdagen har beslutat om högre pensionålder

INRIKES Efter ett beslut i riksdagen ska nu pensionssystemets åldersgränser flyttas uppåt från 2023. Det betyder att inkomstgrundad ålderspension kan tas ut först från 63 års ålder, och man måste ha fyllt 66 innan man kan ta ut garantipension, få bostadstillägg eller äldreförsörjningsstöd, en gräns som nu går vid 65 år. Det beror på den ökade medellivslängden, förklaras det.

Just nu är turerna kring pensionerna många. Vi får exempelvis också veta att det finns ett överskott på 1200 miljarder i det statliga pensionssystemet. Nu utreder man vad som ska ske med dessa pengar – som bland annat kommer sig av att investeringarna av våra inarbetade pensionspengar gått bra. Då får man förstås inte dela ut så mycket att man inte täcker upp för kommande tråkiga dagar på börsen, men lite ska det bli framöver lovas det.

Våra pensioner har alltså gjorts beroende av kapitalismens svängningar, men även om det går bra får vi inte jobba mindre? Nej naturligtvis inte – vi kan få en sudd pengar, men vi får inte riskera att kapitalet står utan mervärdesproducerande arbetare.

Dessutom har de ungefär 270 000 fattigpensionärerna diskuterats och  föga förvånande löper kvinnor, ensamstående, de äldsta pensionärerna och utrikesfödda en särskilt stor risk för att hamna i den gruppen. I det här sammanhanget talar man om ”respektavstånd” – nämligen att de som arbetat länge och med bra lön ska ha betydligt mer i pension än de som arbetat mindre och med sämre lön. Uppenbarligen betyder respektavstånd en avsaknad av respekt för den som varit arbetslös, sjuk eller arbetat deltid för att ta hand om familjen.

Med sådana här beslut och resonemang splittrar man pensionärerna och skuldbelägger de fattiga, pressar människor att jobba längre och mer och fostrar en acceptans för att våra pensionspengar är prisgivna åt marknaden.

Låt oss istället ge alla människor en och samma pension – en rejäl pension som det går att leva på. Alldeles oavsett med vad och hur länge en människa arbetat och utan att behöva förhandla med dem som redan tagit ut mer än sin del av arbetarens vinst. Och oavsett den anställdes kön, arbetstid, härkomst och förväntade livslängd…

Låt oss ge alla den här pensionen vid en bestämd ålder, säg vid 55 år, så att det finns kraft och liv kvar när ledigheten och pengarna kommer. Den som vill kan ju få arbeta hur länge som helst efter det – för det finns människor som älskar sina jobb. Men då ska de ha lön för sitt arbete OCH full pension, förstås.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.