KRÖNIKA Jag läser i pressen att Italiens så kallade kommunistiska parti; Partito Comunista där Rizzo är ordförande; ska bilda breda fronter med en rad nationalistiska partier som ursprungligen kommer frånLega Nord eller Femstjärnerörelsen och andra ultrahögergrupper – syftet är Italiens självständighet och oberoende från ”väst”-kapitalister.
Jag växte upp i Grekland efter inbördeskrigets slut i en barbarisk repressionstid. Segrarna i inbördeskriget, de som kallade sig nationalister och patrioter, skapade med hjälp av CIA och NATO en odemokratisk och ofri regim där det inte fanns plats för vänsterfolk. Många såg upp till länder i övriga Europa som hade lyckats utan så hårda motsättningar som i Grekland och undrade varför ska Grekland stå ett steg längre bak när det gällde folkets vilja om fria val, mänskliga rättigheter, friheter osv. Kapitalisterna i Grekland var mycket hårda och repressionen hade skapat en polisstat. Min familj drabbades av det.
Inom vänstern handlade diskussionen om på vilket sätt, annat än att kämpa för socialismen, man skulle få ett mera demokratiskt och fritt samhälle, ett samhälle som skulle byggas utan att man var beroende av den amerikanska imperialismen. Man tyckte att alla som var för ett sånt samhälle skulle bilda breda fronter där socialister, kommunister, antifascister, antiimperialister, demokrater av olika slag skulle gå samman och skapa en enad front mot barbari. Vänstern var enad i Grekland, trodde man. Kommunistpartiet som var illegalt under den här perioden absorberades av den enade ”vänstern”. Valarbetet med krav om friheter och mot polisstaten, kravet på det nationella oberoendet från främmande makter (dvs. USA) var det som prioriterades och kampen för bildandet av arbetarstaten handlade det mindre om.
Det mindre onda
Men den breda fronten där också delar av borgarklassen ingick var en illusion. Visst förföljdes alla dessa kämpar, skickades i exil, satt i fängelse på grund av sin kamp, men folkrörelsen och arbetarrörelsen blev nu bekanta med tanken om att man skulle välja det mindre onda. Före juntan var det mindre onda centern, vars rivaler var högern och kungafamiljen. Efter juntan var socialistpartiet det mindre onda.
Efter det var SYRIZA det mindre onda. Högern har alltid varit det onda och dess förespråkare stod nära den amerikanska imperialismen. De som representerade det mindre onda gick med på att bygga flera amerikanska baser, att acceptera landets medlemskap i NATO och i EG trots att de hade lovat att de skulle bilda ett bättre samhälle fritt från dessa allianser. De glömde snabbt sina löften om social rättvisa. Kapitalismen hade vunnit. Vänsterideologin lämnade den revolutionära vägen till socialismen och blev mer eller mindre en socialdemokratisk blandning av idéer och illusioner.
Efter att de socialistiska länderna försvunnit analyserade vissa partier, bland annat KKE, det hela och kom fram till att kommunisterna måste fokusera sin kamp för socialismen utan att försöka uppnå några mellanliggande stadier, och att det skulle ske tillsammans med arbetarklassens allierade såsom småbönder och egenföretagare.
Andra partiers medlemmar blev besvikna och partierna upplöstes, andra muterade till något annat och allierade sig med vad man bedömde som ”det mindre onda”. Historiskt sett stora kommunistiska partier som det spanska, franska och italienska eroderades av eurokommunismen, opportunismen och tappade sin revolutionära ideologi om den ens hade funnits nån gång, och fortsatte att falla ner i kapitalismens grop. Det var resultatet av en felaktig analys av allianser och fronter.
Idag ser man det tydligt i Venezuelas fall. Tur att kommunistpartiet där äntligen frigjorde sig från illusionen om breda fronter och hittade rätt revolutionär väg. Jag är besviken på alla kommunistiska partier som tror på breda fronter. Jag är glad att SKP i sitt program tar fram den sociala alliansen som verktyg i kampen att förena arbetarrörelsen i kampen för socialismen.
Om man inte hittar något annat, så gör bara den saken att det är värt att kämpa med SKP.
Panos Alepliotis
