UTRIKES I slutet av juni valdes en ny president i Colombia. Det var ett val som på många sätt bröt med de traditionella mönstren i landet. I presidentvalen fick nämligen vänsterns kandidat majoriteten av rösterna, vilket på många håll också hälsats som en seger. Andra håller emellertid fram ett annat perspektiv, vilket bland annat kommer till uttryck i ett uttalande som Mexikos Kommunistiska Parti gjort. Riktpunkt har översatt det i sin helhet.
I den andra omgången av de colombianska valen besegrades den colombianska bourgeoisiens mest reaktionära och kriminella krafter. Så länge som dessa krafter dock håller kvar vid sitt kapital, sitt land och sin militära kraft är den enda freden som folket kommer uppleva den som de får i graven.
Trogen vad han i åratal sagt bekräftade den valda presidenten, Gustavo Petro, på valnatten att hans uppgift är att fortsätta utveckla kapitalismen. Hans regerings förslag, såsom energiomställningen, jordbruksreformer utan expropriering och enstaka välfärdsreformer, syftar till att modifiera kapitalismens konsekvenser, samtidigt som man lämnar intakt exploateringen av arbetarklassen, monopolens tillägnelse av den socialt producerade rikedomen, storgodsägarnas makt, drogsmuggling och gruvmonopolens makt på landsbygden.
Såväl Petro som Boric och Obrador*, bygger sina valframgångar framför allt på storskalig mobilisering på grund av missnöje med kapitalets chockpolitik, vilken har lämnat folket ännu fattigare. Dessa har i sin tur organiserat stora protestvågor och paradoxalt nog är vänsterpresidenternas roll att deaktivera dessa eftersom de i slutändan representerar den härskande klassens intressen och det är utifrån detta som de åtar sig rollen att skapa social stabilitet. Detta säkrar den kapitalistiska utvecklingen i kristider och skapar en maximal profit för monopolen.
De färska exemplen på detta från Mexiko, Chile och till och med Argentina och Peru, visar de stora riskerna för arbetarklassen och de folkliga skikten när de går tillbaka och underkastar sig den latinamerikanska socialdemokratins paroller om ”social fred”. Dag ut och dag in så förhandlar dessa regeringar och håller med delar av den borgerlighet som de lovat att besegra; de allierar sig själva med ett eller annat imperialistiskt block, i synnerhet med USA, vilket det senaste Summit of the Americas-mötet visade. Samtidigt pressar och utpressar de folkens krafter att ge sig, och när detta inte sker, så tvekar de inte att använda repressiva mekanismer för att upprätthålla denna ”sociala fred”, såsom Boric och Obradors regeringar gjort.
Kapitalismen har genererat allvarliga sociala och ekonomiska problem som hemsöker Latinamerika: arbetarklassens exploatering, extrem fattigdom, miljoner migranter och tvångsförflyttade personer, arbetslöshet, rasism mot ursprungsbefolkningen och de afrikanska ättlingarna, förtryck mot kvinnor, miljöförstörelse, hög brottslighet och paramilitärt våld. Under de senaste 70 åren i Latinamerika har det funnits många ”revolutionära” nationalistiska regeringar, gamla och nya socialdemokrater, till och med självutnämnda ”21:a århundradets socialister” och ingen av dem har kunnat stoppa dessa problem permanent.
Därför gör sig Mexikos Kommunistiska Parti inga illusioner inför dessa socialdemokratiska regeringar. Öga mot öga med konflikter mellan olika delar av den härskande klassen och ställd inför de två versionerna av kapitalism som de erbjuder, den nyliberala ”brutala kapitalismen” eller socialdemokratins och progressivismens ”demokratiska kapitalism” är det enda valet för arbetarklassen och de folkliga skikten att intensifiera sin kamp och mobilisering mot kapitalistiskt barbari eller att ännu en gång underordna sig en del av borgerligheten, vilket resulterar i desillusionering.
Mexikos Kommunistiska Parti
*Gabriel Boric och Andrés Manuel Lopez Obrador är vänsterpresidenter i Chile, respektive Mexiko.
