KULTUR Jag har aldrig varit över mig förtjust i svensk litteratur, speciellt i samtida sådan. Ett av undantagen har alltid varit Theodor Kallifatides, som trots att svenska inte är hans modersmål har kunnat hantera språket bättre än många andra. Boken Kärlek och främlingskap lämnar dock en hel del övrigt att önska.
Ett tema som återkommit i Kallifatides författarskap har varit utanförskapet. Ofta har det gestaltats av den grekiska invandraren som kommit till Sverige och på så sätt har han kunnat dra från sina egna erfarenheter. Med detta får läsaren ofta ett utifrån-perspektiv på sin egen kultur; den svenska läsaren kan betrakta Sverige med någon annans ögon. Ofta är det också träffande.
I Kärlek och främlingskap möter vi den grekiska invandraren Christo, som kommit till Stockholm under tiden innan juntan tagit makten i Grekland. Han studerar och genom hela boken skriver han på sin uppsats om Aristoteles och begreppet katharsis, som kanske enklast kan beskrivas som förnyelse eller rening genom extrema känslor.
Efter initiala bekymmer, där Christo försöker sälja sig som prostituerad, landar han i en studentlägenhet. I samma hus bor hans bästa vän Thanasis, med vilken han regelbundet för samtal om livet och om svenskarna. Thanasis är dock inte den enda som bor där, utan här bor även Rania tillsammans med sin dotter och sin man. I Rania blir Christo förälskad och plågas å ena sidan av sin kärlek och å den andra av att det är fel att förstöra Ranias familj.
Den stormiga kärleken till Rania blir bokens genomgående tema och hela tiden har berättelsen en sexuell underton, till den milda grad att boken nästan blir som snuskgubbes fantasier.
Sex och poesi – eller snusk och svulstighet?
Två saker sticker ut med boken.
För det första, det eviga sexet. Kallifatides tvekar inte en minut att beskriva hur hans olika karaktärer åtrår varandra och hur de sen fullbordar sin åtrå. Det är otrohet på köksbänkar med ben i luften på den ena sidan och på den andra är det smisk och kön som trycks mot andra.
Sex må på ett eller annat sätt vara allestädes närvarande i människors liv, men för någon på jakt efter något annat än en erotisk novell är det egentligen bäst i att leta vidare.
För det andra, språket. Kallifatides har en förmåga att leka med språket och med hjälp av liknelser göra det mer poetiskt. Han är på många sätt en hantverkare som utnyttjar de möjligheter som språket ger. Det han dock saknar är en känsla för när det blir för mycket. Nästan varje gång en av karaktärerna öppnar munnen hoppar ordspråk eller vackra liknelser ut. Det som hade kunnat vara fint, vackert och hantverksmässigt blir istället svulstigt och högtravande.
Känslan av ensamhet
Det betyder inte att boken inte har något att ge. Boken förmår också ge läsaren en uppfattning om hur utsatt och ensam en människa kan vara, speciellt när man kommit till ett nytt och främmande land. Människan saknar säkerhet i form av vänner och familj, men också i form av kännedom om systemet och hur saker fungerar.
Detta är behållningen med boken och visar också den talang som Kallifatides besitter – mellan sexet och det högtravande snacket lyckas han ändå visa detta och förmedla det på ett effektfullt sätt.
Att han lyckas med det ger också en aning om vad boken hade kunnat vara. Annorlunda använd, så hade boken kunnat vara något helt annat och något mycket bättre. Nu urartar den nästan till att vara något av en snuskgubbes bekännelser.
Andreas Sörensen
