INRIKES
I FN:s Barnkonvention som Sverige åtagit sig att följa står det i avsnitt 27, stycke 3:
Konventionsstaterna ska i enlighet med nationella förhållanden och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt och ska vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder och bostad.
Men familjen Wahlgren i Burlöv har inte kunnat se att Barnkonventionen är så särdeles viktig när profithunger, myndigheters oförmåga att ta ansvar för barns liv och hälsa, och inte minst stelbent paragrafrytteri ställer en barnfamilj på bar backe.
En osannolik berättelse
När Riktpunkt pratar med Robin Wahlgren rullas en berättelse upp som man knappt kan tro är sann.
Familjen består av sex personer: Robin och Louise Wahlgren som båda jobbar heltid, och fyra små barn. De hyrde ett radhus av Västerbro Fastigheter i Burlövs kommun och hade bott där i 8 år när smällen kom. Ägaren ville stycka av ett av husen och sälja det till en person som skulle bo där själv, och familjen meddelades om uppsägning inom tre månader. Riktpunkt har tidigare rapporterat om detta och den strid som blev följden.
Vad som kom fram var att ägaren ljög när han hävdade att familjen visste om att huset skulle säljas och att de dessutom fått ett erbjudande att köpa: huset såldes i själva verket bakom deras rygg. Familjen drev med hjälp av en jurist från Hyresgästföreningen fallet i Hyresnämnden, och vann. De fick rätt att bo kvar.
Psykisk terror
Så kommer nu den vedervärdiga fortsättningen. Hyresfastigheten som består av flera radhus hade under en längre tid avvecklats, och så fort någon flyttade sålde ägaren Nils Andersson huset – resultatet blev en blandning av egna hem och hyresrätter, och bättre bemedlade personer flyttade in. De ville ha bort sina hyresgrannar, särskilt sådana som bråkat och krånglat, deltagit i manifestationer med SKP och drivit ett fall i Hyresnämnden. Familjen Wahlgren utsattes för hot, ”vakta era barn” sades det och fula tillmälen haglade.
Robin berättar för Riktpunkt att den nya ägaren – som nu alltså var familjens Wahlgrens nya hyresvärd – menade att han kunde skicka uppsägning efter uppsägning till Wahlgrens, vilket skulle leda till en oändlig rad processer och till sist skulle det vara uppenbart att jo, familjen Wahlgren visste nog att de måste flytta och de hade haft gott om tid under alla uppsägningsperioderna att förbereda sig. Då skulle Hyresnämnden gå på den nye ägarens linje. Den psykiska terrorn fick familjen att desperat leta efter ett nytt boende.
Och så hittade de ett hus att hyra på Facebook. Adressen var i den lilla byn Bara, Svedala kommun, och huset hyrdes ut av en kvinna som till en början gärna ville skriva kontrakt. Men plötsligt blev det annat ljud i skällan – en stor vattenskada hade upptäckts och huset kunde inte hyras ut. Såhär i efterhand tror Robin att det var informationen om hur familjen kämpat för sitt boende och vetskapen om ett stort och farligt fel i huset som var orsaken. Kvinnan var helt enkelt rädd för vad som skulle hända när det uppdagades att huset var helt översållat av svartmögel.
Men om det visste Robin och hans fru Louise inget, och när de fick veta att skadan på huset nog inte var så stor och att ägaren ändå ville hyra ut flyttade de in. Att Nils Andersson och hans köpare av familjens radhus betalat ägaren 130 000 kronor för att ta emot familjen Wahlgren kom fram först senare när Andersson själv berättade det.
Mögel och ny uppsägning
I det nya huset hopade sig problemen, berättar familjen. Ett av barnen fick utslag som visade sig bero på mögel, och när kommunens miljöinspektör var på plats konstaterades i princip obefintlig ventilation till råga på möglet.
Hyresvärden påbörjade en halvhjärtad sanering, säger Robin och hänvisar till detaljer i ett inlägg på Facebook – slarv och hafsverk handlar det om, och ingen korrekt mögelsanering överhuvudtaget. I det läget väljer den nya hyresvärden att återigen säga upp familjen, nu till den sista juli. Kommunens miljöinstans kommer då att släppa ärendet, för det finns ju ingen klagande längre, och hyresvärden är fri att lura en ny familj i fällan…När familjen Wahlgren flyttar måste de dessutom kasta alla sina mögelsmittade saker, något som deras försäkringsbolag Folksam inte tänker ersätta dem för.
Myndigheterna ställer inte upp
Att privata fifflare och hänsynslösa småkapitalister som vill bli större agerar såhär drabbar människor fruktansvärt hårt. Man kan inte nog fördöma det, men vad som också skrämmer är hur de olika kommunernas myndigheter hanterar en barnfamilj som snart står på bar backe. I Svedala kommun med mögelboendet fanns ingen hjälp att få. Wahlgrens hade ju fast jobb och ingen problematik, menade socialtjänsten.
-Vi har två barn med astma och två med ADHD, och vi står på gatan om några veckor. Har vi ingen problematik? undrar Robin förtvivlat. Vi fick veta att vi kunde höra av oss igen när vi var hemlösa, men vi skulle nog inte få nån hjälp då heller trodde den jag pratade med.
I Burlöv var beskedet istället att familjen nu skulle göra av med alla sina pengar, förslagsvis genom att bo på vandrarhem, och sen när de var utblottade kunde kommunen bjuda på vandrarhemshyran.
När Riktpunkt ringer upp socialsekreteraren som familjen varit i kontakt med på socialförvaltningen i Burlöv kan hon inte gå in på det enskilda fallet, men hävdar att alla förstås kan ansöka om bistånd hos kommunen. Nu handlar det ju inte om behov av bistånd i detta fall, påpekar Riktpunkt, utan helt enkelt behov av ett boende som familjen är beredd att betala hyra för i vanlig ordning. Det ansvaret faller på den enskilde, säger hon, och menar att man får söka bostad och arbete i hela Sverige om det inte går att hitta något i Burlöv. Jo, hon förstår att man vill bibehålla social trygghet som jobb, skolgång för barnen mm. men kan inte svara annorlunda. Om familjen har särskilda behov då, med barn som har diagnoser och extra stort behov av trygghet? När vi kommit så långt hänvisar socialsekreteraren till sin överordnade, som Riktpunkt förgäves försökt komma i kontakt med. Ett snävt regelverk binder upp handläggarna på lägre nivå och de saknar befogenheter att fatta egna beslut när ett fall inte passar in i de förutbestämda ramarna.
Vad är fel egentligen?
Wahlgrens har inte legat på latsidan – de har gått tillbaka till sina arbeten efter en tids sjukskrivning i samband med alla problemen, och de betalar sin hyra som de alltid gjort. De har sökt över etthundra boenden och fått nej överallt, eftersom de har gamla skulder. På Burlövs Bostäder som är allmännyttan i kommunen får de beskedet att de måste de stå i kö mellan 6 och 10 år innan det kan bli något. Och något undantag för en nödställd familj kan man inte göra. Nu står hoppet till en ny stämning mot den nya hyresvärden, med hjälp av Hyresgästföreningen.
Kanske kan det lyckas. Men felet är större än enskilda roffare, handlingsförlamade socialsekreterare och stela kösystem. Det är inbyggt i det kapitalistiska systemet. Bostäder är en handelsvara, något att investera i och tjäna pengar på – det är inte ett grundläggande behov som människor har rätt att få tillgodosett. Sveriges Kommunistiska Parti vill se en annan samhällsordning, där vinsten tas bort ur bostadsekvationen. SKP i Burlöv kräver att kommunerna köper upp privata hyresvärdar som sätter upp sina egna regler.
”Kommunerna måste ställa tillräckligt med bra bostäder till förfogande för en rimlig hyra. Tio års kötid är ju ett skämt när man behöver en bostad inom några veckor! Granskning av personers kreditvärdighet och osäkra kontrakt ska ersättas med tryggt, säkert och hälsosamt boende för alla, både vuxna och barn”, säger Håkan Jönsson, första namn på SKP Burlövs valsedel.
