KRÖNIKA Valresultatet i Italien var väntat. Tiotals borgerliga partier, gamla och nya, har under de senaste decennierna lovat massor med lösningar till det italienska folket i ett politiskt system som inte håller. De litar inte längre på systemet och misstror det i populismens tecken.
Det ökade folkliga missnöjet i Italien har upprepade gånger avväpnats av liberala och socialdemokratiska regeringar, av teknokrater av Draghis typ, med den gemensamma nämnaren att de förråder folkets förväntningar. Folket föredrog under alla dessa år ”det minst onda” och det banade vägen för att stärka extremhögern i Italien.
Trötta och besvikna människor bemöter systemet med passivitet, de har gett upp hoppet, avstår från att delta i valet och följer den lätta vägen, den vägen där klasskampen saknas.
Borgarklassens parlamentariska demokrati har fallerat och kan inte hitta andra ”demokratiska” lösningar. Det våras för andra, mera energiska och effektiva lösningar för kapitalet.
Deras syfte är att tysta ner all politisk verksamhet mot systemet och vända folk till populism, främlingsfientlighet, rasism. Att hitta nya fiktiva motståndare bortom den riktiga motståndaren, kapitalet.
Nyfascisterna är nödvändiga
För detta ändamål är nyfascisternas repression och hatet mot arbetarrörelsen nödvändigt.
Det är nödvändigt att ta fram nya obefintliga motsättningar som mellan invandrare och italienare, mellan lag- och ordningsmänniskor och ”bråkmakare”, mellan religiösa och mindre religiösa men aldrig mellan arbetare och kapitalister.
För det är nyfascisterna nödvändiga när alla andra har misslyckats.
Skadan som eurokommunismen har skapat i Italien är enorm. Konsekvenserna är påtagliga. Kommunisterna, de som är värda namnet, ligger lågt, de är obefintliga. Det parti som kallar sig kommunistiskt, med Marco Rizzo som ordförande, har omvandlas till ett nationalistiskt parti.
Under krisåren där de borgerliga och socialdemokratiska politiska företrädarna föraktades av många fann de nazistiska brottslingarna möjligheten att öppet komma ur sina hålor i Grekland. Men folkrörelsen med kommunisterna i framspetsen såg till att de gräver sig tillbaka så fort de bryter sig ut.
Skadan som reformismen har skapat i Sverige är lika stor. Kommunisterna här är ett litet parti men är på uppgång och viktigast av allt är att det har ett program som siktar mot socialism utan stadier och folkfronter och utan att hänga efter ”det mindre onda”.
Nyfascisterna i Italien och deras populistiska allierade kan inte dölja sin lojalitet mot EU, Nato och med den italienska borgarklassens strävan att klara den ökade internationella konkurrensen.
Dagarna som kommer i Italien och Sverige kommer att bli svåra.
Utan starka kommunistiska partier kommer borgarklassen att fortsätta att testa de olika former och konstellationer som passar för att intensifiera exploateringen, slå till mot reaktionerna, desorientera det arbetande folket.
Panos Alepliotis
Sant! Bra shrivels!