DEBATT Förr i tiden, när Kuba arbetade för internationalism, så arbetade de för socialism, för att stötta andra socialistiska partier och för att föra fram socialismen. Kuba – och Sovjetunionen – bekämpade fascismen i Chile och överallt där den förekom. De hade t. ex. en stor del i att den vita rasistiska apartheidregimen i Sydafrika försvann. Att Sydafrika sedan inte införde en socialistisk ekonomi hade med stor sannolikhet att göra med kontrarevolutionen i Sovjetunionen, ett skede som ägde rum ungefär samtidigt.
På 70- och 80-talet skickade de flesta kommunistiska partier runt om i världen en hälsning till andra kommunistiska partier när de hade kongress, eller de till och med bevistade kongressen. Jag vill minnas att Sovjetunionens kommunistiska parti skickade delegater till ett regionalt årspartimöte i Malmö. När det var val så önskade kommunistiska partier runt om i världen oss lycka till. Och jag tror definitivt att Kubas Kommunistiska Parti var med bland dessa som skickade oss en hälsning. Men idag tycks det vara ett minne blott.
Min artikel handlar om Svensk-Kubanska Föreningen (SKF) som inte längre tar ställning för internationalistisk socialism. Och den handlar om hur Kuba har hamnat i kläm mellan imperialistiska makter.
Svensk-Kubanska Föreningen
Jag börjar med Svensk-Kubanska Föreningen. SKF tillät inte en artikel från Riktpunkt som handlade om att en mångårig kubaaktivist ställer upp i valet för Sveriges Kommunistiska Parti på Svensk-Kubanska Föreningens Facebooksida. Förklaringen jag fick var att de inte ville välja sida, att SKF var en partipolitiskt obunden förening.
Ett samarbete med en socialistisk(?) förening är ömsesidigt och inte ensidigt. Det gäller att både ge och ta. På frågan om varför SKF inte längre tar ställning för socialism trots att Kuba än så länge har en socialistisk ekonomi så svarade en representant för föreningen att ’din politik skulle få många medlemmar att lämna SKF’. Min politik är densamma som den som Kuba arbetar för, och det är socialism. Socialismen skulle alltså vara en politik som skulle få många medlemmar att lämna SKF.
Nej, SKF arbetar inte längre för en internationalistisk socialism. Kampen för internationalistisk socialism och mot imperialism har ersatts med kampen emot USA-imperialismen och kanske för en multipolär värld – som inte alls är en socialistisk värld.
Kuba är gisslan mellan tre imperialistmakter
USA-imperialismen är bara en del av en värld av imperialism. Imperialism är inte nationsbunden. Alla nationer som har ett kapitalistiskt ekonomiskt system utvecklar imperialism. Ryssland, men särskilt Kina, har kapitalistiska intressen – imperialistiska intressen – på Kuba såväl som i andra länder, t ex Sverige. Menar SKF då att Kuba godkänner kinesisk och imperialism? Att kampen specifikt är riktad mot USA och inte mot andra imperialistiska länder?
Och vad händer när Kina börjar exploatera Kuba, vilket det syns tecken på att de redan gör? Vad händer om de ställer krav på Kubas regering om att de skall stötta Kina i varje politisk motsättning som uppstår? Kuba har inte, vad jag vet, ens kritiserat Kinas användande av barnarbetare – Kinas exploatering – i ett Afrika som Kuba så framgångsrikt kämpade för på 70-talet. Vad händer om kubanska arbetare på ett kinesiskägt företag strejkar, såsom när varvsarbetare på ett kinesiskt varv i Grekland strejkade? Tar de då ställning för de kubanska arbetarna eller Kina?
Jag fördömer USA:s ekonomiska sanktioner mot Kuba och vi borde göra mer för att stötta Kuba i den frågan. Kuba har rätt till att bedriva handel med andra länder på samma villkor som andra länder. Kuba hålls som gisslan mellan tre stormakter. En stormakt lägger ekonomiska sanktioner medan de andra två stormakterna utnyttjar dessa sanktioner för att kunna exploatera och suga ut Kuba på land, naturråvaror och arbetare. Det är ingen win-win situation för Kuba, utan en ensidig exploatering från två stormakter och Kuba drabbas svårt av detta. Detta är USA, Kina och Ryssland väl medvetna om. De har redan delat upp världen mellan sig.
Men Sovjetunionen då, kommer någon att fråga? Utnyttjade inte Sovjetunionen Kuba? Nej, Kuba exporterade socker till Sovjetunionen och Sovjetunionen exporterade olja, utbildning och läkarvård, de byggde skolor och infrastruktur på Kuba.
En multipolär värld?
Socialistiska partier – och socialistiska föreningar – ska arbeta för socialism och kommunism. De ska absolut inte stötta en svagare borgerlig kapitalistisk nation mot en starkare kapitalistisk borgerlig nation. Det är en maoistisk teori som gör – om man inte är uppmärksam – att man kan hamna i knäet på fascistiska diktaturer. Vilket vi har sett och upplevt när Kina och maoistiska föreningar tagit ställning för den vita apartheidregimen i Sydafrika och Pinochet i Chile mot det socialistiska Sovjetunionen. Jag tycker att man borde ha lärt sig vid det här laget, att den teorin borde ha spolats ner för längesedan. Men icke sa Nicke. Det finns en hel del människor i de socialistiska partierna här i Sverige, men även i andra länder, som anser att det är progressivt att enbart bekämpa USA-imperialismen. Och vad mera är, nu antyder vissa ’socialister’, socialistiska partier (tex Kinas kommunistparti) och socialistisk media att en multipolär värld är bättre än den vi idag har. Att arbeta enbart mot USA-imperialismen (eller mot någon annan nations imperialism) och för en multipolär värld är absolut inte socialism. De har glömt bort vad socialism handlar om.
Kampen för en multipolär värld skulle vara en katastrof för den internationella arbetarklassen och för det socialistiska Kuba. Vi kan se redan idag att den här multipolära världen sakta men säkert gjort sitt intrång genom enorma försämringar för arbetarklassen. I den unipolära världen så var Sovjetunionen garantin för progressiva och socialistiska reformer i de kapitalistiska länderna, t. ex. semester, 40-timmars arbetsdag och mycket mer. I en multipolär värld skulle allt detta försvinna. Så att kämpa för en multipolär värld är att gräva vår egen grav. En multipolär värld är ett paradis för kapitalistklassen och ett helvete för arbetarklassen.
Kerstin Stigsson
Jag är rädd att vi redan lever i en pluripolär värld. Atlantismens unipolära ögonblick slutade i mars 2011 när Barack Obama drog tillbaka USA:s trupper från Irak. Det faktum att Putin annekterade Krim 2014, att talibanerna vann kriget i Afghanistan 2021, att revolutionen i Kazakstan krossades av ryska fallskärmsjägare och att Putin sedan fortsatte att invadera Urkaine ostraffat i mars 2022 är alla tecken på att västerländsk imperialism är inte längre kan projicera makten som den kunde mellan november 1989 och mars 2011. Den västerländska arbetarklassen skulle kunna dra nytta av det faktum att västerländsk imperialism är försvagad, speciellt nu när västvärlden genomgår stagflation och utarmning av fossila bränsleresurser… den västerländska konsumtionsmodell baserad på inflation, kredit och fossila bränslen är inte hållbar…
Ja, det finns sanningar med modifikationer. Vi vet alla det där med att kapitalgrupper är rörande överens så länge deras profit tillgodoses, för att sedan, när profiten sinar på endera sidan slå sig blodiga som tuppar.
USA:s och NATO:s avslöjade planer på att lägga under sig hela arabvärlden och dess oljekällor borde vara i gott minne hos de flesta. Först kriget mot Afghanistan, sedan Irak och Libyen, samt nästa etapp, att med hjälp av IS ta Syrien. (Så blev inte fallet, tack vare det kapitalistiska/imperialistiska Ryssland. Vem annars hade räddat Syrien från USA:s barbarer?) USA/NATO:s slutgiltiga mål var inte heller Irans oljekällor men en ny ”operation Barbarossa” mot Ryssland och slutligen Kina.
Så skulle vi få det tredje ”tusenåriga” riket med en situation som säkert varit mer förödande för arbetarklassen, med världskrig, användande av kärnvapen.
Utvidgningen av NATO och tio inplanerade krigsövningar i Ukraina 2022 hade förvisso ett syfte/mål. Det är inte svårt att räkna ut vilket land som var föremål för detta.
Planen föreligger fortfarande men med ändrade tillvägagångssätt och om alla dessa västvärldens hägrande planer och våta tankar går i lås, får vi en unipolär kapitalistisk värld.
I relation till Rysslands och Kinas framväxande styrka, inordnas världen i en mer bi-/multipolär kapitalistisk. (Något socialistiskt land och system som idag kan påverka världshändelserna med militär styrka måste vi tyvärr bortse ifrån).
En eventuell överlevande mänsklighet efter ett världskrig och en unipolär värld under USA/EU/NATO skulle med största sannolikhet vara undergången för all organisering av arbetarklassen.
Vi vet det där om att kapitalgrupper är rörande överens så länge deras profit tillgodoses, för att sedan slåss som blodiga tuppar när profiten sinar.
Största problemet är emellertid att majoriteten av arbetarklass inte har klasskunskap, vilket gör att kapitalet och dess stat kan stå kvar som ”demokratisk” med hjälp av sina politiker, experter inom diverse områden och propagandister. Om majoriteten av arbetarklass mot förmodan blir medveten och agerar med internationell solidaritet, kommer kapitalet att tvingas till ett öppet fascistiskt agerande, vilket självklart skulle göra slut den kapitalistiska eran.
Detta, mitt spretiga utlägg över ett alltför stort ämne är ett försök att se lite mer nyanserat på det som händer. Den som levt under största delen av ”kalla kriget” och satt sig in i världskrigens intriger, den ständiga och stora sammansvärjningen mot Sovjetunionen och mycket, mycket annat, kan se att historien upprepar sig. Råvaruresurser och avsättningsmarkander är sådant kapitalet och dess företrädare inte förhandlar om- inte heller lägger sig platt inför en förestående självförintelse- alltså blir kriget en förlängning av politiken.
Till Zoltan:
Minns att de högsta företrädarna för ”vänstern”, nämligen Lars Ohly och Jonas Sjöstedt ansåg att Kuba var en diktatur.
Jag lämnar Stigssons teorier om imperialismen därhän. Men låt mig säga: Att vi inte ville ha ett idolporträtt på en kandidat för SKP på vår Facebooksida har helt enkelt att göra med att sidan behandlar Kuba och Latinamerika. Vi kan inte fylla den med partipropaganda.
Stigsson har heller inte förstått skillnaden mellan ett politiskt parti och Svensk-Kubanska. Tipsar henne att studera den svenska FNL-rörelsen, den mest framgångsrika i västvärlden. Läs också gärna Föreningens stadgar där det framgår att Svensk-Kubanska stöder ”den socialistiska revolutionen på Kuba och de latinamerikanska folkens kamp mot imperialismen…”
Slutligen: är man vänster så ställer man upp helhjärtat för Kuba, som idag genomlever en djup ekonomisk kris på grund av USA-imperialismens ständiga aggression. Annars är man bara vänster på pappret och enligt sin egen uppfattning. Man kommer inte med ständiga nålstick för att misstänkliggöra solidaritetsrörelsen och Kuba, som Stigsson gör.
Svensk-Kubanska är inne i ett intensivt skede där vi samlar in livsnödvändigt material i kampanjen ”En container till Kuba!” Vi har skickat flera miljoner kronor till stöd för Kubas hälsovårdssystem. Vi har precis avslutat en bussturné som gått genom hela landet för att informera om Kuba och den mördande blockaden. Alla som vill arbeta mot blockaden och mot USA:s inblandning i Kubas affärer är välkomna som medlemmar. Oavsett om de kallar sig kommunister, socialister eller något helt annat. http://www.svensk-kubanska.se
PS ”Varför är det fult att prata om socialismen”, undrar Stigsson. Den finns med i varje nummer av vår tidskrift. Den går till alla medlemmar, så Stigsson har tydligen missat det.