KRÖNIKA Jag blir förvirrad när jag hör partiledarnas uttalanden efter valet. Alla tycker att de vann, säger de och de tycker att alla andra förlorade. Hur kommer det sig?
Sverige röstade, men man vet inte vem som bildar regering och blir statsminister. Det blev nästan oavgjort mellan blocken. Ett mandat bara eller kanske tre skiljer dem åt till ”högerns” förmån. På onsdag eller torsdag ska vi få veta.
Nyheten är att det högerextrema, främlingsfientliga partiet har stigit till nästan 21 % från 17,5 % i förra valet och kommer att ha en avgörande roll och inflytande i en högerregering. En annan nyhet är att V förlorade 1,4 % och hamnar på 6,6 %.
Bakom SD:s uppgång ligger förstås förskjutningen av alla partier till mer högerextrema och konservativa positioner för att skära av vägen till extremhögern. Samtidigt innehåller den politik som tillämpats av socialdemokraterna med hjälp av centern och liberalerna många delar av extremhögerns politik. V-partiet och Miljöpartiet, sossarnas fiktiva allierande, har också bidragit till en mera konservativ och arbetarfientlig politik till förmån för det stora kapitalet. Dessutom har man regerat med en borgerlig budget, där moderaterna och de andra har påverkat!
Med andra ord: 8 partier bidrog till en borgerlig politik med flera nyanser! Så varför ska inte folket rösta på extremhöger-originalet och reagera mot de andra partierna som inte pratar klarspråk? Vad har den som bestämmer sig för att rösta borgerligt att vinna genom att rösta på liberalerna och KD och inte på SD som är det stora partiet?
Men varför gick det dåligt för V då? Av precis samma anledning, men åt andra hållet. Vänsterpartiets ledning blev fast i en SD-fientlig retorik, satte upp extremhögern som politikens skräckexempel, men kunde inte eller ville inte fördöma Socialdemokraternas högerpolitik, för att de ville få en chans till deltagande i en framtida regering. Det gick inte hem och de förlorade röster och riksdagsledamöter till Socialdemokraterna som är reformismens original. Varför ska man rösta på V med tanke på att begränsa SD:s frammarsch och inte det stora partiet, sossarna?
På onsdag vet kommunisterna också om det hårda valarbetet har burit frukt, men valet är som bekant inte den avgörande kampen, det är en ögonblicksbild som förändras snabbt. Poängen är att stärka inflytandet och tilliten i arbetarklassen, och det är en vår väg i uppförsbacke.
Jäklar vad jag saknar en revolutionär opposition i den här borgerliga sandlådan!
Panos Alepliotis
