KLIMAT Den nya regeringen har pratat om kärnkraft och laddstolpar i sin ”miljöpolitik” och också sagt sig sätta sina förhoppningar till CCS, som innebär att man fångar in koldioxid som en gång släppts ut – en teknik som är under utveckling. På Supermiljöbloggen konstaterar man att rekordmånga CCS-projekt har startat globalt under innevarande år, och att den dyra tekniken samtidigt är ovanlig i Sverige.
Existerande CCS-anläggningar är inte särskilt effektiva i dagsläget och det skulle behövas flera miljoner av dem för att rensa bort de tio miljarder ton av gasen som redan finns i atmosfären, och som måste bort för vi ska klara Parisavtalets tvågradiga temperaturökning. Ändå har man förhoppningar om teknisk utveckling som kan göra metoden mer effektiv (och mer lönsam förstås – det eftersom den infångade koldioxiden ofta ska säljas vidare, att lagra den i berggrunden är inte möjligt överallt).
CCs är heller inte oproblematiskt i dagens samhälle. Det används redan som ett argument av industrin för att fortsätta använda fossila bränslen. I USA har oljebolaget ExxonMobil satsat stora pengar på CCS, som de hoppas ska låta dem fortsätta pumpa upp fossila bränslen. Gamla oljefält har pekats ut som bra platser för att lagra den infångade koldioxiden – och oljebolagen ser en dubbel chans: när koldioxiden pumpas ned i marken kan de nämligen pressa fram ännu mer olja och fossilgas ur berggrunden samtidigt som de skor sig på CCS. Det finns också risker med själva tekniken, till exempel att giftiga kemikalier kan släppas ut i samband med infångningen. Och inte minst kan koldioxiden läcka ut när den väl har lagrats, vilket potentiellt kan vara förödande för omgivningen.
Som vanligt talas det inte så mycket om de naturliga sätten att fånga in koldioxid: minskad avskogning, nyplantering av skog och bevarade naturmiljöer som våtmarker. Här hägrar inget lukrativt guldtäljande nämligen, bara omsorg om miljön och vår livssituation.
