KULTUR Det finns böcker man läser om och om igen. En del är som en skön gammal morgonrock, man dyker ner i det mjuka, mysiga och försvinner från en ansträngande vardag och dess problem. Andra fräschar upp gammal kunskap som blivit lite dammig. Och så finns det böcker med så många bottnar att man vid varje läsning upptäcker något nytt – och inte bara nytt, utan utmanande, provocerande och tankeväckande.
Jag har precis avslutat den femte läsningen av två sådana böcker: Guy Gavriel Kays båda volymer i Den sarantinska mosaiken: Sailing to Sarantium (Att segla till Sarantium) och Lord of Emperors (Kejsarnas herre) – böcker som ligger lite utanför de litterära allfarvägarna och som tyvärr inte finns på svenska (andra böcker av författaren finns, men det här är hans mästerverk…). Det hela utspelar sig i en alternativ värld, vid den tid när i den verkliga världen det bysantinska riket blomstrade, när Justinianus var kejsare och Theodora, danserskan från teatern, blev hans kejsarinna. Vi går in i en parallell historia med ”ett kvarts varvs vridning mot det fantastiska” som författaren själv säger: alltså en doft av magi och en underton av andra dimensioner än de mänskliga, men oftast inte mer än så. Några gånger exploderar dock det fantastiska i otroligt suggestiva och spännande händelser, det får läsaren tåla.
Livets komplexitet och människans hotade kreativitet
Och varför är då denna fantasy-berättelse så enastående? Jag vill börja med det som berör mig starkast: människans liv är så fruktansvärt komplicerat, och så kort. Våra lojaliteter slits åt olika håll, och vår kreativitet förnekas och förstörs: i böckerna vet huvudpersonen, mosaikläggaren Crispin, att han borde hata den kejsare som hotar hans hemland med invasion – men han kan inte undgå att dras till den intelligente, karismatiske Valerius. Inte heller kan han värja sig mot sina känslor för en vacker kvinna som till sist hjälper till att förstöra hans livs största arbete i religionens namn, när hans stora, enastående mosaik hackas ner från kupolen i guden Jads tempel efter att den till slut står färdig. Hur ska vi då hantera våra motstridiga känslor, hur ska vi orka skapa och arbeta i en så föränderlig värld? Hur ska vi kunna se världen och livet an med tillförsikt?
Vad överlever tidens tand?
Det är inga enkla frågor som väcks, och Kay tvekar inte heller att ta sig an religionen. I hans berättelse blandas myter, magi och tro, inget är självklart och inget utesluter något annat – och inget erbjuder någon större tröst när Crispin vill att de personer han älskat och hatat ska få evigt liv. Då hjälper bara hans hantverk, att sätta dem i sten och hoppas att de får vara kvar under kommande århundraden. Konst och hantverk har en framträdande plats och mycket handlar om hur förgängligt allt som skapas av människor är, även under de bästa omständigheter: för om Crispin har problem med sina stenar, vad ska då mästerkocken säga? Eller dansaren? Och det som överlever tidens tand, är det egentligen rättvisande: ska den illvillige historikerns bittra berättelse få dominera eftervärldens bild?
Hela tiden finns också berättelser i berättelsen – några långa, andra bara ett par rader, som fönster mot världar som författaren känner till men inte berättar mera om. Och det som man läser i förbifarten den ena gången blir en källa till eftertanke den nästa.
Jo, det hjälper förstås om man tycker om bysantinsk historia och konst, men med några Wikipedia-artiklar som bakgrund får man ändå en otrolig läsupplevelse (sa min väninna när hon efter mycket tjat läste och fascinerades av böckerna). Så dyk ner i en annan tid och följ med till en glittrande och dödlig stad där du kommer att erbjudas motstridiga och svåra svar på frågor du aldrig ställt till dig själv.
Marina Weilguni
