Ismail Kadare – socialismens och kapitalismens författare

KULTUR Den albanska författaren Ismail Kadare är Albaniens stora författare och har lämnat efter sig en kulturskatt. Han har utforskat Albaniens historia och landets samtid och har hela tiden kunnat navigera i det politiska klimatet, både före och efter kontrarevolutionen.

På Gjerëbergets sluttning i södra Albanien sprider staden Gjirokastër ut sig. Nedanför staden rinner floden Drino, på grekiska Δρινος, som har sin källa i just Grekland och som vittnar om de historiska band som finns mellan Grekland och södra Albanien.

Det är en stad med historia, som byggdes under det bysantinska riket och som därefter kom att vara en del av det ottomanska riket. På grund av sin historia är det en stad med en stor grekisk befolkning, likt stora delar av södra Albanien, och samtidigt en muslimsk stad. Arkitekturen är särpräglad, och i kampen mot de branta gatorna får besökaren njuta av byggnadskonst som är hundratals år gammal.

Sin mest kända son har staden i Enver Hoxha, Albaniens mångåriga socialistiska ledare. Från landets befrielse från nazism och ockupation ända till 80-talet ledde han landet på en mer eller mindre självständig väg, annorlunda och i opposition mot både Sovjetunionen och Kina.

Sin andra son har staden i Ismail Kadare, den förmodligen mest kända albanska författaren.

Författare sedan barnsben

Sin första berättelse fick Kadare publicerad i tidningen Pionjär redan som 12-åring, men sitt stora genombrott fick han åratal senare, med boken Den döda arméns general. I boken följer läsaren en italiensk general, vars uppdrag är att hitta och föra tillbaka till Italien de soldater som stupade under kriget. Boken fick en mild mottagning i Albanien på grund av att Kadare valde att inte följa de litterära konventionerna, och att han undvek socialrealismen.

Medan boken mottogs svalt inom landet blev det samtidigt Kadares internationella genombrott och den första översättningen av boken gjordes till bulgariska, tre år efter boken först publicerades. Därefter översattes den också till bland annat svenska.

Efter denna framgång tog Kadares karriär fart på allvar och hans böcker visar en enorm bredd – men också en enorm förmåga till anpassning.

Från socialrealism till magisk folklore – och allt där emellan

I flera av de böcker som Kadare kom att ge ut under socialismen beskriver han förhållandena under socialismen och under kriget och närmar sig därmed socialrealismen, även om han inte helt och hållet gör genren till sin, som exempelvis Gorkij. I Den hårda vintern beskriver han i novellform hur Albanien bryter med Sovjetunionen och i Krönika av sten följer läsaren livet i Gjirokastër under kriget. I Bröllopet, en av Kadares kortare men samtidigt bästa böcker, bjuds läsaren in till mötet mellan det gamla och det nya – mellan socialismen och det som fanns innan. Det är en fantastisk berättelse om vilka föreställningar socialismen hade att kämpa mot.

Bland hans verk finns också mer historiska romaner och noveller; han tvekar inte att plocka ur den rika historia som finns på Balkan. I Belägringen transporteras man tillbaka till den albanska frihetshjälten Skanderbegs krig mot det Ottomanska riket på 1400-talet, medan Grymma april berättar om de urgamla albanska lagarna – Kanun – som reglerade bland annat blodsfejder och de kostnader i människoliv som dessa krävde. Först socialismen kunde sätta stopp för blodsfejderna, men kontrarevolutionen gav dem återigen utrymme att återuppstå.

På andra sidan av Kadares spektrum finns det magiska och det folkloristiska. Ofta finns det hos Kadare en folksaga eller berättelse som vävs in i hans författarskap. I Vem förde hem Doruntine? baserar Kadare sin berättelse på en gammal folksaga om Doruntine, som gifts bort och förs till sitt nya hem av en mystisk följeslagare. Inte lika spännande är boken Den trebågade bron, där Kadare sträcker sig hundratals år tillbaka i historien till bygget av en bro och seden att mura in en levande person i bron. För den som också läst nobelpristagaren Ivo Andrics bok Bron över floden Drina framstår Kadares verk som en billig kopia i jämförelse med Andric.

En politisk kameleont

Vad som dock gör Kadare till anpassningens mästare är inte hans litterära bredd, utan att han är en politisk kameleont. Under socialismen tog han i många av sina böcker väldigt tydlig ställning för socialismen – låt vara att han också fick en del censurerat – och han beskriver på ett övertygande sätt kampen om människornas föreställningsvärld. Han var dessutom parlamentsledamot under Enver Hoxhas tid. 

Efter socialismen hade han inga problem med att förhålla sig till en ny verklighet. Redan i början på 90-talet publicerade han Pyramiden, som var en kritik av den ”absoluta makten” under socialismen. Denna följdes av bland annat Elegi för Kosovo, där Kadare låter nationalismen få ett större spelrum genom att utforska vad som hade kunnat hända under slaget om Kosovo i slutet på 1300-talet. Också värd att nämna i detta sammanhang är boken Agamemnons dotter, där han som i Pyramiden ägnade sig åt totalitära regimer.

Anpassningen till kapitalismen skedde relativt smärtfritt för Kadare, måste man nog konstatera. Det förtar visserligen inte den höga kvaliteteten hos mycket av den litteratur som han producerade och som jag försökt ge en bild av här, men helhetsintrycket av Kadares författarskap är inte odelat positivt. Det borde dock inte hindra läsaren från att ta del av en rad spännande och intressanta verk, men att göra detta med ett kritiskt öga!

Andreas Sörensen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.