KRÖNIKA Mörkret har lagt sig över Sverige, men riktigt hur kolsvart det har blivit förstod jag inte förrän idag. Idag, när det vid en genomgång visar sig att Turkiet kräver att 42 personer ska utlämnas för att Sverige ska godkännas som NATO-medlem: människor som har fått asyl och skydd i Sverige, ska nu plockas fram och skickas till tortyr, fängelse och död för att vi ska få förmånen att var medlemmar i mördar-alliansen NATO.
Namnlistan bygger på uppgifter från turkiska justitiedepartementet och har publicerats av regimtrogna tidningar i Turkiet. En av de utpekande är Hamza Yalcin, en journalist med svenska medborgarskap. Redan 2017 greps han i Spanien på sin semester efter att Turkiet efterlyst honom internationellt, men släpptes sedan Vi tar det en gång till: Hamza Yalcin är svensk medborgare. Han har samma rätt att leva sitt liv i Sverige som vilken annan svensk som helst. Turkiet kräver att få en svensk medborgare utlämnad till 22 års fängelse.
Och istället för skarpast tänkbara protest, åker utrikesminister Billström till Ankara och ger en presskonferens med sin turkiske kollega och babblar om att man gör framsteg i NATO-processen. Den turkiske utrikesministern skärper samtidigt tonen och säger att för lite har gjorts och att HD:s stopp av den omdiskutearde utvisningen av Bülent Kenes från Sverige är en negativ utveckling.
Så inte att undra på att Hamza Yalcin känner sig otrygg fastän han är medborgare. Och för första gången känner jag själv ett litet, litet obehag: jag är också medborgare, men jag har inte alltid varit det. Jag föddes statslös, och när mina föräldrar ansökte om mitt medborgarskap var det en ren formalitet. Jag har aldrig levat i något annat land och kunnat förarga någon annan regering än den svenska – men vad säger att jag en dag inte förargar den tillräckligt mycket för att de ska göra mig statslös igen?
Än så länge är det bara ett litet obehag som jag snabbt kan slå bort, inget alls mot vad Yalcin måste uppleva, men ett obehag jag aldrig någonsin kunde föreställa mig att jag skulle känna. Och ett obehag som har sin grund i en NATO-ansökan från en socialdemokratisk regering, en regering som påstod sig vara till för det arbetande folket. Det är en sådan otrolig skam att vi mangrant borde vara på gatorna istället för att tysta ägna oss åt ett dyrtidshämmat julfirande.
Jag vill avsluta med en scen hos en författare som jag tycker mycket om, Erich Maria Remarque. I boken Triumfbågen är den tyske papperslöse läkaren Ravic på flykt i Frankrike efter att ha varit Spanienfrivillig, det är just före Andra Världskriget. När Ravic en dag hjälper en människa på gatan i Paris avkrävs han de papper han inte har och tas fast. En arbetare som blir vittne till situationen går fram och säger till honom: ”En dag, när väldsrevolutionen kommer behöver du inte längre några papper”.
Marina Weilguni
