KULTUR Tarik Salehs film ”Boy from Heaven” fick manuspriset på filmfestivalen i Cannes, där den var Sveriges bidrag. Filmen har fått lysande recensioner och beskrivs som en spännande thriller, där en ung man hamnar mitt i maktstriderna på den anrika Al-Ahsar-universitetet i Kairo. Det stämmer – det är spännande och det är moraliskt tänkvärt. Men den kultstatus som förutspås för filmen är jag inte riktigt införstådd med.
Själva berättelsen handlar om den begåvade unge fiskaren Adam som får ett stipendium till universitetet, där han han, oskuldsfull och uppfylld av sin tro, rekryteras av säkerhetspolisen för att hjälpa till att sätta rätt person till ledare, sheikh, över Al-Ahsar (den förutvarande sheikhen dör knall och fall på terminens första dag). Det är inte precis ett erbjudande man vågar tacka nej till, särskilt som den förre spionen dödas brutalt.
Så börjar unge Adams resa, där han gradvis gör allt fler moraliskt tveksamma, och till sist helt förkastliga, val, blir kaxigare och självsäkrare, samtidigt som han lider av sina handlingar. Till slut hotas han till livet, men lyckas ta sig ur situationen genom att övertyga den bäste av de tre sheikh-kandidaterna att ändra på ett svårt beslut, så att militären, säkerhetspolisen och staten får sin vilja fram.
Om det nu inte vore för att det hela utspelar sig i en så suggestiv miljö så skulle berättelsen kunna kännas en smula platt: oskyldig ung man sugs in maktens korridorer, förlorar sig själv och sin naivitet, vandrar i dödens skugga en tid men fixar problemet på ett synnerligen icke-naivt sätt. Gör ett tankeexperiment: ung svensk Adam, övertygad om att det goda i att bli polis, rekryteras av Säpo på polishögskolan och raserar gradvis sin moral, varefter Säpo är ute efter hans liv, men ung svensk Adam får en chans att klara sig ur det hela genom att övertyga en visselblåsare om att hålla tyst. En sådan film hade också varit intressant, kanske spännande och tänkvärd – men knappast en kultrulle, eller hur?
Det är som om de exotiska miljöerna och den melodiska arabiskan förtrollar berättelsen lite extra, gör den mer tänkvärd eftersom den är så främmande samtidigt som den är så väldigt bekant. Så visst förtjänar filmen att ses! Den stora behållningen är miljöskildringarna: man kan nästan känna lukterna från de överfulla gatorna, bilarna, de stressade, svettiga människorna, maten som säljs, dammet, teet i glasen. Sjabbiga gammeldags kaféer, nedslitna medelklasslägenheter med en egendomligt misslyckad ”europeisk stil”, tysta svala pelargångar och enorma öppna ytor i det stora universitetet, fullproppade sovsalar där dramat jäser…. Ja, och så är det ju ett extra plus med en luggsliten Fares Fares som mellan-betydelsefull säkerhetspolis med ledsna ögon och i slutsvängen tämligen oväntade skrupler.
Marina Weilguni
