KULTUR För tvåtusen år sedan föddes ett litet barn. Det lilla barnet föddes nog inte i Betlehem, och det var inte någon underlig skattskrivning på gång, där folk skulle resa till sin anfäders byar på kejsar Augustus påbud. De romerska ockupanterna var mer praktiska än så: de ville veta vad var och en odlade och tjänade där han befann sig och vilken skatt de kunde ta ut utan att folket svalt ihjäl.
Barnet hette inte ens Jesus, eftersom det var ett galileiskt barn och man pratade arameiska där hans familj levde. Joshua hette han. Inte heller var det runt jul barnet föddes. Eftersom barnet inte föddes i ett stall utan i en fattig familjs enda rum, så kom nog inga herdar på besök, och stjärntydare från fjärran med dyrbara gåvor var det verkligen inte frågan om.
Så om det inte är en stavelse rätt i julberättelsen som vi kan läsa i lite olika varianter i Lukas och Matteus evangelier i Bibeln, varför hittade man på det här? Och varför blev barnet kallat för en frälsare och en syndaförlåtare och en väg till Gud?
Ockupation och uppror
Barnet växte upp i ett ockuperat land, där romerska herrar tog brödet ur munnen på människorna. Den inhemska överklassen samarbetade, som överklasser alltid gör, med ockupationsmakten. Vanliga människor arbetade och svalt, och det gjorde de dessutom på romarnas villkor. Deras tro och kultur ifrågasattes dagligen, ibland våldsamt och ibland bara genom ett evigt nötande. Naturligtvis drömde de fattiga om frihet, de drömde om rättvisa och jämlikhet och något att säga till om. De tänkte ofta på att göra uppror, men den romerska hären var otroligt stor, den hade lagt under sig halva världen och den var ett effektivt maskineri: folkliga protester slogs ner brutalt med många döda som följd.
Människor klär sina behov och sina uppror i den ideologi de lever i. De räknade helt praktiskt med att deras Gud skulle behöva ingripa för att hjälpa till med ett uppror, och de gjorde det för att deras heliga skrifter sa att Gud hade krossat deras fiender tidigare. De tänkte att de skulle hjälpa Gud på traven med att själva organisera ett uppror och välja en person som skulle leda det, och också bli en framtida rättvis ledare och kung – deras religion kallade sådan ledare för ”smord”, ett ord som efter diverse översättningar till olika språk blir ”Messias”. Det gällde helt enkelt att sätta igång det hela, så skulle nog Gud göra sitt. De prövade den vägen ett antal gånger, och i de historiska skrifterna möter vi alla dessa rebelledare, eller messiasgestalter. Det var Judas, Theudas, ”egygtiern”, Athronges och många andra namnlösa män. När vi läser om några av dem i Bibeln brukar de kallas för rövare, knivmän och mördare. Dagens befrielsekämpar kallas på samma sätt för terrorister av förtryckarna.
Från uppror till ny religion
Barnet som inte föddes i Betlehem när det inte var jul blev en i raden av upprorsledare när han växte upp. Inte heller han fick hjälp av Gud att genomföra sitt uppror, och han misslyckades fruktansvärt. Han avrättades med andra upprorsmän på det sätt som romarna alltid använde mot rebeller: korsfästning. Hans förtvivlade anhängare hoppades på att han magiskt skulle återvända och slutföra upproret och klädde det hela i samma ideologi som upproret beskrivits i – han var ju den av Gud utsedde befrielseledaren, kungen, räddaren. Man började berätta om honom och skriva ned delar av hans berättelse.
När dessa besvikna anhängare beskrev sin ledare läste de i de heliga skrifterna och såg vad som passade sig. Där står det bland många andra saker svart på vitt att ledaren ska komma från Betlehem och så måste man skriva att det var på det sättet, om man så måste hitta på en skattskrivning för att få till det.
Men det kom ingen befrielseledare tillbaka och tiden gick. Det växte fram en ny religion som kretsade kring den här Joshua i stället, en religion som inte var farlig och upprorisk och som ansträngde sig för att inte reta upp romarna (det gick inte så bra, men det är en annan historia), och till slut blev han en annan sorts räddare i människornas tankar, en gudomlig varelse som skulle ge dem evigt liv i stället för slitet och släpet i det vanliga, ändliga livet. Och när sagan ändå är skriven och tiden går så broderar man ut och fyller i. Lite änglar och vise män satt inte helt fel, inte heller dyrbara gåvor och himmelsk musik, eller en jungfrumoder som blivit befruktad av självaste Gud.
Men julen då? Ja, kristendomen spred sig över hela västvärlden, och många folk firade någon typ av midvinterhögtid, när de hoppades att gudarna skulle låta ljuset och värmen återvända till världen. De hade en tendens att fortsätta fira detta efter att de hade döpts in i den nya religionen, och eftersom man inte kunde få bukt med det hela på annat sätt, så tog den nya religionen helt enkelt över midvinterfesten.
Så därför kan vi om julen skänka en tanke till alla upprorsmän och -kvinnor i alla tider, människor som i ljuset av sin egen tids tankar och föreställningar utmanade överheten. Vi lever i deras upprorstradition, men i ljuset av vår egen tids tankar och föreställningar har vi möjlighet att göra verklighet av deras drömmar.
GOD JUL kamrater!
Marina Weilguni
