KULTUR Pär Lagerkvist fick Nobelpriset i litteratur 1951 och var då den fjärde svensken som hade fått det. Året innan gav han ut romanen Barabbas, vilken förmodligen spelade en viss roll i beslutet att tilldela honom priset. I Barabbas behandlas inte bara Lagerkvists klassiska teman, såsom ondska och godhet, utan han lyckas också avmystifiera religionen.
Lagerkvists roman tar sitt namn från den bibliska figuren Barabbas, som skulle ha korsfästs samtidigt som Jesus, men som istället frigavs, varefter han också kallades Barabbas den frikände. Huruvida detta faktiskt ägde rum har betvivlats, eftersom namnet Barabbas också kan syfta till Jesus – bar abbas kan nämligen betyda son av fadern, vilket innebär att Barabbas då hade kunnat vara en omskrivning för just Jesus.
Dessa teologiska och historiska diskussioner bekommer dock inte Lagerkvist, vars roman Barabbas beskriver personen Barabbas, som frikändes på Golgata när Jesus korsfästes.
Religionens banalitet
Ett av de centrala teman som ständigt rör sig hos Pär Lagerkvist är ondskan. Detta tema finns även med här och om detta har säkert flertalet andra skrivit mycket mer och mycket mer insiktsfullt än vad jag här kan prestera. Det jag istället vill lyfta är vad Lagerkvist gör av religionen, hur den förs ner till jorden och banaliseras.
Efter att ha frikänts från de brott han dömts för återvänder Barabbas till Jerusalem och rör sig i de fattiga kvarteren. Här viskas det ständigt om Jesus. De mest förtryckta tar honom till sig och gör honom till sin. De hoppas på hans återkomst. Detta är återkommande: varhelst Jesus förs på tal, förs han på tal av de förtryckta som något hoppfullt och av förtryckarna som ett hot.
När Barabbas befinner sig i de cypriotiska koppargruvorna kedjas han fast med en annan slav, vars tro är glödhet. Befrielsen ska komma.
I den romerska ståthållarens eget hushåll stöter han på kristna symboler inristade i källargångarna och han följer slutligen de kristna till en hemlig församling i katakomberna utanför Rom, vilken dock slutar i tragedi.
Religionen är hela tiden hos de förtryckta; det är för Barabbas samtida en befrielsens religion och en hoppets religion. Allestädes närvarande är förhoppningen om befrielsen från lidandet och sjukdomarna. Fattigdomen. Av varje människa med makt betraktas den som ett hot.
Frågan uppstår då: är denna nya kristendom, detta evangelium för de fattiga, egentligen att betrakta som en religion?
Kristendomen som de fattigas ideologi
Själv tilltalas jag av Lagerkvists sätt att se på kristendomen. Den lyfter från kristendomen (och religionen i allmänhet) den slöja av mystik som omgärdar den och ser på den utifrån verkligheten.
Vi måste förstå att människor formulerar sin världsåskådning utefter de föreställningar som är tillgängliga för dem. Det finns gott om revolutionära ansatser som klätts i kristna föreställningar, eftersom andra inte fanns tillhands: frågan ”när Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” ställdes av den upproriska engelska munken John Ball i slutet på 1300-talet. Det var ett jämlikhetsideal klätt i religiös skrud. Den tyska bondeledaren Thomas Müntzer använde det latinska slagordet omnia sunt communia – allting är gemensamt – och talade om folkets befrielse, genom vilken gud blir deras enda herre. Här har vi en kritik mot de världsliga herrarna och en tydlig önskan om en kollektiv framtid.
I en tid då ingenting annat fanns tillgängligt var människor naturligtvis tvungna att formulera sina tankar om det nya och jämlika samhället i religiösa termer. Precis som vi alla, så var de barn av sin tid.
När vi betraktar kristendomen ur detta Lagerkvists perspektiv framträder den som en de fattigas ideologi, ett hopp i en hopplös tid.
Negationens negation – att vända något till sin motsats
Om behovet av befrielse var stort hos de förtryckta var behovet av förtryck minst lika stort hos de förtryckande. Att hålla de utsugna nere för att fortsätta kunna suga ut dem står alltid högst upp på dagordningen. Här finns nyckeln till förståelsen av kristendomens vidare historia.
Ju mer en rebellisk rörelse slår om sig, desto större hot blir den. Enklast är då att acceptera den, men att naturligtvis vingklippa den innan. Så blev den härskande klassen kristen och att saker behövde förbli som de var förklarades för de förtryckta med ord de själva kunde förstå och själva hade formulerat. Likt Jesus körde ut månglarna från templet arbetade de härskande bort de rebelliska delarna med kirurgisk precision.
Negationen – kampen mot det förtryckande samhället – hade negerats och det som förut formulerats i kamp mot det bestående hade blivit dess främsta försvar och har i århundraden bundit människor till det genom att ge dem hopp som alltid varit falskt.
Just detta sätter också Lagerkvist fingret på: genom att kontrastera den dåtida kristendomen med den vi genom historien tvingats lära känna visar han också, att även om kristendomen skulle ha uppstått som en de förtrycktas ideologi så behöver det inte alls stämma med den kristendom vi känner. Här är han också helt enig med Marx, som 1844 år efter att Jesus skulle ha fötts, skrev detta om religionen:
Människan gör religionen, religionen gör inte människan. Religionen är just självmedvetandet och självkänslan hos den människa som antingen ännu icke funnit sig själv, eller som åter förlorat sig själv.
Det både Lagerkvist och Marx gör är alltså ingenting mer än att rätta till historien, båda två på sina egna sätt men med samma slutsatser.
Andreas Sörensen
