KULTUR Så avslutar Pär Lagerkvist en av dikterna i sviten Hjärtats sånger från 1926. Han kunde dock inte själv följa sin uppmaning utan en läsning av hans samlade dikter visar en inåtvänd poet, som inte verkar kunna se sig i ett större sammanhang.
Pär Lagerkvists poesi har framför allt blivit förknippad med ångest genom ett flertal dikter som på ett beskrivande sätt försöker bearbeta ångesten. Som dock Fredrik Lindström påpekar i förordet till Lagerkvists samlade dikter, finns det mer att hitta hos honom än ångesten – och här måste man naturligtvis hålla med, även om det inte nödvändigtvis är något positivt.
Läsaren möter i dikterna en inåtvänd och ångestriden personlighet, som riktar sitt sökande efter någon sorts mening inåt. Sökandets vägar går via religionen och andligheten, såväl som också över ångesten. Det är ofta en enklare sorts poesi, som håller sig till ett förutsägbart och alltför enkelt rimschema, som inte utmanar läsaren. Det är en individualistisk diktning i den borgerliga ådran och trots sin egen uppmaning, i en av dikterna utan titel från Hjärtats sånger, klarar han inte av att se sitt öde i ett sammanhang tillsammans med andra, utan han förblir isolerad och ensam.
Detta gäller från hans första dikter, där han skriver om hur “[i]ngen hand är så tom som min / intet hjärta så öde” till de allra sista där han också visar sig vara medveten om att hans sökande inte ledde någonstans: “Att hjärtats oro aldrig må vika. / Att jag aldrig må få frid. / Att jag aldrig må försona mig med livet, inte heller med döden. / Att min väg må vara oändlig, med ett okänt mål.”
Den enda gång han på ett mer resolut sätt bryter med dessa teman dyker upp under första halvan av 40-talet, då en sorts nordisk nationalism gör sig gällande i ljuset av den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Dikterna utgör dock inget positivt inslag, varken politiskt eller konstnärligt.
Att Lagerkvist riktar blicken inåt och söker en sorts andlighet och religiositet kanske heller inte borde förvåna. Han växte upp i ett religiöst hem och som många andra samtida diktare brottades han med religionen och sökte någon sorts mening i en våldsam och brutal värld.
Lagerkvist fick ändå Nobelpriset 1951, men det är svårt att se att hans dikter hade kunnat klara av det själv. Den välskrivna och genomtänkta romanen Barabbas, som jag tidigare recenserat för Riktpunkt gjorde nog sitt till. Den kom nämligen bara ett år innan Lagerkvist fick priset.
Det visar också hur det är möjligt för en och samma författare att vara både progressiv och bakåtsträvande samtidigt. Medan dikterna visar läsarna inåt, mot det egna istället för att uppmuntra till att se sig själv i och med andra, visar exempelvis Barabbas något annat – ett progressivt och framåtsyftande utforskande av religionen.
Men trots att detta är det ändå värt att hörsamma Pär Lagerkvists uppmaning: den väg du går allena leder bort ifrån dig själv.
Andreas Sörensen
