FACKLIGT I Europa flammar protesternas lågor, men i Sverige är det isande kallt både utomhus och i avtalsrörelsen. LO-facken har inordnat sig i ledet och protesterna är få mot en linje som utkräver ”ansvar” från arbetarna inför prisstegringar på mat, en allvarlig energikris och dyr bensin. Ansvaret ska ta sig uttryck i 4,4 procents lönelyft – med en inflation som rusat till nio procent. Samtidigt gör bland annat elbolagen och livsmedelsjättarna stora vinster.
Få protester har hörts, något som inte bara beror på att inga protester finns, utan att borgerliga massmedia inte rapporterar om dem som ändå höjt rösterna. Men tystnaden ekar ändå.
Vi läser om att Transport har protesterat, men protesten känns lite tam: ordföranden Tommy Wreeth menade att med ett krav på 4,4 procent lär det bli 3,3 – så han vill ta striden för 4,4. Inflationskompensation på 10 procent vill han inte kräva, för inflationen kan ju gå ner. Och sen så är det ju ansvarert för den kapitalistiska ekonomin, då.
Att IF Metalls ledning förde fram 4,4 procent-kravet och sedan deltar i LO-cirkusen är kanske inte konstigt – men här har det trots allt funnits en namnlista och rejäla protester mot det så kallade ”märket”. Arbetsplatsklubbar på gruvorna i Malmberget, Svappavaara och Kiruna begärde upptill 20 procent och hänvisade till industriföretagens fortsatt höga vinstmarginaler. För det fick de inget gehör på fackets kongress.
Ett av de lysande undantagen i den kalla tystnaden är framför allt också Seko Tunnelbanan, klubb 111. Klubbens stridbara medlemmar demonstrerade den 19 november i Stockholm för reella löneökningar istället för bara smulor och håller idag kl. 14 en manifestation på Norra Bantorget med samma krav. Såhär skriver de i sitt upprop: Våra löner sänks dels genom inflationen, dels genom att arbetsgivarna attackerar oss på arbetsplatser på olika sätt, bland annat genom angrepp på våra kollektivavtal och genom LAS-försämringar, inskränkt strejkrätt, höjd pensionsålder med mera. Staten anslår också hundratals miljarder till vapenindustrin medan vi arbetare ska ta ”vårt ansvar”.
Trots LO-ledningens massiva uppslutning bakom kapitalets krav är det aldrig för sent att kämpa!
