KRÖNIKA MILJÖ Ljusföroreningar kan tyckas vara långt ner på listan över alla de saker som går fel i vårt moderna kapitalistiska samhälle. Självklart ska vi väl ha belysning ute om kvällen och kunna känna oss trygga?
Jovisst. Men det är inte bara vår trygghet det handlar om. Det ständiga ljuset lurar insekter och fladdermöss att tro att det är dag – de beter sig som om det vore så, glömmer att jaga föda eller beger sig ut i en belyst miljö där de förlorar orienteringen och möter döden. Faktiskt kan flera miljoner insekter dö varje belyst natt i en vanlig stad. Och med färre insekter får vi problem med pollinering av odlingar, insektsätande djur blir utan föda och problemen eskalerar när ekosystemen kommer i obalans.
Men som med allting annat, så finns både ljusföroreningarna och insekterna i ett sammanhang. Att enskilda parker eller områden släcker lamporna hjälper inte helheten. Städerna sväller världen över och skapar ljushav som skiner långt utanför bebyggelsens gränser, och enorma belysta motorvägar förbinder dem till bilismens fromma. Teknologin utvecklas inte för människornas och planetens bästa utan för profitens, och tryggheten ligger inte i ett kollektivs ansvar för människor och miljö, utan i händerna på myndigheter och polis. Ljuset står som symbol för den trygga övervakningen, och under kapitalismen finns inga alternativ: vem vill gå i mörker och rånas, våldtas eller mördas där ingen ser och kan ingripa? Naturligtvis måste vi kräva belysning, även i tider när elektriciteten är dyr.
Men ljusföroreningarna ställer ändå saken på sin spets. Orkar vi ens tänka på insekterna som en relevant fråga för den socialistiska framtiden? Orkar vi ens ifrågasätta saker som vi uppfattar som självklara, grundläggande och oproblematiska? Orkar vi ens bry oss om de skönhetsvärden och den vördnad för universum som en människa kan känna en stjärnklar natt när oändligheten plötsligt blir verklig? Och om vi inte orkar det, kan vi leva med konsekvenserna? Ja, man kan bli deprimerad för mindre och utmattad bara av tanken på vad socialismen måste klara av att åstadkomma, och det är ett av skälen till att miljöaktivismen så ofta inskränker sig till det personliga valet – bli vegan och rädda dig själv från ansvar, så slipper du tänka på helheten, för då blir du bara väldigt ledsen och mycket trött.
Men hoppet står faktiskt till en annan värld med andra prioriteringar och andra drömmar. Och just drömmarna och glädjen i att tillsammans med andra sträva efter deras förverkligande är vad som botar den där förlamande hopplösheten och tröttheten. För om man eliminerar profiten ur ekvationen blir det enklare att tänka sig ett samhälle som är bra för människan på riktigt, på djupet – och därmed bra för andra levande varelser som vi behöver för att kunna odla, skörda, äta, leva. Och för att uppfatta skönheten i livet och världen.
Och vem har sagt att socialismen inte innebär att insekterna ska ha det bra?
Marina Weilguni
