KRÖNIKA Märket är klart! Dags för ny åtstramning. Min bostadsränta gick upp från 3 till 4%. Det är flera tusingar om året. Bostadsföreningsavgiften gick upp 10 %. Min mat blev ca 40 % dyrare på ett år. Min elräkning tredubblades. Grannens hyra gick upp 10 %.
Men Metall och arbetsgivarna är nöjda. Arbetarna får 4,1 % i år och 3,3 nästa år. Det kunde vara värre kommenterar medlarna. De kämpade för våra intressen och gjorde sitt bästa. Ska vi inte vara tacksamma?
En saga som min mormor brukade berätta för oss små när vi var hungriga och inte hade tålamod att vänta tills maten blev klar utspelades i en liten by i östra Turkiet, i tider där folk var utfattiga. Nastradin Hotza var byns vise man. Han ägde en stackars åsna som led av hunger precis som alla övriga i byn. Men matresterna blev färre och färre. Åsnan blev magrare och svagare för varje dag som gick. Till sist dog tyvärr åsnan. Och den vise mannen Nastradin filosoferade: Tyvärr, sa han, så dog åsnan precis när den hade vant sig vid att leva utan mat.
Jag var så ledsen att åsnan dog av hunger. Jag visste inte då att hundratusentals barn dör av hunger över hela världen varje år. Tänkte att man ska aldrig dö av hunger, av brist på mat. Mat ska vara tillgänglig för alla. Det sa jag till min mormor som var lika vis som Nastradin och som hade överlevt både turkarnas och tyskarnas ockupation, en krigsvinter, ett inbördeskrig och repressalier efter det, och som visste vad fattigdom och hunger betyder. Hon tittade på mig, skakade på huvudet och brukade säga: Vi ska vara tacksamma att det finns mat, men man ska aldrig låta sig bli en åsna. Jag fattade ingenting då. Det tog flera år att förstå.
Min förhoppning är att de som ser och behandlar oss som åsnor misslyckas i sitt välavlönade uppdrag. Speciellt de fackliga företrädarna. Och min metafysiska förhoppning är att det finns en speciell plats bokad för fackliga reformister i helvetet.
Panos Alepliotis
