KULTUR Det råder brist på artister och kända personligheter som vågar ta ställning och använda sin position för något positivt för folket. Harry Belafonte var ett undantag och spelade under lång tid på olika sätt en viktig roll för den socialistiska rörelsen i världen. Han gick bort den 25 april efter att hans hjärta slutade slå.
Belafonte blev 96 år gammal och hann således med att uppleva mycket. Han föddes 1927 i New York men tillbringade stora delar av 30-talet på Jamaica. Väl tillbaka i New York upptäckte han teater och blev vän med den kända skådespelaren Sidney Poitier, som också spelade en viss politisk roll under efterkrigstiden. Väl inne i teatervärlden började han också studera under den radikala tyska teaterregissören Erwin Piscator, som tillsammans med Bertold Brecht utvecklade den episka teatern.
Under 40-talet började också Belafonte sjunga och det var detta som vann honom hans kändisskap. Hans främsta genre var den karibiska calypson, som han populariserade. Han producerade dock musik i ett antal olika genrer.
Belafonte använde sin ställning
En av Belafontes stora förebilder var Paul Robeson, som konsekvent tog ställning för socialismen och Sovjetunionen, och som trots statlig repression vägrade göra avbön. Robeson blev också Belafontes mentor och precis som Robeson skulle Belafonte komma att använda sin ställning för världens förtryckta.
Vid olika tidpunkter opponerade han sig mot det amerikanska embargot mot Kuba, han hyllade sovjetiska fredsinitiativ, angrep den amerikanska invasionen av Kuba och hyllade de amerikanska Spanien-frivilliga, Fidel Castro och Ethel och Julius Rosenberg, som anklagades för att spionera för Sovjetunionens räkning och därför avrättades.
Han kritiserade dessutom den amerikanska invasionen av Irak och kritiserade de svarta politikerna Colin Powell och Condoleezza Rice för att vara köpta av sin mästare, då de ingick i den ministär som beslutade om invasionen av Irak.
Under Obamas administration kunde han också hålla en viss distans till Obama och uppmanade människor att sätta press på honom, för att på så sätt tvinga honom att följa en viss politik.
Trots att Belafonte hade kunnat leva ett bekymmersfritt liv, utan några som helst bekymmer och problem, valde han ändå att ta ställning i svåra och för många obekväma frågor. Han var inte likgiltig inför människornas öde och det hedrar honom, även om han i alla frågor inte kom hela vägen fram. Ett är dock säkert – när hans hjärta slutade slå blev världen en modig och principfast människa fattigare.
