KULTUR Fylld av förväntan öppnar jag dörrarna till stadsteatern i Uppsala. Det vimlar av människor och stämningen är uppspelt! Mitt sällskap och jag beställer varsin whisky sour och diskuterar kring hur vi tror att föreställningen kommer att vara. Jag älskar hiphop. Jag älskar teater. Så enligt mig är det en bra kombination, särskilt då Dajanko (Dejan Milacic) medverkar i föreställningen. Dajanko och Labyrint spelades ständigt i mitt studentrum och i mina lurar under min studietid i Uppsala.
Dörrarna öppnas och föreställningen tar sin början. Från första stund är jag fast! Berättelsen handlar om Nasir (Yoel Escanilla), en kille från Gottsunda som älskar hiphop och skriver egna låtar inom den genren. Vi får följa hans resa genom vardagsslit till berömmelse. Scenografin är snygg och skådespelarna är duktiga, främst de som framställer karaktärerna Kricke, Laura och Donny.
Hiphopen och samhällskritiken genomsyrar hela föreställningen, vilket gör mig imponerad då jag förväntade mig en mer dämpad politisk framtoning. Föreställningen berör viktiga ämnen som kriminalitet, polisvåld, problematik kring droger, utanförskap men också kämparglöd, gemenskap, solidaritet och kärlek. Jag upplevde många känslor under föreställningens gång; sorg, frustration, ilska och glädje.
Föreställningen pågick i ca två timmar och första timmen berörde mer än sista timmen. Avslutningsmonologen av karaktären Benny var tyvärr lite lam. Den borde avslutats starkare, då berättelsen i sig var så stark och berörde så djupt.
Föreställningen gavs första gången på Uppsala stadsteater 2021, gjorde succé och kom nu alltså tillbaka med sex visningar där den fick stående ovationer – det är inte omöjligt att den gör comeback ytterligare en gång, och då rekommenderar jag er verkligen att se den!
Anna
