KULTUR Lite verklighetsflykt som sommarläsning utlovades förra gången jag skrev om böcker, och efter lite krasslighet och ett antal böcker som tröst är det nu dags att presentera tre deckare/romaner som finns i pocket och som garanterat håller dig på plats i hängmattan tills du nått det mer eller mindre tillfredsställande slutet.
Minnesförlust i den övre medelklassens behagfulla värld
Spänningsromanen Minnesförlusten av Anna Fredriksson köpte jag med stora förväntningar. Baksidestexten talade om en kvinna som vaknar på sjukhus och inte alls vet vem hon är, ett nog så otäckt öde. Vid läsningen visar det sig att normala färdigheter som språk, skrift, läsning och hur saker och ting fungerar finns kvar i hennes hjärna, men hennes identitet är som utsuddad. Hon har varit översättare, men kan inte längre franska – hu, tänkte jag som har samma jobb och blev fast direkt. Det är spännande och börjar bra, sakta nystar hon i sitt fattiga, tillstökade liv och letar efter sig själv med hjälp av en psykolog och gör små framsteg.
Halvvägs genom boken tappar dock författaren tappar tålamodet med romanpersonen hon skapat: nu konfronteras läsaren raskt med den övre medelklassens inte så diskreta charm i en bohemisk, arkitektritad kustmiljö och får träffa ett väldigt speciellt par. Nu går det undan raskt i handlingen, och här nånstans inser man hur en enkel lösning av hela problematiken skulle kunna se ut (kvinnan utan minne har vid det laget insett att nån inte så snäll person har skadat henne och kan göra det igen), men jag läste förstås andlöst vidare i förhoppningen att det skulle komma en riktigt dramatisk helomvändning.
Nejdå. Det var precis som jag trodde, och som avslutning kom det också ett par mord som lök på laxen så att säga, med ordentliga ledtrådar utplacerade åt polisen. Men dem får poliserna hitta efter att boken har lästs, så det kan man fundera över innan man ger boken till Röda Korset. Inget att ha i bokhyllan, men lite förströelse om man inte är för petig med trovärdigheten.
Norge på exotiskt vis
Anne Holt är ju Norges stora deckardrottning, och hennes senaste bok om polisen Hanne Wilhelmsen, Det elfte manuset, har fått lysande recensioner. Hanne är vid det här laget sextio år, sitter i rullstol och har blivit en ångestfylld, vass människa som läsaren inte alls tycker om spontant. Nu dras hon in i två händelseförlopp: ett brutalt mord av en underlig vildmarkskvinna som saknas i alla register, och ett försvunnet manus av en bästsäljande författare. Runt henne grupperar sig en polis med tydlig bokstavsdiagnos, en ung redaktör med aggressionsproblem och ett gäng lite mer perifera figurer. Polisen är träigt blyg och hopplös, redaktören är väldigt nervös av sig – nej, inget sympatiskt persongalleri egentligen. De trevliga människorna har bara biroller, men alla biroller är inte trevliga heller.
Det är bra skrivet, människorna känns verkliga även om de bara glider förbi som hastigast, pandemin råder och rädslan i nedstängningstiderna fångas perfekt. Själva handlingen är otroligt spännande och invecklad – för naturligtvis hör mordet och det försvunna manuset ihop, och man kan verkligen inte begripa hur. När sanningen till slut står klar känns det dock lite ”underwhelming” – inte för att det är för enkelt, utan för att det är för hårresande och för krångligt. Så brutalt och så exotiskt går det faktiskt inte till ens i Norge, det är jag helt säker på. Och tråkigt nog finns det en del underliga, bisarra saker som beskrivs mer eller mindre utförligt och som aldrig får någon förklaring… Men boken stannar i bokhyllan, det var spännande och oförutsägbart, stora poänger med en deckare.
En japansk fabel med moral
Och så läste jag till sist den japanska författaren Yoko Ogawas bok De förlorade minnenas ö. Det är en modern saga, kan man säga, en fabel som berättar om en ö där saker och ting utplånas. Rätt vad det är utplånas rosorna, exempelvis – och de löser inte upp sig i atomer, men människorna känner inget för dem längre, de är meningslösa. De kastas bort. De bränns. Man talar inte mer om dem. På det här viset försvinner åtskilligt och folk anpassar sig, precis som huvudpersonen som är författare. Ja, även när romanerna utplånas hittar hon helt enkelt ett nytt jobb.
Alla får inte samma tomma hål i hjärtat när något försvinner. Det finns de som minns, och de måste fly från säkerhetspolisen som samlar ihop dem, för bort dem och förmodligen dödar dem. Vår romanförfattare som nu blivit butiksanställd gömmer en av dem som minns i ett hemligt rum i sitt hus, och han försöker desperat få henne att minnas, men det fungerar inte. Och man får en otvetydig känsla av att hon har ett val: hon vågar inte, hon vill inte. Små avsnitt ur hennes senaste roman förstärker intrycket – romanen hon skriver (fast hon inget känner för den egentligen, men hennes gömde vän vill det ju så gärna) skulle kunna kallas för en sorts klaustrofobisk science fiction, där en ung kvinna i en parallell värld manipuleras till att förlora först sin röst och sedan sitt liv.
Ja, det går ju som det går. Till slut försvinner delar av människorna, armar och ben och hela kroppen minsann, och sen till sist rösten, precis omvänt mot den hur det blir i den parallella romanen. Männisorna släpar sig runt med sin utplånade, meningslösa kroppsdelar tills de sen bara ligger där. Slut. Inget kvar. Puts väck. Säkerhetspolisen är väl också utplånad, tänker man, för nu klättrar den gömde mannen med minnet fri ut i världen. Sens moral: fega inte ur, då går du garanterat under. Ta risker med dig själv och ditt inre liv och akta dig för maktens väpnade arm.
Japanska böcker kan vara lite tråkigt spröda, estetiska och känsliga, men det var den här boken verkligen inte. De kulturella skillnaderna var fascinerande, lärorika och tankeväckande, och på något underligt sätt kändes den märkliga ön väldigt realistisk. Dessutom var det otäckt på ett mörkt sätt – och faktiskt mer spännande än deckarna jag hade läst innan. Definitivt kvar i bokhyllan alltså.
Marina Weilguni
